Efter flera veckors festande sjunker den artonårige Karl Ove Knausgård ner i badkaret, bakrusig och urlakad, ”och skiten blev som ett flak på vattenytan”.
Scenen, hämtad från fjärde delen av den självbiografiska romansviten Min kamp, är laddad med symbolik. Det här är bekännelselitteratur av det hänsynslösare slaget. All skit ska upp till ytan, alla spyor, tillkortakommanden, okontrollerade sädesuttömningar och otillåtna känslor. Samtidigt skimrar den sunkiga vattenspegeln varje gång texten förtätas av ett betvingande ljus.
Fyran tar vid där trean slutade. Karl Ove är gymnasist och flyttar sedan till en håla i Nordnorge för ett år som lärarvikarie. Befriad från den splittrade familjens tyglar hamnar han i ett slags desperat hedonism, samtidigt som han betraktar sin alltmer alkoholiserade fars sluttande utförsplan.
Bokens två poler är ruset och ångern, euforin och mörkret, och mellan dem sträcker sig den sexuella frustrationens sprakande spänningsfält. Karl Ove har ännu aldrig fått till det med en tjej, trånar som en galning efter ett ligg, och känner av de sugande blickarna från en trettonåring i klassen han undervisar. På pricken fångar Knausgård den kombination av osäkerhet och högmod som bara en baskerklädd yngling med författarambitioner kan uppvisa.
Min kamp kallas ofta för autofiktion, vilket väl mest säger att kritikerna förmår se skillnad mellan verkligheten och en litterär gestaltning. Ändå har den inte mycket gemensamt med en postmodern lek med sanningsbegreppet. Knausgård sätter inte verkligheten inom citationstecken. Med skönlitterära medel frammanar han ett flöde av sinnesintryck och stämningar, ”alla de här småsakerna som inte har en existens bortom ögonblicket”, för att därigenom nå fram till en fordrande subjektiv sanning.
Från det smutsiga badvattnet reser man sig renad och kanske till och med en smula förklarad.
Fyran tar vid där trean slutade. Karl Ove är gymnasist och flyttar sedan till en håla i Nordnorge för ett år som lärarvikarie. Befriad från den splittrade familjens tyglar hamnar han i ett slags desperat hedonism, samtidigt som han betraktar sin alltmer alkoholiserade fars sluttande utförsplan.
Bokens två poler är ruset och ångern, euforin och mörkret, och mellan dem sträcker sig den sexuella frustrationens sprakande spänningsfält. Karl Ove har ännu aldrig fått till det med en tjej, trånar som en galning efter ett ligg, och känner av de sugande blickarna från en trettonåring i klassen han undervisar. På pricken fångar Knausgård den kombination av osäkerhet och högmod som bara en baskerklädd yngling med författarambitioner kan uppvisa.
Min kamp kallas ofta för autofiktion, vilket väl mest säger att kritikerna förmår se skillnad mellan verkligheten och en litterär gestaltning. Ändå har den inte mycket gemensamt med en postmodern lek med sanningsbegreppet. Knausgård sätter inte verkligheten inom citationstecken. Med skönlitterära medel frammanar han ett flöde av sinnesintryck och stämningar, ”alla de här småsakerna som inte har en existens bortom ögonblicket”, för att därigenom nå fram till en fordrande subjektiv sanning.
Från det smutsiga badvattnet reser man sig renad och kanske till och med en smula förklarad.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar