Bonne Année!

Du nyår som susar med vingar av glänsande snö,
som blandar med glittrande solljus den bittraste vind
och tänder mer flammande rosor på jungfrulig kind
och kramar än hårdare bröstet på den som skall dö -
jag hälsar dig nyår med glänsande vingar av snö!

O giv att all världen till slut måtte bliva som då
när Herren ej ännu befallt någon gräns mellan vatten och land,
när ännu ej djurögat stirrat mot rymdernas blå
och ännu en svagling ej rivits av tass eller hand,
och kärleken ännu ej kommit att locka och slå -
O giv att all världen till slut måtte bliva som då!

Dan Andersson

Från solnedgång till månuppgång

Det är snudd på snöstorm när jag lämnar Norrland. Hela natten har det snöat, kanske upp till en meter, och den yr fortfarande när vi på morgonen kör ut mot flygplatsen; bilen framför oss försvinner helt i det vita. Det är knappast en fråga om ifall utan om hur mycket planet kommer att bli försenat.

Medan vingarna isas av och minuterna tickar sitter jag ombord och ser de inplanerade stockholmstimmarna och besöket på Nationalmuseum smälta samman som en snöflinga mot huden.
Men till slut lyfter planet och jag hinner till mitt rendezvous med Caspar David Friedrich. Det är trångt en julhelgseftermiddag, man får i det närmaste köa till varje målning. Friedrichs konst är inte något att se under stress - eller kanske ändå: jo, det finns en sådan vilsamhet och ro i hans bilder. De är pur kontemplation. Också de dramatiska motiven, åskmolnen, de vassa klipporna, havsstormarna, skeppsbrotten.
“Den besjälade naturen” heter utställningen, som är den första i sitt slag i Norden. Varje träd porträtterar Friedrich med största omsorg - vilken omsorg kan man se i skisserna, där konstnären strävar efter att få med minsta lilla grenutskott.
På turistfoton av vackra vyer står man alltid leende rakt in i kameran, med ryggen mot det sköna landskapet. Vi var här, inte: vi njöt av det. Se oss! I Friedrichs bilder är människorna nästan alltid bortvända från oss, betraktare liksom vi. Se naturen!

Kvinna i solnedgång, ca 1818

Klipprev vid havsstrand, ca 1824

Månuppgång vid havet, 1822

Ann

I Steins salong

Picasso: Porträtt av Gertrude Stein (1906)

Den förföriska staden vid Seines stränder utgör en replipunkt i Gertrude Steins lilla prosabok "Paris Frankrike". Fast mer än om den franska huvudstaden handlar det om fransk mentalitet och nittonhundratalets tidsanda, allt framfört i en gäckande lättsam ton med en stor dos charm.
Fransmannen, sedd snett från sidan i ett rätt så smickrande ljus, är en jordnära men opraktisk person som lever för årstidens växlingar, och för modets. Logik är hans böjelse, och när han väl rasat av sig i en revolution civiliseras han behändigt av en mogen kvinna. I ett fritt associerande prosaflöde behandlar Stein allt från den moderna konstens betydelse till centralvärmens effekt på kjollängden. En längre utvikning handlar om det franska kökets utveckling.
Så här, inbillar jag mig, kunde det låta i Steins parisiska salong när hon höll hov för lejon som Hemingway, Fitzgerald och Picasso. Paris var ju nämligen platsen ”där alla var tvungna att vara för att vara fria”. När Stein skriver sin bok har emellertid mörka moln börjat segla in på himlen, och de kastar sina skuggor över texten. Andra världskriget har brutit ut, men ännu har Nazityskland inte invaderat Frankrike.
Ett avsnitt, en berättelse om en flicka i krigstid, sticker ut med sin starka suggestionskraft. Här kommer Steins litterära stil, med sina ständiga omtagningar och sin egenartade interpunktion, bäst till sin rätt. I övrigt är "Paris Frankrike" en bagatell i kåserande stil. Den är kokett, spirituell, intagande och inte så lite fransk.

(Publicerad i Norrköping tidningar)

Johan

Kulturårsbokslut

Till årsslutet hör årsbästalistor, så här kommer en subjektiv summering av kulturåret, för vad det kan vara värt. Med nödvändighet är den gjord utifrån den rätt så begränsade horisonten av vad jag läst, sett och hört. Anledningen till att "De fattiga i Lodz" inte är med på listan är således kanske bara det faktum att jag ännu inte läst den. Film har jag avstått från att lista eftersom jag i år sett för få nya filmer. Bättring på den cineastiska fronten lovar jag mig själv till nästa år.

Årets svenska roman Alexander Ahndoril: Diplomaten

Årets översatta roman Philip Roth: Vålnaden försvinner

Årets debut Johan Kling: Människor helt utan betydelse

Årets svenska fackbok Nils Uddenberg: Gränsvarelser

Årets översatta fackbok Orlando Figes: De som viskade

Årets essäistik Peter Handberg: Släpp ingen levande förbi

Årets klassiker Niccolò Machiavelli: Fursten

Årets konstutställning Edvard Munch og Danmark, Ordrupgaard

Årets teater Becketts Ur ett övergivet arbete, Helsingborgs stadsteater

Årets CD (rock/country) Tom Russell: Blood and Candle Smoke

Årets CD (jazz) Joshua Redman: Compass

Årets konsert (rock/country) Mark Olson & Gary Louris, KB, Malmö

Årets konsert (jazz) Joe Lovano´s Us Five, Palladium, Malmö

Johan

En sällsynt gäst

Ann

Den där julgranskulan ryker när som helst...

- Nä, det är faktiskt bara osten jag vill åt!

En julhälsning

Ann

Humanistiskt bric-à-brac

"I det moderna Europas minimalistiskt inredda kristallpalats – finansvärldens och byråkratins skyskrapor av glas och stål – kan kulturhistorien framstå som en pinsamt belamrad skräpkammare, ett otidsenligt kuriosakabinett, lika överflödigt som överflödande. Från ett annat perspektiv, flanörens och samlarens, är den en labyrint att gå vilse i, ett livgivande rotsystem, en plats för oväntade fynd och korrespondenser". Läs resten av min recension av Ulf Peter Hallbergs essäroman "Europeiskt skräp" här.

Johan

Tysta fågel

Tysta fågel,
svarta stumma fågel,
vid mitt bröst har jag värmt dig,
med mitt kött har jag närt dig,
Alla ting ville jag lära dig.
Jag har visslat dem mjukt till dig
som en fågelhandlare:
detta är solen
som ger nyponbusken tolv korgar rosor,
detta är stormen
som bryter sönder skepp till vrakspillror

Du lystrar inte, härmar inte,
visslar inte mjuk vissling om kära ting.
Dina ögon söker inte ett bo och fäste
bredvid mina.
Månne du tiger i förtärande väntan
på honom
som ska skänka allt den stora giltighetens musik,
det frälsande ordet?
Du har ett namn, tysta fågel,
du heter min älskade aning.

Jag skriver om Stina Aronson och den återutgivna diktsamlingen "Tolv hav" här.
Ann

Picasso, "Woman with crow"

On the top! (eller Kung för en dag...)

Det tog ett års hårt slit, men till slut nådde Kulturreservatet den välförtjänta toppen. Så, bokhoror, bodilar och birrosar, släng er i väggen! Det är klart att en blogg som skriver om sekelskiftespoesi, Spinozas conatusbegrepp och Rilkes bruk av skiljetecken, och som regelbundet publicerar heta länkar till recensioner i landsortstidningar, förr eller senare skulle bli landets mest populära litteraturblogg!

(Tekniskt fel? Nähä, det kan väl inte stämma...)

00-talet i ett nötskal?

Nu har 00-talet summerats på längden och tvären. Det blir ingen lista här, för jag har insett att listor ger mig ångest. Att välja det bästa, det absolut bästa, från ett helt decennium, nä, jag bara känner hur smaken börjar gunga och flyta; hur ställer man ett verk mot ett annat, hur kan jag vara så säker på att den här rangordningen är den rätta och skulle jag verkligen tycka likadant som för nio år sedan? Och tänk om jag faktiskt helt har missat den allra allra bästa boken?

Inte för att jag inte - nödd och tvungen - har gjort mina försök. Jag har i olika sammanhang summerat årets kulturupplevelser, listat årets 5 bästa svenska respektive översatta böcker, och valt ut topp tre av decenniets romaner för att kora decenniets främsta svenska roman. De erfarenheterna gjorde mig framförallt medveten om allt det jag inte har läst. Fokuslistan till exempel (som jag redan skulle vilja ändra i för att stoppa in Lundbergs Yarden) gjorde det uppenbart att jag läst sorgligt lite översatt litteratur i år. Det blev alltså Sara Stridsbergs Drömfakulteten som knep förstaplatsen i Sydsvenskans omröstning. Det är en bra roman, men jag hade den inte på min topp tre och är osäker på om den skulle ha kvalat in på min topp tio. Men två av mina val tog sig in och kom rätt högt, Lewis resa och Den amerikanska flickan, och jag har faktiskt läst listans alla böcker utom en. (Det blir till att försöka plöja De fattiga i Lodz innan nyår...)

Jag började recensera böcker år 2000, så 00-talet utgör hela min kritikerverksamhet. Att decenniet faktiskt höll på att ta slut, det fattade jag inte riktigt förrän alla dessa listförfrågningar började strömma in, och så drog ju HD igång sin 00-talsserie. Mitt försök till summering hittar man här.

Ann

Lättja

- Jag har jullov!

- Det heter väl semester? Eller åtminstone ledighet.

Ah, men jag har verkligen känslan av lov, jag kan knappt minnas sist jag begav mig norrut över julen utan att packa med en hög recensionsböcker. Eftersom man aldrig vet när det kommer att hända igen ska jag ägna den närmsta veckan, bortsett från en del julfirerier, enbart åt detta:

Edouard Manet, "Repose" (Berthe Morisot), 1869-1870

John White Alexander, "Repose" 1895

Karl Frederik Aagaard, "Repose", 1895

John Singer Sargent, Nonchaloir (Repose), 1911

Ann

"I högsta tornet står Mahomets avbild"

Massacre de sarrasins

ur Grandes Croniques de France, 1300-tal

Kan ett diktverk med tusen år på nacken kallas politiskt inkorrekt är Rolandsången en stark kandidat. Hjälteeposet om Karl den stores och hans bålda riddares kamp mot Spaniens muslimer utmärks inte direkt av någon större dos mångkulturell förståelse eller religiös tolerans. "Moren faller/ Hedna djävlar hämtar hans själ", heter det i Jens Nordenhöks fina nyöversättning, vars språk präglas mer av frankisk kärvhet än av fransk preciositet.

Här är fienderna mestadels förslagna uslingar och lumpna tempelskändare. En av morerna beskrivs som en avgrundsman, "svart i sitt skinn som en rutten fisk". En annan är "En trollkarl ökänd för sina resor/ Ner i helvetet med Jupiters hjälp". Vissa av dem har "uppsvällda huvuden/ Och borst på ryggen som svin". Det antika hjälteeposets ömsesidiga respekt fiender emellan känns avlägsen, men så befinner vi oss också vid gränsen för de kristliga korstågens era. Kriget mot terrorismen känns inte lika långt borta. Eller Schweiz minaretfria alpidyller.

Påfallande är hur okunnig författaren är om sina morer, saracener och "hedna arabiter". De beskrivs som polyteistiska tillbedjare av avgudabeläten. Dyrkan ägnas åt treenigheten Mahomet (Muhammed), Apollyon (Apollon) och Tervagan. Den senare, också känd som Termagant, är i medeltida föreställningsvärld den muslimske huvudguden, en slags ondsint demon. Mer än om muslimerna säger det förstås om den tidens kristna efterblivenhet. Följdriktigt kommer man närmast att tänka på talibanerna när man hör ärkebispen Turpins löfte till de kristna krigarna innan slaget: "Dör ni nu, blir ni helga martyrer./ Går till säker plats i högsta paradis".

Finns det då någon anledning att läsa Rolandsången, annat än som en nyckeltext i islamofobins historia? Ja, man kommer inte ifrån att här finns storslagna scener. Jag tänker då inte så mycket på stridsskildringarna, där "Baneren fladdrar käckt i höjden" och lansar stöts så att rustningar spricker, som på skildringen av tomheten och eländet efteråt. Döende stapplar hjälten Roland och hans kvarvarande kämpar omkring på det övergivna slagfältet, belamrat med döda kamrater. För en stund träder det heroiska i bakgrunden, och dikten djupnar:

"Grev Roland ser bispen stupad, fallen,

Hans inälvor spillda utanför kroppen,

Hjärnan rinnande ned för pannan,

I kors över bröstet vilar stilla

Bispens händer, vackra, vita"

Johan

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

I vår vackra vita vintervärld

Visst blir världen betydligt vackrare när den klätts i ett vitt täcke? Inte för att jag hinner se så mycket av den, världen, men den såg fin ut i morgonens gryningsgrå ljus genom tågrutan. Jag tog en promenad i industriområdet runt min arbetsplats, inte tjusigaste spatserstråket men vintersol är vintersol när man lider av akut ljusbrist. Sedan missade jag en kritisk buss och halkade ned till nästa tåg, glömde att det tar längre tid att promenera/halvspringa när det är snöhalt också när det sluttar men eftersom också tågen halkar på de isiga spåren hann jag ändå, trots att tågavgången tydligen tidigarelagts med en minut.

Nåväl, jag tänkte egentligen mest publicera några snöbilder.

Ann

Carl Fredrik Hill, "Vinterlandskap i solnedgång med stegrande häst"

John Henry Twachtman, "Winter Harmony"

Lucien Lévy-Dhurmer, "Snow effect"

Dekadens à la Socialstyrelsen

William Hogarth, del 3 ur A Rake's Progress

Det var rätt länge sedan ordet dekadens hade en negativ klang. Idag tänker man väl mest på glitter och glamm, bubbel och fjäderboor, urringningar och uppskörtade kjolar och lystna blickar på småtimmarna - redan förrförra seklet sveptes förfallet in i sammet och parfym och opiumdimmor som mer lockade än avskräckte. Synden har med tiden framstått som allt sundare.

Som Dunkers flörtigt skriver i sin glansiga reklamfolder till utställningen Dekadens: "En värld av sex, droger och moraliskt förfall. En berättelse som inte bara visar dekadensens lust, förgörelse och förförelse, utan som låter dig omslutas och berusas av den."

Därför blir man en smula förvånad över att utställningen i så hög grad tar avstamp i den moralistiskt avfärdande prebaudelairska betydelsen av fenomenet. Det är inte direkt fråga om några dekadenta konstnärer. Inte heller någon berusande romantisering av det dekadenta. Den där varningslappen kulturhuset stoltserar med känns ganska obefogad.

Visst hittar man i William Hogarths gravyrserie "Rucklarens väg" från 1763, som är utställningens avstamp, en dragning till de företeelser - bordeller, spelhålor, lättklädda damer, rikemansnycker - han skildrar med lustfylld detaljrikedom. Men sensmoralen är ofrånkomlig: rucklarens väg leder till dårhuset.

Lite sorglustiga collage kring just det mentalsjukhusliga gör Jockum Nordström. Gunnar Krantz porträtterar med satirisk avsmak stureplansflosklerna. I en svit av Paula Rego framställs vinets alla hemskheter, spyor och ansvarslösa föräldrar och barn som inte får sin välling - kunde vara beställd av Socialstyrelsen. När såg man senast så moraliserande samtidskonst egentligen? Nå, hos Nathalie Djurberg blir smygfluktarinblicken hos en storbystad prostituerad bakom röda skynken faktiskt rätt suggestivt kittlande.

Den verkliga dekadensen, den ligger istället i dekoren. Sällan har man sett en så stajlad utställning. Rum klädda i svarta gummidoftande plastremsor, bordellrött ljus, tjocka draperier, orientaliska mattor, vitt blankt kakel - ja, det där kaklet i David Hockney-salen, som i övrigt bara rymmer några etsningar, skulle gott och väl räcka till att kakla hela vår lägenhet...

Lite frestande är det att ta till kejsarens nya kläder-liknelsen. Fast tvärtom då, typ en tanig liten gosse svidad i kejsarkostym... Men det är också orättvist, för dels är det roligt med alla visuellt påkostade och fantasifullt utstyrda rum, dels är det inte alls en ointressant utställning, om än något tunn. Jag tycker om hur den utgår från en berättelse, och sedan låter de samtida konstnärerna kommentera och variera denna. Det väcker nyfikenhet och gör inte minst helheten större än delarna.

Dan Jönsson jämför i sin recension i DN med Malmö Konsthalls hafsigt hopslängda "Little theatre of gestures" och kommer till slutsatsen: "Och säga vad man vill, men Dunkers kulturhus har i alla fall försökt något annat." Det kan jag också skriva under på.

Ann

Den osynliga handens struptag

Den ekonomiska liberalismens grundtanke, att individernas egennyttiga handlingar sammantagna leder till resultat som gynnar samhället som helhet, kanske kan överleva finanskriser men knappast klimatkatastrofer. Den osynliga handen tar struptag på Moder Jord. Alltså samlas världens politiska ledare till en räddningsaktion. Problemet är att de i den globala kapitalismens tidevarv knappast äger så mycket makt som de vill ge sken av, ens om den goda viljan och förmågan att komma överens skulle finnas.

Kanske ska man se klimatkonferensen som den politiska elitens motsvarighet till källsorteringen. En åtgärd som i bästa fall gör miljön lite bättre, men framför allt har psykologiska effekter. Känslan av maktlöshet dämpas och dåliga samveten stillas.

Lättare än att bemöta klimathotet är det förstås att bemöta hotet från klimataktivisterna, och förutsägbart har danska staten utnyttjat tillfället till att gå ytterligare ett steg på vägen från rättsstat till säkerhetsstat.

En författare som tar upp några filosofiska perspektiv på klimatfrågan är Folke Tersman. Läs min recension av hans bok "Tillsammans".

Johan

Inte något graceland

Rom Isichei, "Reality check"

För några veckor sedan rapporterade Kobra från Nigerias största stad Lagos, som tio år efter demokratins införande blivit en stad som sjuder av kultur och framtidshopp. Det kändes upplyftande, för jag hade precis läst Chris Abanis roman "Graceland", som utspelar sig i Lagos slum och där 80-talets Nigeria, präglat av decenniers diktatur och inbördeskrig, framstår som allt annat än ett nådens land. Min recension finns här.

Ann

Det ingen vill ha

Vad det är folk vill ha, det är ju egentligen inte så himla intressant - sånt finns ju topplistor till för den som vill veta. Men vad är det folk inte vill ha - inte ens när det är gratis? Det kan vara rätt så spännande.

Lagom inför jul drog vi i eftermiddags vagnen med alla böcker, dubletter och ratade exemplar som samlats på hög under hösten, in i personalmatsalen. En händelse som gör kulturredaktionen lite populärare i huset. Det gäller att vara ute på minuten för den som vill rycka till sig godbitarna, trängseln runt vagnen värmer ett bokhjärta.

Vid slutet av dagen återstår bara några smulor. Men vad är det då som lämnats kvar? Ja, gamla kulturtidskrifter står inte särskilt högt i kurs och de mest obskyra fackböckerna har väl föga förvånande svårt att hitta entusiastiska läsare. Nehej, Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper var det ingen journalist som ville fördjupa sig i. Hur läkare tänker lockade tydligen inte heller. Och krönikor ur Nya Wermlandstidningen väcker uppenbarligen ingen nyfikenhet i nordvästra Skåne. Inte var det heller någon som kunde komma på en julklappsmottagare till en stor fotobok om aids, Tidskrift för genusvetenskap eller Peter Forsskåls Tankar om den borgerliga friheten. Bryr sig ingen längre om Ian Wachtmeister? Hans historiebok Rebellerna verkar i alla fall ingen vilja ta i med tång.

Men Håriga hunkar försvann till slut till ett väntande coffeetable.

Skönlitteratur är det bra åtgång på. Vad som blir kvar är några pocket och en del titlar från mindre och framförallt egna förlag. Men när jag går för dagen står där åtminstone en inbunden roman kvar från ett större förlag. Nämligen den ungerske författaren Attila Bartis Stillheten, som häromveckan hyllades stort runtom på landets kultursidor, också av mig i en ganska stort uppslagen artikel i HD.

Fast kanske tyder det på att man faktiskt läst min recension? Den inleddes ju: "Det är en fruktansvärd roman."

Ann

Att gå och bli stående

Alberto Giacometti: Homme qui marche II

En stumfilm utan text eller musik. Vad kan utgöra en radikalare slutpunkt för misstron mot orden och retoriken? Fast i ärlighetens namn är mötet mellan Beckett och Buster Keaton, i "Film" från 1964, roligare i teorin än i praktiken. En man försöker undgå världens blickar, inklusive sina egna, och resultatet är rätt så förvirrande.

På Helsingborgs stadsteaters Beckettfestival utgör filmen aptitretare inför tisdagens huvudnummer, Ingvar Kjellsons framförande av monologen "Ur ett övergivet arbete". Också här är det fråga om en på flera plan avskalad föreställning. Kjellson är ensam på den stora mörka scenen, med en bänk han mödosamt släpar runt på som enda rekvisita. Fast i centrum står den här gången orden, de ord som finns kvar inför existensens avgrund. "Att gå och bli stående. Och tänk om allt detta en vacker dag tar slut?"

1954 spelade Kjellson i Sverigepremiären av "I väntan på Godot". 55 år senare lyckas han ensam fylla ut Helsingborgs stadsteaters stora scen. Det är storartad teater, avskalad intill benen.

Johan

Vinterstämning

Caspar David Friedrich, "Bushes in the snow"

Remigius Adriannus van Hannen, "A Moonlit Winter Landscape"

Georges Lemmen, "Snowy Evening"

Vinter

Nu driver Nordan vilda spöken fram

bland kala träd och bleka dimmor.

Nu vandrar döden genom luften, syretunn,

som om dess blod spillts ut som vatten.

Allt ensamt brinner nu som benved ned.

Nu faller snön så ren och vit på marken

och världen stillnar i sin inre tystnad.

Vi märker knappt att en förvandling skett,

att vinden så som vi gått hem till sitt,

att världen ligger öppen, utan oss.

Ur "Nya dikter" av Bo Carpelan

Blue in Green

Babel, lördag. Nils Petter Molvaers trumpet lägger sig över en mörk elektronisk ljudmatta. En siluett rör sig framför en vägg av rinnande färger. Jazz för 00-talet tänker jag, glömsk av att vi om några veckor alla är tiotalister.

Johan

"verkligheten kom och förändrade allt"

Edvard Munch, "Arbetare på hemväg"

"Stämningen här kan vara rå, men kom ihåg att den är hjärtlig."

Det upplyses Kristian Lundberg om under anställningsintervjun till Yarden, en firma i hamnen som tvättar och flyttar bilar. Han, en medelålders författare med prisbelönta diktsamlingar och kritikerrosade kriminalromaner bakom sig, har blivit en timanställd som för minimalt med pengar ställer sin kropp till förfogande i alla väder, en kugge i ett maskineri, en av dem som tar det arbete han kan få och därmed ställer någon annan utan.

Det är inte en särskilt hjärtlig värld.

Kristian Lundbergs arbetarroman - eller "berättelse" som titelsidan propsar på - är en skildring av ett fall, av en klassresa tur och retur. Författaren tvingas av ekonomisk nöd vända åter till den värld han kom från, där man hyr ut sina muskler för att överleva. Det blir en minnesresa tillbaka till uppväxten, präglad av en psykiskt sjuk mor och en frånvarande far, fattigdom, kriminalitet, droger, vänner som snart kommer att ryckas bort. Men också ett vittnesmål från en vrå av samhället som sällan är synlig, från ett system som undergräver all solidaritet: "Skall jag ta hand om min broder? Svaret är: du har ingen broder. Du har bara dig själv." Ett system som avhumaniserar, som föder en kyla som vida överträffar den i hamnen klockan fem en vintermorgon.

Vreden pyr med en glödgad stillhet. "Får man inte lätt ett löjes skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett sådant diffust begrepp som klasskamp?" Sådana frågeställningar löses alldeles upp i skenet av arbetsvillkoren för dem som befinner sig "i botten av botten". Istället väcks ett klasshat till liv.

Jag tror aldrig Kristian Lundberg har skrivit så svidande vackert som han gör i "Yarden". Eftersom författaren är skribent på Helsingborgs Dagblad och jag därför befinner mig i ett slags jävsituation ska jag inte ösa lovord över boken. Jag nöjer mig med att konstatera att "Yarden" är det starkaste jag läst av Lundberg och en av de bästa malmöromaner jag läst överhuvudtaget.

Ann

Målbrottsbrunst och pubertal genialitet på norska

"Om det svindlande fallskärmshopp från barndom till vuxenhet som kallas för puberteten handlar Jan Kjærstads nya roman 'Jag är bröderna Walker'. Närmare bestämt står släktskapet mellan det pubertala och geniala i fokus för ett romanbygge som rymmer såväl fantasterier som akne, målbrottsbrunst och brustna tonårshjärtan". Läs resten av min recension här.

Johan