I Köpenhamn med Berta Funcke

Ty han älskade att vara där - där i Palmehuset i Botanisk Have. Han kunde sitta där timvis helt ensam.
Helst brukade han vara däruppe, där satt han på den översta trekantiga avsatsen på spiraltrappan helt hopskjunken och med handen under kinden.

Uppöver honom - skuggande som ett valv - hängde de bågiga, styva bladen av ett kokosträd. Nedanför honom, belyst av ljuset från taket, låg hela denna tropiskt rika växtvärld skiftande i all de grönas nyanser, grönt som smeker ögat.

Det var en dag i mitten av december.

De gick länge längs Langelinie, Berta och Nils Max.

Det snöade tämligen starkt - en sådan där hård, torr snö som man ser varenda flinga av.

Träden på andra sidan om Kastellgraven var nu alldeles avlövade och hängde och släpade med grenarna ned mot det tjocka, gråa vattnet vari tunna isstycken sam omkring.

Nedanför dem utbredde sig sundet - gråblått, lugnt. Längst borta - strax innan hav och himmel gled samman i en mjuk, violett linje - höjde sig Tre kronors fäste, dimgrått, stort...

Citat ur "Berta Funcke" av Stella Kleve.