Revolutionär entusiasm

Bastiljen stormas. Kungen störtas från sin tron. Immanuel Kant övertygas om att det finns ett moraliskt anlag hos mänskligheten. Inte av revolutionen som sådan - revolutioner kan misslyckas eller spåra ur, medföra illdåd och elände. Men av den oegennyttiga entusiasmen hos alla som på avstånd betraktar revolutionen.

Hos de västerländska betraktarna av dagens egyptiska revolution tycks kluvenhet snarare än entusiasm vara den förhärskande känslan. Det kan tyckas märkligt. Var det inte för det här som allt blod i Irak och Afghanistan inte ansågs vara ett för högt pris att betala?

Fast kanske är demokrati i tredje världen bara bra i kontrollerade former. Kanske gör en revolution sig bäst som regisserat skådespel. Kanske blir man villrådig när det står ”Made in USA” på repressionens vapen.

Johan

Januarisol, sen eftermiddag

Kunskapsmarknaden

Benozzo Gozzoli, Skolan i Tagaste, detalj av fresk i Sant Agostino, San Gimignano
(1464-65)

I skolans löpandebandenhet är eleverna råvaran, läraren en strikt övervakad kontrollant och anställningsbara individer den standardiserade slutprodukten. Eller så är skolan ett marknadsstånd med eleverna som blaserade kunder och läraren – kuschad eller coachad – i rollen som tjänstvillig säljare av kunskapens äpplen och päron.

Läs här resten av min recension av "Hets!", Sven-Eric Liedmans resonerande stridsskrift mot den rådande skolideologin. Och läs boken, så får ni bland annat veta att "överutbildning" - förhållandet att folk har mer utbildning än de har bruk för i arbetslivet - enligt en statlig utredning är en tillväxthämmande faktor, att en av de nyckelkompetenser som skolan enligt EU ska lära ut är "företagaranda" och att de humanistiska ämnena enligt en proposition från regeringen ska ha som sin särskilda uppgift att undersöka "förutsättningar för tillväxt".

Johan

Den magiska världens skymning

Det är i vetenskapens gryning, i den magiska världens skymning. Reformationen har nått 1600-talets Island, men i bergkullarna ligger nergrävda helgon som plockas fram under nattliga ritualer. Katolska böcker bränns, samtidigt drivs onda andar ut med rimmade kväden. En brokig brytningstid manas fram i Sjóns nya roman Skymningsinferno, byggd på ett verkligt öde. I det kärva isländska samhället både vördas och hatas Jónas Pálmason, en självlärd renässansmänniska, runexpert och skald, helare och exorcist, valtandsnidare och naturkännare.

Sjóns roman handlar om Jón Guðmundsson den lärde, som bland annat sammanställde ett isländskt naturlexikon. Hela min recension finns här.

Ann

Intellektuell med hårnål

...jag upplevde hur en flicka i Picardie som ville ge ett vittnesbörd om att hon menade allvar med sina löften och sin beslutsamhet stack en hårnål i armen fyra gånger så att det gick hål och blödde riktigt ordentligt.

Michel de Montaigne

Den som för att visa sin entusiasm stack sig i armen med en hårnål, och troligtvis lade till uppgiften om att hon kom från Picardie i Montaignes essä, var Marie de Gournay, Montaignes andliga adoptivdotter och redaktör för essäerna efter hans död. Jenny Diskis roman "Till den skrivande kvinnans försvar" handlar om henne, jag recenserar här.

Ann

Att läsa vattnet rätt

Solens eller andra himlakroppars
höjd över horisonten observeras
Genom mätningar fastställs
fartygets longitud och latitud
Skärningspunkten mellan dessa
ger fartygets position på jordklotet

Wikipedia, filtrerat genom Kristofer Flensmarck. Min recension av "Navigation" hittar man här.

Ann

Socialrealistiskt ödesdrama

Från bokstäver till rörliga bilder. Passagen är full av fallgropar, och en bra roman blir som alla vet inte alltid en bra film. Fast vissa böcker tycks närmast ropa på att filmatiseras. En sådan är Daniel Woodrells country-noirdrama ”Winter´s Bone” (på svenska ”En helvetes vinter”; min recension från 2008 kan läsas här).

I regissören Debra Graniks händer har romanens raka berättelsetråd och suggestiva scener från de laglösa Ozarkbergen övertygande överförts till vita duken. Ett arkaiskt ödesdrama speglat genom en socialrealistisk lins.

”Det hela hade lätt kunnat bli ett eländesromantiskt skillingtryck eller en socialpornografisk snyftare, men sådana tendenser hindras effektivt av Woodrells hårdkokta stil, som inte alls utesluter en lite kärv lyrisk ton”, skrev jag om boken. Det samma kan sägas om filmen. Ett extra plus för den fina musiken, som beskriver miljöer snarare än manipulerar känslor.

Johan

Verklighetsunderlag

Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu
är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.

Kristina Lugn, ur "Hej då, ha det så bra!"

Hur skiljer sig Kristina Lugn från "Kristina Lugn"? Här skriver jag om en doktorsavhandling om Lugn med titeln "Jag är baserad på verkliga personer”.
Ann

Bekväm kultur (2)

Varumärke som varumärke. Beckett som Beckham. Säg bara inte att det finns en skillnad som har med substans att göra. Det finns ingen substans. Att tro det vore att missförstå marknadens mekanismer. Lämna de gamla inkrökta kulturbanorna – tänk marknadstänk! Alla värden beror på förväntningar. På förväntningar om framtida värde. Och därför kommer allt an på presentationen. Inte på hur något verkligen är utan på hur det framställs. Det vill säga på övertalningens sköna konst. Detta som förr kallades retorik och som idag går under namnet marknadsföring. Också kulturkritiken är en del av detta, av den allsmäktiga reklambranschen. En mindre lukrativ del, visserligen. De svaga ekonomiska incitamenten gör att fel sorts personer rekryteras. Folk med en överdrivet kritisk attityd. Ofta gör de ett dåligt jobb. De rätta förväntningarna skapas inte. Sponsorerna uteblir. Det kulturella kapitalet tappar självförtroendet, blir bidragsberoende, hamnar i utanförskap.     

Johan

Bekväm kultur

"Jag har noterat att många inom näringslivet inte alltid känner sig bekväma med kulturens frågor. Det är lättare att närma sig idrotten /.../ Jag skulle gärna se att inte bara de som företräder kulturen utan även de som arbetar på redaktionerna skulle ha en mer inkluderande hållning"

Lena Adelsohn Liljeroth läxar upp kulturjournalister i Kulturnytt.

Häromdagen fick sig folk ett gott skratt när det under en diskussion framgick att jag inte bara var lyckligt ovetande om att det pågick handbolls-VM i landet, utan  att jag också blandade ihop handboll och volleyboll.

Det hjälper väl inte ens att skylla på att jag är norrlänning?

Skulle jag gå till sportsidorna och läsa en artikel om handboll skulle det säkerligen vara en hel del som jag inte riktigt begrep. Det skulle inte göra mig stött.

Enligt vår kulturminister är sportsidorna ändå mycket mer inkluderande än kultursidorna. Ja, faktum är kulturjournalister skriver med ett så pass exkluderande tilltal att de skrämmer näringslivet från varje tanke på att sponsra kultur. Ställer kritiska frågor till exempel.

Det är lätt att göra sig lustig över Lena Adelsohn Liljeroths uttalanden. Det har Martin Aagard på Aftonbladet redan gjort, liksom Karin Olsson, i en mer vredgad ton, på Expressen. Men försöker man ta henne på allvar blir man ganska så nedstämd. En kulturminister som gång på gång kritiserar kulturen för att vara för svår, som om om hon fick en miljard extra att spendera på kultur hellre skulle låta pengarna gå till skattesänkningar - vadå, kulturen kan ju ändå bäras upp av gratisarbetande praktikanter!

Hur exkluderande får en kultursida lov att vara i kulturministerns ögon? Få kan väl säga emot påståendet att kultursidorna det senaste decenniet populariserats mer och mer. Till viss del av godo, men inte bara. Det finns starka krafter som trycker på för att leda utvecklingen från kritik och fördjupning till trevliga presentationer och oförargliga tips.

Själv försöker jag skriva tillgängligt. Förhoppningen är att också en läsare som aldrig skulle drömma om att gå och köpa en bok utgiven på OEI editör ändå ska få ut någonting av att läsa en artikel om just en sådan. Men ett grundläggande intresse är förstås en förutsättning. Att man kan skilja på litteraturens handboll och volleyboll - eller åtminstone att man tycker att det finns en poäng att lära sig.

Hur skulle den recension se ut som fick en näringslivstopp att känna sig bekväm, tappa rädslan för kultur och öppna sponsorplånboken?

Intill förväxling lik reklam, misstänker jag.

Ann

Kärlekens klippdockor

Titeln låter närmast som en shoppinglista från Ikea. Huvudpersonerna i Kristofer Folkhammars debutroman Isak & Billy är också ganska så platta konstruktioner, som författaren roar sig med att skruva ihop och skruva isär, med eller utan instruktionshäfte. Han leker med dem likt klippdockor, men det är en lek med skarpa kanter och stickande piggar.

En recension finns här.

Ann

Fucking Manning

C-mart och hamburgerhak, burkölsfester och åskvarningar. Utflykter på Highway 81 med pumpande musik och öppet tak. Uttråkade ungdomars skitsnack.

Allt hänger på atmosfären, på laddningen i det lågmälda berättandet, hur spänningarna i relationerna förmedlas mellan raderna.

Veronika Malmgren debuterar med romanen Gracie, om en svensk utbytesstudent i småstaden Manning i Kansas. Jag recenserar här.

Ann

Bra eller mindre bra

Har man väl börjat störa sig på en egenhet i en roman är det kört. Snart sitter man bara och väntar på att irritationsmomentet ska dyka upp igen. I Johan Theorins Blodläge går varenda figur omkring och säger "Bra" till svar. Vad folk än berättar, och vem det än är som svarar, så nog blir reaktionen på det ett kort "Bra". Hade det endast varit en av karaktärerna som utnyttjat denna standardfras, så visst, det hade kunnat fungera som ett drag i personteckningen. Nu sägs det av gammal och medelålders, av pensionär och polis, och det dröjer inte länge förrän jag hoppar till varje gång det där enkla ordet uttalas.

Särskilt svårt skulle det väl inte vara att då och då byta ut det där bra:et mot ett "Jaha", "Ojdå", "Vilken tur", "Det var ju fint" eller åtminstone "Vad bra!" - en variation som skulle kännas mer realistisk.

Men det kanske bara är jag som inte har känsla för den öländska ordkargheten och har misstolkat ett lokalt särdrag för litterär torftighet.

Ann

People get ready, there´s a train a comin´

Gospeltåget kommer till Malmö. Jordan tur och retur på knappa två timmar. Biljett behövs inte. Bara hoppa ombord och tacka Herren. Fast biljett har jag i alla fall. För säkerhets skull. Tåget har varit i rullning sedan 1939. Från The Alabama Institute for the Negro Blind. Sju blinda pojkar som blev lokförare och eldare på tåget till saligheten. En efter en har de fallit ifrån. Andra har tagit vid. Kvar från originaluppställningen finns Jimmy Carter. En spenslig man i en rymlig förarkabin. I Tom Waits exorcistiska ”Way Down In the Hole” höjer han ångtrycket. Det muskulösa ekipaget skjuter fart.

Johan

I vargtimmen

Walton Ford, Borodino

Vargtimmen är slagen. Jakthornen ljuder. Trots protester från en oförstående omvärld. Och också jag ska lämpligen hålla tyst i mitt vargfria kulturreservat. För vad vet jag om landsbygdens specifika problem? Jag som aldrig hållit en skarpladdad bössa i händerna och känt adrenalinet pumpa...

Det sägs att jakten ska öka jägarens tolerans för den jagade. Det sägs att när stammen väl förblött ska den återuppstå med livskraftigare gener. Så sägs det, och vem är jag att ifrågasätta miljöministerns vishet?

Låt oss alltså tro och hoppas att ekvationen håller, att decimering av en utrotningshotad art är till artens egen fromma, att de hädanefter får leva tillsammans i en lycklig symbios: det jagade villebrådet och den licentierade jägaren, ögat i kikarsiktet och nosen som vädrar fara. Tills jakten är över, dödskvoten fylld. Tills varenda jävel är utrotad.

Johan

Designade ord

Forsythia av Mary Ellen Solt



 Här skriver jag om OEI:s nya nummer om konkret poesi. Kan väl tilläggas att rubriken inte blev alldeles lyckad - vanliga textrader är ju just vad den visuella poesin frigjort sig från.

Ann

På tvärs mot våra framstegsoptimistiska fördomar

Föreställningen att utvecklingen nödvändigtvis går framåt, och att framåtskridandet innebär en utjämning av människors möjligheter, tillhör den moderna människans grundläggande trossatser. Allt som inte passar in i det mönstret betraktar vi som undantag, som beklagliga men tillfälliga avvikelser, som rena rama 1900-talet.

Kanske är det därför som de senaste tre decenniernas våldsamma samhällsomvandling är så svår att ta in. För att den går emot våra intellektuella instinkter. Kanske är det därför som marknadsanpassningens konsekvenser är så frånvarande i debatten. För att de går på tvärs mot våra inbitna framstegsoptimistiska fördomar.

Under efterkrigstiden ökade den sociala rörligheten i USA steg för steg, år för år. Fram till 1980-talet, då pendeln slog om. På det patriarkala femtiotalet kunde således 16 procent av sönernas inkomst förklaras som en konsekvens av pappas pengar. År 2000 var den siffran 34 procent.

Samma sak gäller inkomstklyftorna, en fråga som i ett samhälle där pengar är makt inte helt enkelt kan förpassas till en privat sfär av förtjänst och avund. 1968 tjänade General Motors vd 66 gånger mer än en vanlig arbetare. Idag tjänar Wal-Marts vd 900 gånger mer än en genomsnittlig anställd. Exemplen är amerikanska, men trenden global.

Så ligger landet. Det land som enligt Tony Judts idag utkomna debattbok (från vilken jag hämtat siffrorna) far illa. Min recension av ”Illa far landet” kan läsas här.

Johan



Yet my soul has no rest

Elizabeth Siddal, Självporträtt

Worn Out


Thy strong arms are around me, love
My head is on thy breast;
Low words of comfort come from thee
Yet my soul has no rest.

For I am but a startled thing
Nor can I ever be
Aught save a bird whose broken wing
Must fly away from thee.

I cannot give to thee the love
I gave so long ago,
The love that turned and struck me down
Amid the blinding snow.

I can but give a failing heart
And weary eyes of pain,
A faded mouth that cannot smile
And may not laugh again.

Yet keep thine arms around me, love,
Until I fall to sleep;
Then leave me, saying no goodbye
Lest I make wake, and weep.

Elizabeth Eleonor Siddal

Modell, musa, konstnär, poet. Före sin död vid 32 års ålder hann Elizabeth Eleonor Siddal utvecklas från modist med arbetarklassbakgrund till att bli ett prerafaelitiskt varumärke, nästan dö efter att ha poserat i ett badkar för Millais Ofelia, få den store kritikern Ruskin som frikostig mecenat för sin konst, gifta sig med Dante Gabriel Rossetti efter ett tioårigt stormigt förhållande med ett antal uppbrutna förlovningar - vid vigseln var hon så svag att hon fick bäras till kyrkan -, drabbas av djupa depressioner och bli laudanum-missbrukare. Efter att ha fött en dödfödd dotter avled hon 1862 av en överdos, kanske frivilligt.

Dante Gabriel Rossetti, Regina Cordium

I den underhållande teveserien Desperate romantics, som med mer humor än historisk ackuratess skildrar konstnärskretsens erotiska intriger, porträtteras den prerafaelitiska supermodellen av Amy Manson i en lavaström av röda lockar. Och visst, Rossetti lät gräva upp de dikter han skickat med Lizzie i hennes grav, fast det skedde först sju år efter hennes död. Enligt den konsthandlare som såväl övertalade Rossetti till gärningen som utförde den, var hennes skönhet fortfarande intakt och kistan fylld av hennes kopparfärgade hårsvall. Också Rossettis manuskript var intakt, om än naggat av maskar.

 

Ann

Dante Gabriel Rossetti, förlaga till Beata Beatrix från 1855

 

Tingens sång

Jean Baptiste Simeon Chardin, Kopparkitteln

Om koppar
har denna förmåga
att glädja blicken,

beror det på att den i sig
sjunger sin glans


Jorden ska sjunga
ända till tidens slut,

om inte annat
så genom sina fossil.

Här skriver jag om Guillevics diktsamling "Sången" (översättning Bo Gustavsson, förlag ellerströms).
Ann

Den mänskliga grymhetens menageri

Lost Trophy

En svart sabelantilop sänker sina horn och spänner i en sista ansträngning sin kropp. Blicken - trotsig, plågad, anklagande - är riktad mot betraktaren; magen och bakbenet är fläckade av blod. Runtomkring den ligger utspridda ben och horn, renätna kvarlevor som den själv snart kommer att ha förvandlats till.

1933 skadsköt Ernest Hemingway en antilop på safari i Kenya och i den självbiografiska romanen "Afrikas gröna berg" vältrar han sig i skamfull ånger över djurets öde. Man kan lätt föreställa sig att det är den sturske jägaren som den döende antilopen i Walton Fords version av händelsen ,"Lost Trophy", riktar sin svarta blick emot. Men det kan lika gärna vara hela mänskligheten den anklagar. Eller varför inte själva existensen.

På Louisiana bildar Walton Fords målningar, som alla bygger på en historisk anekdot, ett menageri av fångna, skadade, döende djur. De flesta på ett eller annat sätt offer för människans manipulationer. Här är den svarta pantern som rymde från Zürich Zoo 1934 och höll sig vid liv i två vintermånader i de schweiziska bergen. Noshörningen tänkt som gåva till påven som 1515 följer med det portugisiska skeppet till botten. Tigrarna och lejonet i ett dödligt slagsmål i Tower of London 1830 efter att en djurskötare råkat öppna dörren mellan burarna. På Borodinos slagfält mumsar vargar och vildsvin på de mänskliga resterna efter krigets härjningar.

Der Pantherausbruch

Fords måleri i akvarell, gouache och tusch är ett fantastiskt hantverk, välkomponerat och detaljmyllrande i naturplanschens tradition. Omsorgsfullt har konstnären färgat papperet gult och målat dit fuktfläckar för att ge intrycket av gamla slitna illustrationer och åldrande bokverk. Men det är fråga om betydligt mer än en lustig ironisk pastisch.

Övergrepp efter övergrepp får gestalt; porträtt av människans grymhet i fabelns form. Naturen framstår som ett zoo där människan låter sina nycker få fritt spelrum. Men bilderna fungerar också som kommentarer till kolonialism och allegorier över mänskliga svagheter. Hur som helst är de på samma gång satiriska, tragikomiska och känslomässigt drabbande.

Jag väntar mig nästan att få se en tablå från den svenska vargjakten bland de uppradade exemplen på historisk stupiditet.

Ann

Scipio and the Bear

Ett solskepp av vissna solrosor

Förbrända slagfält. Dödens åkrar. En himmelsstege utan triumf. Ett solskepp av vissna solrosor. Niebelungensång och Teutoburgerskog. Halm och aska. Rälsen går till Auschwitz och Döden är en mästare från Tyskland.

Jag går runt på Louisianas retrospektiva Anselm Kiefer-utställning, späckad av smält bly och kulturella referenser, och kommer att tänka på några ord av Witold Gombrowicz, att vi bara kan motstå samtiden genom att göra motstånd mot historien. Det här är så långt man kan komma från samtidens glatta yta och smarta koncept. Så långt man kan komma från en modernism som glömmer det förflutna i en genomfartsled till framtiden.

Från 1969 års "Heroische Sinnbilder", med hitlerhälsningar i nationalromantiska omgivningar, till de stort anlagda nymålade dukarna av förhärjade landskap är Kiefer en i sanning otidsenlig betraktare. Ytan är repad, frätt och samtiden ligger öppen. Sol Invictus, den oövervinneliga solen, sprider sina svedda solrosfrön.

Johan 



Louisiana, dimma

(Imorgon söndag är sista dagen att se Kiefer-utställningen på Louisiana, så att ingen missar den...)

Odysséer och andra irrfärder

Odysseus och sirenerna, fresk från Pompeji, 50-75

Irrfärder är temat för nya numret av 10-tal. Här finns en kort text.
Ann

God said "I´ll make some DNA..."

”Now a man come from monkey, some people say/ But the Good Book, brother, just don´t tell it that way”. I USA rasar som alltid kulturkampen om människans ursprung, och ibland kan country- och folkmusiken vara lika inbilsk och stockkonservativ som sitt sämsta rykte, som i Merle Travis uppgörelse med darwinismen i ”That´s All”, inspelad häromåret av Willie Nelson: ”And if you believe that monkey tale like some folks do/ Then I´d rather be that monkey than you”. Fast kreationismen har inte alla fårade röster. Lyssna bara på Chris Smithers fyndiga turnering av begreppet intelligent design i ”Origin of Species”. 

Johan

Litterär profilering

Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Eller rättare, förrän boken är skriven. Men här kan man i alla fall redan nu läsa om en viss kommande biografi, och andra mer eller mindre oskrivna böcker i serien Litterära profiler.

Litterära profiler kan även gillas på facebook. Då går man hit.

Ann

Bestående skönhet

Viviano Codazzi, Ruins in a Landscape

När jag har sett hur tidens grymma hand
förstört begravda tiders rikedom,
hur höga torn raserats efterhand
och evig koppar tärts till fattigdom;
När jag har sett hur hungrig ocean
har rövat mark från strandens kungarike,
sett fastlandet besegra öppet hav,
förlust bli vinst och vinst förlustens like;
när jag har sett hur inget kan bestå,
hur staten själv kan ruttna ner och dö,
ruinen själv har lärt mig att förstå,
att allting som har fötts ska bli till hö.
        Och också du - den tanken dödlig är
        att mista den som hjärtat håller kär.

Inget kan bestå - utom en sonett av Shakespeare, förstås. Jag recenserar Eva Ströms fina sonettolkningar här.

Ann

Läsåret 2011 (2)

I vårbokutgivningen fastnar jag särskilt för:

Jonathan Saffran Foer: ”Äta djur” (Norstedts). Stjärnskottet på den amerikanska litteraturhimlen gör en Coetzee och tar sig an köttätandet från en etisk synvinkel.

Den tyske historikern Karl Schlögels återskapande av Moskva 1937 i ”Terror och dröm” (Wahlström & Widstrand).

Den tyske romanförfattaren Uwe Tellkamps tillbakablick på åttiotalets DDR i ”Tornet” (Bonniers).

Staffan Ekendahl: ”Abraham Lincoln” (Norstedts). Trots det massiva kulturflödet västerifrån finns det förvånansvärt få biografier om amerikanska presidenter på svenska. Nu kommer i alla fall en bok om Obamas politiske idol.

Nya romaner av Günter Grass (”Lådan”) och Philip Roth (”Indignation”, båda på Bonniers).

Och så ger Daidalos ut en volym med Kants politiska skrifter och Thomas Scanlons moderna moralfilosofiska tungviktare ”Vad vi är skyldiga varandra”.

Johan



Läsåret 2011

Jag tänker ofta att jag läser alldeles för många svenska samtidsromaner, sånt som det för en litteraturkritiker är "bra att hålla koll på". Eller rättare - läser alldeles för få stora internationella författarskap, och intressanta udda sådana för den delen, översatta poeter, klassiker, essäer, fackböcker. Sådan litteratur som är mer än välskriven och okej, som är bildande, perspektivgivande och som man inte har glömt när nästa säsongs bokkatalog kommer. Med nyårsambitionen att bättra mig på den punkten håller jag i vår utkik efter den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies novellsamling "Det där som nästan kväver en" (Bonniers), som ska skildra samma miljöer som hennes fantastiska roman om Biafrakriget "En halv gul sol".

En av årets mest efterlängtade översättningar gissar jag är de två första delarna i Haruki Murakamis storsatsning "IQ84" (Norstedts). En annan nobelpristippad författare är polske poeten Adam Zagajewski. En urvalsvolym med dikter ur hans tre senaste böcker kommer ut på Norstedts i översättning av Anders Bodegård: "Antenner i regn". Halldor Laxness "Fria män" ges ut i nyöversättning på Leopard. Och vill man ha en äldre klassiker kan man alltid läsa om Goethes "Den unge Werthers lidande" med förord av Martina Lowden (Norstedts), eller så kan man gå ännu längre bakåt i tiden och bekanta sig med den italienske senrenässansdiktaren Torquato Tassos herdedrama "Aminta", översatt av Ingvar Björkeson (Natur & Kultur). Koppling finns till Goethe - han skrev 1790 det biografiska dramat "Torquato Tasso". 

Kanske ska det vara en historisk roman om ett verkligt öde i vår? Sjons "Skymningsinferno" och Jenny Diskis "Till den skrivande kvinnans försvar" (båda på Alfabeta) har jag ju redan liggande i min ännu ganska beskedliga bokhög. Jag tänker också spana efter Niels Fredrik Dahls "Herre" (Bonniers), om Bernard Herre som var olyckligt förälskad i Camilla Wergeland, syster till poeten Henrik Wergeland och så småningom själv känd författare och kvinnosakspionjär under namnet Camilla Collett.

En annan norrman jag gärna läser är Roy Jacobsen. Hans nya roman heter "Underbarn" och sägs ha beröringspunkter med genombrottet "Segerherrarna".

På essäfronten ser jag fram emot Peter Handbergs "Den nedkopplade himlen" (Natur & Kultur) om allt från Astrid Lindgren till Nietzsche. Och så hoppas jag få bättra på mina bristfälliga botaniska kunskaper med Kerstin Ekmans och Gunnar Erikssons samarbete "Se blomman" (Bonniers).

När det gäller svensk poesi är det Tomas Tranströmers år i år. Förlaget (Bonniers) firar 80-årsjubilaren med biografi, samlingsvolym och återutgivning av poetens brevväxling med Robert Bly.

Sedan var det det där med svenska romaner. Det finns ändå en hel del som frestar. Kanske allra mest Magnus Dahlström som gör comeback efter 15 års tystnad med romanen "Spådom" (Bonniers) - att jag inte läst honom tidigare minskar inte förväntningarna. Och Mara Lees skånska 80-talsskildring "Salome" (Bonniers) vill jag inte missa, inte heller Ola Nilssons "Änglarna" (N&K). Kristian Lundberg ger ut en slags fortsättning på "Yarden", "Och allt ska vara kärlek" (Ordfront). Nyfiken är jag också på vad Lukas Moodysson ska hitta på i romanen "Döden & co", om en Lucas med c. Och varför Åsa Moberg låtit manuskriptet till "Kärleken i Julia Anderssons liv" (N&K) ligga och mogna i byrålådan i över trettio år. Rena vintage-romanen?

Fast sedan väntar jag mig att det som vanligt är de mindre förlagen som bjuder på de största och bästa överraskningarna.

Ann