Nötfärs med brun sås

Det blir en söndagsmiddag mitt i veckan. En smått utarbetad, om inte utbränd så lätt vidbränd, kulturskribent blickar in i frysen och fingrar på en påse färdigpytt, när tanken på de senaste dagarnas konservburksmiddagar slår till. Nej, nu ska hjärnan dammas av med lite hårt praktiskt arbete, gammal hederlig husmorskonst helt enkelt.

Menyvalet faller på ett förslag av vår kokboksförfattarinna Ellen Turner för en söndag, som inkluderar nötfärs med brun sås, helkokt blomkål, brynt potatis och saltgurka. Till förrätt föreslås jordärtskockspuré med rostat bröd, men det projektet låter lite för mastigt så här en vardag, det får anstå.

Utmaningarna tornar genast upp sig. Två saker ska tillagas i ugnen, samtidigt. Det gäller att pussla ihop formar som ryms tillsammans, vår ugn är av det, hm, nättare slaget.

Nötfärsen ska innehålla majsflingor. Det är ingenting min butik saluför - för det är väl inte corn flakes som menas? Nej, det får gå lika bra med majsgryn ämnade för polenta (med den positiva bieffekten att det lär bli en hel del polenta framöver).

Hårt skum?



Nötfärsens nöt är förstås, eftersom vi pratar vegetariskt, nötter, närmare bestämt hasselnötskärnor. De ska malas på mandelkvarn, en okänd företeelse i vårt hem. Men någon fördel ska man väl ha av att leva i det tjugoförsta århundradet, tänker jag och plockar fram hushållsmixern. Jag väger upp majsgrynen, värmer buljong, river lök, separerar äggulor, piskar vitor till ett hårt skum - vad nu ett hårt skum är? - och blandar ihop en kaksmetsliknande röra som åker skjuts in i ugnen.

 

Vackert gulbrun?
Färg är inte vår ugns specialitet.

Den brynta potatisen ska lyckligtvis, med tanke på förra gångens slocknade ugn, kokas först innan den badas i grädde och gör sällskap med nötfärsen. Inga svårigheter där.

För den förutseende bereder det förstås heller inga svårigheter att låta blomkålen stå och dra i saltat vatten i minst en timme, för oss andra, som inte läst recepten i rätt ordning, får trekvart duga.

Det innebär i alla fall att det är god tid till att förbereda dekoren av nötfärsen, duka bordet och laga brunsåsen. Och där kommer nästa ajdå-jag-borde-kollat-receptet-tidigare-upplevelse: potatisvattnet hällde jag förstås ut. Gamla tiders sparsamhet är en avlägsen sak."Har man ej Lahmanns närsalt" - nej, det har man naturligtvis inte, så då får man bryna mjölet "vackert ljusbrunt". Hur fint ljusbrunt det än blir, när jag sedan fyller på med buljong och grädde får såsen en ohjälpligt ljusbeige färg. Var det det avsaknade potatisvattnets fel? Nåja, beige sås är ju också sås.

Tidsåtgång, cirka två timmar, inklusive dukning, fotografering, en tur till vinden för att hitta en form samt en liten städpaus.

Resultatet: "Åh herregud!" utropar den andra halvan av kulturreservatets smakpanel när han får se min avancerade anrättning. Möjligtvis syftar det på mängden mat. Och smaken då? Mild, är ordet som faller oss båda på läppen. Tam, om man ska vara lite mer kritisk. Det tidiga 1900-talet är inte direkt de kryddstarka smakupplevelsernas epok, enas vi om. Nötig - förstås - är nästa ord som tränger sig på. Vi tvistar lite om vikten av tillbehöret saltgurka. Kanske skulle en svampsås piffat upp det hela lite mer? Sammantaget är det en fullt ätbar och mycket mättande middag med klassiska söndagsvibbar, men förra omgångens palsternackor fick nog högre poäng. En svensk lager är den rätta måltidsdrycken, hävdar Johan.

Ann