Bokbesvär 3

Böcker som timglas? Här en betraktelse över litteratur och existentiell ångest.
Ann

Blå fingrar

 

Den skulle blomma i juli, enligt fröförpackningen, men först nu i slutet av september har klockrankans första klocka slagit ut. Jag har länge drömt om en trädgård, ganska irrationellt (också bostadspriserna i Malmö förutan) med tanke på att mina fingrar snarare är (kulspetspenne)blå än gröna - krukväxter brukar inte må så bra i min närhet.

Men sedan balkongen kom in i mitt liv har jag drabbats av en odlarentusiasm som inte riktigt ryms på de två kvadratmetrarna. Beredd på att det mesta skulle vissna med en gång är jag djupt förundrad över att det inte bara växer, utan också kommer fram ätbara saker.

Störst glädje har vi nog haft av smultronen, som inte skulle ge skörd förrän nästa år men stadigt gett en liten daglig dessert i över en månads tid.

Ann

Balkonglycka

Mässa för Müller

Årets bokmässa var Herta Müllers - hennes karisma kastade ljus över hela tillställningen och jag gjorde vad jag kunde för att se henne så många gånger som möjligt. Skrev bland annat här och här.
Och hennes nygamla bok Flackland recenserar jag här.
Ann

Framgångssaga

”Det går bra för din bok. Ja, det är väl inte så jättemånga som säljs, men det är många som tar upp och tittar på boken.”

(Men hej, det är första gången jag ser boken till försäljning och det känns ganska speciellt. Som att den faktiskt finns. Glömmer det lätt.)

Ann

Mot bokmässan

Ifall någon händelsevis skulle sakna mig de närmsta dagarna återfinns jag (troligen också med något högre uppdateringsfrekvens) på HD:s bokmässeblogg.

Ann

Den urholkade demokratin

”Vad som är slående om man jämför Obama med Bush är inte skillnaderna utan kontinuiteten”. Tariq Ali ser med luttrad blick och grånad mustasch ut över åhörarskaran som samlats på Malmö Högskolas bibliotek. Den kände vänsterintellektuelle författaren, redaktör för New Left Review, talar lågmält, eftersinnande, som en person som vill resonera snarare än att trumfa igenom sin åsikt. ”Det gäller synen på mänskliga rättigheter, ekonomi, krig”. Och vad betyder den kontinuiteten? Att personfixeringen i politiken är felaktig. USA:s politik efter elfte september berodde inte på att Bush var dum i huvudet. Den har inte förändrats med Obama, som valde att avrätta bin Ladin hellre än att ställa honom inför rätta. Båda handlade som ledare för en imperiemakt.

Förhåller det sig kanske så, frågar Ali retoriskt, att en urholkad demokrati – "a hollowed-out democracy" – är den enda som kapitalismen idag tillåter? Inga grundläggande politiska förändringar är längre möjliga. Alla diskussioner om vilket ekonomiskt system vi ska ha har upphört. Sociala rättigheter står inte längre på agendan. Mediernas kritiska röst har tystnat. Symbiosen mellan makten och pengarna är total. Ali sätter – bara skenbart paradoxalt – detta i samband med Sovjetunionens fall. Det var först efter den ryska revolutionen och sovjetmaktens etablerande som makthavarna i väst på allvar började göra demokratiska eftergifter. Nu lever vi i en märklig övergångstid. Det finns till och med kapitalister som, med blicken riktad mot Kina, ser diktaturen som en förebild.

Finns då inga ljuspunkter? Ali säger att han hellre är realist än optimist. Fast Latinamerikas radikala socialdemokrati inger hopp. Och utvecklingen i arabvärlden har påmint oss om att ”massmobilisering ännu kan förändra historien”.

Johan

Mellan skolavhoppet och apokalypsen

Webcamflickan som strippar inför nätfluktarnas blickar. Bloggdrottningen som drar en städvagn genom skolkorridorerna hon nyss lämnat bakom sig. Skejtaren som tatuerar en logga över armen i hopp om sponsorkontrakt. Ännu en förlorad generation, fångad någonstans mellan skolavhoppet och apokalypsen, kommer oss till mötes i Viktor Johanssons roman Wrestlarna.

I en serie poetiska tablåer gestaltas liv lika yviga och melodramatiska som en fejkad wrestlingmatch. Kravet på självförverkligande krockar med kravet på försörjning och båda framstår i det postindustriella samhället som orealiserbara. För de här ungdomarna – arbetarklassbarnen som aldrig kommer att få en chans att bygga landet, hänvisade till ströjobb inom vård och omsorg – handlar klivet ut i vuxenvärlden mer än något annat om att skolas in i underkastelse och värdelöshet.

Exponerade för den själsdödande blicken hos jobbcoacher och rekryterare på bemanningsföretag som inte har någon användning för dem försöker de unga ta kontroll över sina liv genom att själva ställa sig bakom kameran. Sin överskottsenergi slösar de på subkulturella gester och destruktiva skådespel. De är produkter av den värld som trycker ner dem, och lägger sin egen vikt till den förkrossande tyngden.

Johanssons lekfulla prosa, som drivs fram av associativa infall och språkliga krumsprång, håller hela tiden det konforma stången. Visst har romanen också sina svackor. Tydligast när författaren i stället för att lita på läsarens förmåga skriver ut för mycket: hans prosa kan då likna poetiseringar av teoretiska resonemang. Men som helhet övertygar romanens hallucinatoriskt-realistiska skildring av unga psykens mutationer. Ja, Wrestlarna besannar, än en gång, att den litteratur som idag sätter det skarpaste ljuset på samhället också är den språkligt sett mest vitala.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Själens frossa

Den här dagen skulle jag ofta komma att tänka tillbaka på som den sista. Som den dagen då vi landade i en verklighet som inte längre formade sig efter oss. Det kom in en tystnad och vi rörde oss inte med samma självklarhet, då den andres kropp var en fortsättning på den egna. Vi tog ett slags avsked den dagen. Vi såg det hända, och vi kunde inte göra någonting. All spänning vi levt i natt och dag under de här månaderna. Det var ett slags trötthet. En själens frossa, för att man överskridit, expanderat, att det nu var dags att nyktra till, ta tag i allt det man lagt åt sidan. Vi satt där i sängen och frös. Vi stängde om oss själva som när man stänger ett sommarhus. Effektivt, med räta ryggar och så en sista blick för att se om någonting ändå glömts kvar.

Ur Berättelsen om fågeln, i Grand Mal av Linda Boström Knausgård.

Här skriver jag om Boström Knausgårds fina novellsamling.

Ann

Bokbesvär 2

Skönlitteraturen är numera avdammad och bokstavsordnad och det är dags att ta sig an fackböckerna. Ett tuffare arbete, dels för att böckerna ofta rent faktiskt är tyngre, dels för att det krävs mer tankemöda med genreindelning och organisering. Som tur var finns det familjemedlemmar som gärna hjälper till.

Ge mig i natt ett bultande hjärta att spränga

Odilon Redon, Nocturne

MÅNEN
Som en falsk gryning mellan träden
som en vit svan på floden
som en springa av ljus
i katedralernas mörker.
Så kommer jag: mig kommer ingen undan!
Vem försöker gömma sig för mig?
Vad är det för gråt där nere?
Här stannar jag, här hänger min kniv i luften.
Månen längtar, månen byter
iskallt bly mot värmande blod.
Släpp in mig. Jag stryker iskall
längs väggar och fönster.
Öppna era bröst för mig
Låna mig av era kroppars värme!
Jag fryser! Min aska
av döda metaller
söker eldens röda kam
överallt, i byarna, i bergen.
Vita snön bär mig gärna
på sin rygg av jaspis
och dammens svarta kalla vatten
tar mig i sin famn.
Men i natt ska mina kinder färgas röda av blod
röda som säven
som susar vid bäcken.
Inte en fläck av mörker!
Inte en skugga som kan dölja dem!
Jag vill in i ett bröst
och stjäla dess värme

Ge mig i natt
ett bultande hjärta att spränga
ge månbröstet värme.
Släpp in mig! Släpp in mig!

Ur Frederico Garcia Lorcas Blodsbröllop. Översättning Jens Nordenhök.

I diktsamlingen Jaktscener har Hanna Nordenhök bearbetat texter av Lorca, bland annat Blodsbröllop. Jag skriver om hennes bok i Sydsvenskan.
Ann

Bokbesvär

Jag blir tvungen att gå iväg till biblioteket för att låna en bok som jag vet att jag äger. Det är inte första gången det händer. Alltsedan flytten har böckerna stått huller om buller - vi måste ju ändå köpa fler bokhyllor och inte är det lönt att ägna tiden åt att sortera när det ändå skulle vara provisoriskt. Först måste vi ju... och sedan ska vi bara...

Jag kan stå ut med ospacklade väggar, hörn fyllda av flyttkartonger och målarburkar som brer ut sig över ett helt rum. Men att efter mycket möda hitta diktsamlingen jag söker inklämd mellan tjocka historiebiografier och nötta resehandböcker - eller, kanske snarare, inte hitta den alls - sätter tålamodet på ett allvarligt prov. Operation ordning därmed inledd.

Biblioteket har förvandlats till hela havet stormar.
Det är rätt otroligt hur mycket jobb det kan vara med att få lite bokstavsordning och reda på sina böcker - och hur höga travarna kan bli när de förflyttas från hylla till golv.
Sedan kan man medan man styrketränar med bokhögar och analyserar möjliga klassificeringar ägna sig åt att göra märkliga iakttagelser. Som hur väldigt få författare det finns som börjar på I - jag hittar inte fler än tre romaner, att jämföra med H eller K som måste delas upp i flera vinglande torn.
Eller har vi kanske en bortglömd I-låda någonstans i ett hörn?
Ann

Bilden av ett plan som styr mot ett torn mot en fond av klarblå himmel

Ett flygplan som rammar ett torn. Svart rök och smältande stål. Människor som brinner och människor som faller. Och sedan: ännu ett plan som med snedställda vingar vrider sig mot ännu ett torn, som om verkligheten satts på repeat.

Fortfarande efter tio år, när blicken och känslan nötts ner av omtagning efter omtagning, har bilderna av elfte septemberattackerna i New York något surrealistiskt över sig. Laddade av så mycket symbolik, så mycket fasansfull realitet, kan man nu såväl som då fråga sig vad de egentligen visar på och bli svaret skyldig.

Visst kan man, som senast Wolfgang Hansson i Dagen då terrorn förändrade världen, lägga fram fakta om kaparnas resrutter och jetplanens bränsletankar, summera smärtan i statistik över de omkomnas antal, frammana terrordådets följder i ett pärlband av olycksbådande namn: Kabul, Bagdad, Guantanamo, Abu Ghraib. Ändå täcks bilden av planet som kraschar i tvillingtornet ofrånkomligen av en ogenomtränglig hinna.

”Det är inte meningen att vi ska kunna förstå nåt sånt här”, säger en av gestalterna i David Levithans ungdomsroman En bit av mig fattas, som kretsar kring de psykologiska verkningarna av 9/11. Också Wolfgang Hansson, på plats som reporter alldeles intill World Trade Center medan tornen rasar, talar om ”en känsla av total overklighet”.

Det gäller offrens lidanden, som förblir privata trots all offentlig exponering, även om alla som blickat ner från en skyskrapa eller ett flygplan med en ilning kan känna en blek skugga av skräcken. Det gäller terroristernas motiv, som är i grunden oåtkomliga, inte minst för oss otrogna som har svårt att se några vidare horisonter bortom den egna bräckliga existensen. Kanske hatar de vår frihet, eller vårt sex och överflöd, men säkert lika mycket våra militärbaser och hangarfartyg. Ett faktum som gör att kriget mot terrorismen framstår som en modern variant av Herakles kamp mot hydran: för varje huvud som huggs av växer ett nytt ut.

Vad gäller konsekvenserna är de oöverskådliga, eftersom elfte september 2001 sett i backspegeln inledde en ny era, på samma sätt som Sovjetunionens upplösning ett decennium tidigare avslutade en gammal. I skenet av de brinnande tornen frigjorde sig den enda kvarvarande supermakten från legalitetens fjättrar för en naken maktutövning, skyld enbart av den neokonservativa ideologins allt mer genomskinliga fikonlöv.

Så försattes chansen – ett tema som såväl Hansson som Levithan är inne på – att 9/11 skulle gå till historien som en manifestation av civilsamhällets anständighet och solidariska samling. I stället fick vi den inte särskilt uppbyggliga berättelsen om hur terrorn och antiterrorn i en virvlande jakt kom att bita varandra i svansen, tills de inte längre alldeles lätt kunde skiljas åt. Tvillingtornens eldinferno tände Bagdads lågor. Ground Zeros limbo födde Guantanamos spökzon. De torterades privata lidanden. Torterarnas oåtkomliga motiv. Kanske hatar vi själva den frihet som gjort oss sårbara för frihetens fiender.

Med vaktombytet från Bush till Obama skulle allt det förändras, och en del förändrades verkligen. Fast ännu lever vi alla, oavsett om vi är illegala kombattanter, presumtiva terrorister eller bara vanliga övervakade medborgare, i det globala undantagstillstånd som tog sin början den dagen för ett decennium sedan. Också det ryms i bilden av planet som styr mot ett torn mot en fond av klarblå himmel.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Inblickar i konstens profana mysterium

Rembrandt: Kristus tvättar lärjungarnas fötter

Konstens alkemi. Bildens hypostas. Inkarnationens mysterium. När konstnestorn Ulf Linde i Sammelsurium sammanfattar sina sena tankar om estetik lånar han begrepp från de högre teologiska sfärerna, men förankrar dem i en handfast verklighet. Ja, föreningen mellan kropp och ande är i själva verket inte mer mysteriös än att den med lite tur kan äga rum i en enkel krokiteckning.

I sin lika infallsrika som insiktsfulla essä lyfter Linde fram det sinnliga snarare än det cerebrala, det intuitiva hellre än det konceptuella. ”En teckning är inte en trogen karta över naturen utan snarare ett slags dans till naturens rytm”. Det handlar om den konstens huvudled som sträcker sig från Lascauxgrottan till Picasso och har den inlevelsefulla linjeföringen som ledstjärna. Här spelar Michaux dansande bläckplumpar och Rembrandts ”exakt stenograferade tecken för rörelse”.

Ett angränsande tema är det komplexa förhållandet mellan det materiella och det begreppsliga, mellan vad vi ser med ögat och vad vi lägger till med hjälp av våra föreställningar. Lindes utgångspunkt är en erfarenhet, upplevd i sjukdomens skugga, av naken klarsyn, av att uppfatta verkligheten avskalad alla namn, alla ”tankens dekaler”. Så har både betraktandet och skapandet sin grund i en värld där förnuftet är stumt.

Linde tar hjälp av tänkare som Ludwig Wittgenstein och Marcel Duchamp i sina meditationer över konsten och verkligheten, men än mer av en 1700-talsestetiker som Johann Georg Hamann och av 700-talsditon Johannes Damaskenos, bildkonstens försvarare under den bysantinska ikonoklasmen. Hans stilsäkra och anspråkslöst prövande prosa är inte bara en njutning i sig utan ger också – kanske särskilt för en läsare som jag, vars försök med ritstiftet aldrig resulterat i något alkemistiskt guld – inspirerande inblickar i konstens profana mysterium.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Lantliv

Vi tog några dagars semester förra veckan och åkte ut på landet - det mer än fördubblar sommarens  lediga dagar. Så nu återvänder jag till recensionshösten utvilad och återhämtad och mätt på solsken, frisk lantluft, historiska utflyktsmål och sköna naturreservat... var tanken, fast uppriktigt sagt känner jag mig lika utsjasad som vanligt medan böckerna taktfast dimper ned i brevlådan, arbetshögen växer och renoveringen som det var dags att ta tag i tycks allt avlägsnare.

 Ann

En kur för klassamhället



Andrew Pitcairn-Knowles, The Doctor and His Patients Air Bathing in a German Nature Cure Resort, 20th Century

Alla ska dua varandra och ingen lyfta på hatten, men de fattiga patienterna måste ändå förlägga sina brunnsbesök till natten för att de bättre bemedlade ska slippa beblanda sig med dem. Trots doktor Liljedahls reformiver består klassamhället på kurorten Augustenbad, där överklassen lojt fördriver tiden i väntan på tillfrisknande medan de passas upp av den hårt slitande personalen.

Det är en förträfflig miljö Anneli Jordahl valt för sin andra roman Augustenbad en sommar, en sluten plats full av spänningar och jäsande oro, missbruk, sjukdom och lustar, där nymodiga hälsoteorier tillsammans med sociala experiment och stora doser tristess utgör ett explosivt recept.

Hela min recension av Anneli Jordahls nya bok finns att läsa här.

Ann

Underjordiska bränder

Spökstaden Centralia i Pennsylvania, övergiven på grund av underjordisk gruvbrand. Foto från Wikipedia.

"Det är möjligt att misslyckas med varje mening", sade Dorothee Elmiger när hon för ett par veckor sedan samtalade med Johanna Ögren i St Petri kyrka i Malmö. Det har hon uppenbarligen inte själv gjort, misslyckats alltså, i sin suggestiva och prisbelönta debutroman Inbjudan till de våghalsiga. Att hon läst böcker om gruvdrift som ren poesi är ett uttalande som stämmer bättre överens med Elmigers egen bok, vilken jag skriver om här.

Ann

I Paris med höga klackar

Som ett vykort från Paris, vore jag frestad att säga om Sisela Lindbloms roman The Agency - om den nu inte varit närmare 500 sidor... Här skriver jag om den. (Och bilden ovan har mycket lite med boken att göra!)
Ann

Arsenik och törnrosor



Niels Peter Rasmussen, Törnrosor i blom


Clara. Ah - vad föll i mitt ansikte?
Tintomara. Förlåt ... en tår!
Clara. Nådige Fader! gråter Tintomara? det minns jag ej sist när jag såg - gråter min flicka? Gud jag tackar dig! nu är jag glad, glad: ty det vet jag, att ett djur kan icke gråta.
Tintomara. Skall du aldrig mera le här i världen?
Clara. Endast vitt duger i himmel och jord. Endast det vita räddar och hjälper; det vita gör åt var och en det, som är rätt, att det sker; det som är rätt och rättvist, att det sker för var och en efter sitt slag.
Tintomara. Det vita?
Clara. Tintomara! Två ting äro vita - oskuld - arsenik.
Tintomara. Ack blunda ej! blunda ej! jag vill se dina ögon.
Clara. Du, mitt barn, hav oskuld! ... Jag har arsenik.

 Ur Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke

Om Almqvist och hans Tintomara har Eva-Marie Liffner skrivit en roman, Lacrimosa. Här skriver jag om den.

Ann

Ty inga älskande ha lidit så

Joseph Wright of Derby, Romeo och Julia

Medan turisterna vallfärdar till Julias balkong i Verona rynkar de litteraturkunniga på näsan: Shakespeares romantiska drama är ju faktiskt inget annat än fiktion. Den som vill briljera lite extra kan tillägga att originalversionen till råga på allt utspelar sig i Siena. Danskfödda Anne Fortier har grävt i Romeo och Julias genealogi och vävt ett fartfyllt kärleksäventyr kring de äldre varianter av den tragiska historien som Shakespeare inspirerades av. Som alltså äger rum i Siena, precis som Fortiers roman Julia, i vilken släktforskning och pittoresk Italienguidning samsas med strapatser i uppdaterad matinéstil.

Resten av min recension finns här.
Ann