En vän begravs. En kista eldas upp. Döden slår an tonen i Ola Nilssons nya roman Kärleken gömmer minnet, sveper in den sparsmakade prosan i mörk moll. Annars händer inte mycket. Det är en berättelse som helt och hållet lever på sin stämning, på den smutselegiska atmosfär av sorg, desperation och tomhet som författaren odlat också i de två tidigare delarna av trilogin om en by i Norrlands inland. I Hundarna och uppföljaren Änglarna porträtterade Nilsson tilltufsade existenser i glesbygdens torftiga marginal, födda ur en karg jord, utlämnade till ett kallsinnigt öde.
Den här gången handlar det om en kvartett individer som tagit sig bort från trakten och skurit av banden till allt utom varandra. Ändå är de dömda att förlora. De har sökt sig till konsten och litteraturen och upplevt vissa framgångar, men ingenting lockar mer än alkoholens glömska. Medan de befinner sig på sin eviga barrunda fladdrar rottrådarna i vinden och drar dem neråt.
Istället för att knyta ihop tåtarna från de tidigare böckerna låter Nilsson allt bara tona ut. Varje roman i triptyken får stå för sig själv med en egen nyans av trasighet och tröstlöshet. Visserligen lyckas författaren inte nå upp till kraften i första delens förtätade svärta, men det är ändå en njutning att vistas i hans stillsamt skälvande prosa som så lyhört fångar knutna känslor och ordlös existentiell smärta.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar