Skarpt gry

Ibland kan man vara tacksam över oskicket att inte översätta engelska titlar. Westernklassikern ”True Grit” har på svenska fått heta såväl ”Mod i barm” som ”De sammanbitna”. Ja, uppföljaren ”Rooster Cogburn” fick titeln ”Huka dig Rooster, nu laddar hon om”. I bröderna Coens remake är det bara ”True Grit”, också på svensk mark.

Av klassisk western – en avdankad sheriff på mördarjakt utan nåd i sällskap med en kavat flicka och en självgod Texas ranger – har blivit en klassisk coensk genrelek. Bitande repliker och kulsvärmar. En hämndhistoria lika kärv och avskalad som ödelandskapet den utspelar sig i. Jeff Bridges spelar ut hela sitt slusk-med-pondus-register i huvudrollen.

Johan

Bokrearapport

Det känns nästan som ett slags rekord. Jag har knappt tittat i några reakataloger. Jag gick överhuvudtaget inte ut på bokrean första dagen. Jag har inte beställt någon reabok på nätet. Jag har inte ens tittat på nätutbudet. Först på bokreans andra dag går jag, strax före stängningsdags, in på ett par köfria bokhandlar. Kommer tillbaka med en (1) bok.

Kanske är det inget utropstecken, kanske har jag bara vindflöjelaktigt följt de ljumma vindar som blåser för bokrean i de nya digitala tiderna.

Fast den egentliga anledningen till disciplinen är helt enkelt att reabudgeten redan slukats upp av fullprisbeställningar och antikvariatsböcker...

Ann

Sekelskiftesdisk

Guiseppe Maria Crespi: Kökspigan  

Av kulturreservatets matlagningsrapporter kan man lätt få intrycket att könsrollerna i vår sekelskifteslägenhet också de är från Anno Dazumal. Frun står vid spisen, och i en paus som hon lyckas stjäla sig till medan grytorna puttrar, tar hon ett städryck. Herrns insats inskränker sig till att välja ölen. Bilden behöver kompletteras. När kocken sätter sig i läsfåtöljen för att smälta blomkålen tar jag på mig diskförklädet. Och i vårt kök innebär det diskborste och snålt rinnande vatten, à la 1915. Tidsåtgång: säkert minst en timme. För att tiden inte ska bli så lång – eller rättare sagt för att den inte bara ska rinna bort med smutsvattnet – bryter jag sekelskifteskänslan och stoppar hörlurar i öronen. Ljudboken jag lyssnar till är Sigrid Combüchens Spill. En ”dameroman” om en kvinnas villkor för inte så länge sen. I fokus står de vardagliga könsbestämda förväntningarna och övergreppen som formar ett liv. Historien talar, om jag ska vara uppriktig, inte särskilt till mig, även om jag kan beundra författarens litterära handlag. Efter fullgjort diskvärv ser jag att kocken sitter försjunken över sin bärbara dator. Med nariga händer återvänder jag till köket för att svabba bordet.   

Johan

Nötfärs med brun sås

Det blir en söndagsmiddag mitt i veckan. En smått utarbetad, om inte utbränd så lätt vidbränd, kulturskribent blickar in i frysen och fingrar på en påse färdigpytt, när tanken på de senaste dagarnas konservburksmiddagar slår till. Nej, nu ska hjärnan dammas av med lite hårt praktiskt arbete, gammal hederlig husmorskonst helt enkelt.

Menyvalet faller på ett förslag av vår kokboksförfattarinna Ellen Turner för en söndag, som inkluderar nötfärs med brun sås, helkokt blomkål, brynt potatis och saltgurka. Till förrätt föreslås jordärtskockspuré med rostat bröd, men det projektet låter lite för mastigt så här en vardag, det får anstå.

Utmaningarna tornar genast upp sig. Två saker ska tillagas i ugnen, samtidigt. Det gäller att pussla ihop formar som ryms tillsammans, vår ugn är av det, hm, nättare slaget.

Nötfärsen ska innehålla majsflingor. Det är ingenting min butik saluför - för det är väl inte corn flakes som menas? Nej, det får gå lika bra med majsgryn ämnade för polenta (med den positiva bieffekten att det lär bli en hel del polenta framöver).

Hårt skum?



Nötfärsens nöt är förstås, eftersom vi pratar vegetariskt, nötter, närmare bestämt hasselnötskärnor. De ska malas på mandelkvarn, en okänd företeelse i vårt hem. Men någon fördel ska man väl ha av att leva i det tjugoförsta århundradet, tänker jag och plockar fram hushållsmixern. Jag väger upp majsgrynen, värmer buljong, river lök, separerar äggulor, piskar vitor till ett hårt skum - vad nu ett hårt skum är? - och blandar ihop en kaksmetsliknande röra som åker skjuts in i ugnen.

 

Vackert gulbrun?
Färg är inte vår ugns specialitet.

Den brynta potatisen ska lyckligtvis, med tanke på förra gångens slocknade ugn, kokas först innan den badas i grädde och gör sällskap med nötfärsen. Inga svårigheter där.

För den förutseende bereder det förstås heller inga svårigheter att låta blomkålen stå och dra i saltat vatten i minst en timme, för oss andra, som inte läst recepten i rätt ordning, får trekvart duga.

Det innebär i alla fall att det är god tid till att förbereda dekoren av nötfärsen, duka bordet och laga brunsåsen. Och där kommer nästa ajdå-jag-borde-kollat-receptet-tidigare-upplevelse: potatisvattnet hällde jag förstås ut. Gamla tiders sparsamhet är en avlägsen sak."Har man ej Lahmanns närsalt" - nej, det har man naturligtvis inte, så då får man bryna mjölet "vackert ljusbrunt". Hur fint ljusbrunt det än blir, när jag sedan fyller på med buljong och grädde får såsen en ohjälpligt ljusbeige färg. Var det det avsaknade potatisvattnets fel? Nåja, beige sås är ju också sås.

Tidsåtgång, cirka två timmar, inklusive dukning, fotografering, en tur till vinden för att hitta en form samt en liten städpaus.

Resultatet: "Åh herregud!" utropar den andra halvan av kulturreservatets smakpanel när han får se min avancerade anrättning. Möjligtvis syftar det på mängden mat. Och smaken då? Mild, är ordet som faller oss båda på läppen. Tam, om man ska vara lite mer kritisk. Det tidiga 1900-talet är inte direkt de kryddstarka smakupplevelsernas epok, enas vi om. Nötig - förstås - är nästa ord som tränger sig på. Vi tvistar lite om vikten av tillbehöret saltgurka. Kanske skulle en svampsås piffat upp det hela lite mer? Sammantaget är det en fullt ätbar och mycket mättande middag med klassiska söndagsvibbar, men förra omgångens palsternackor fick nog högre poäng. En svensk lager är den rätta måltidsdrycken, hävdar Johan.

Ann

Dan före bokdopparedan

Bläddrar i reakatalogen. Tänker på böcker som frestelser medan bokhyllan bågnar. Den suckar som en annan Atlas under tyngden av all världens ord. Bland andra de som står i en biografi om Machiavelli, inhandlad en gång på rean. Där ges en vacker ögonblicksbild av en tid när boken inte var en konsumtionsvara. För hand skriver signor Niccolò av Lucretius Om tingens natur. Ord för ord. För att få tillgång till ett eget exemplar. Jag undrar hur många böcker i katalogen jag skulle vara beredd att kopiera för hand. Om det var enda sättet att införskaffa dem. Ett nålsöga för orden att passera. Kanske finns ett samband mellan kostnaden för att framställa en bok och den möda författaren lägger ner på orden. Eller den möda läsaren lägger ner på dem. Ska pappret och pärmen hålla för livet eller evigheten så ska orden det också. Lucretius köpte jag en gång på rean. Vad bokhyllan än suckar lär jag inte komma hem ordlös imorgon heller.  

Johan

Cormac McCarthys monster

Filmen har blivit liggande i sitt fodral. Månad efter månad. Varje gång vi matat DVD-spelaren med en skiva har det blivit något annat. Svikna drömmar på Revolutionary Road. Brustna hjärtan på Moulin Rouge. Sherlock Holmes på nazistjakt i Alperna. Vad som helst. Bara inte en postapokalyptisk roadmovie om Fadern och Sonen på väg Ingenstans i ett förött landskap.

Så ser vi äntligen Vägen, och trots att den är lika deprimerande som befarat blir det lite som med monstret som alltid är värst innan det visualiseras. Och monstret i fråga, det är Cormac McCarthys romanförlaga. En bok med en så stark suggestionskraft att varje filmatisering måste bli en blek avbild. Oavsett hur effektfull scenografin är. Hur övertygande en avmagrad Viggo Mortensen i rollen som en Noak utan ark. Hur gripande den bleka regnbåge som ändå lyser över den ödelagda världen. 

Johan

Fredriksdal i februari

Att dikta om kyssar är värre än någonting annat

Tack för ert bref! Det höll på att väcka skandal i Tjörnarp, derigenom att jag i ventsalen läste åtskilliga strofer af det högt för min syster - vi väntade neml. på tåget då jag fick det och hade gränslöst tråkigt - och icke förr än senare upptäckte att traktens privilegierade sladdermamsell och min speciella fiende stod på lur ute på perrongen. Jag väntar att höra det citeradt i sällskapskretsarna på orten. Redan att skrifva till en herre är mycket verdächtig [suspekt], men att skrifva till en herre, som i sina bref talar om att han kysst en prestdotter - det är minst sagdt moraliskt upprörande! Att saken är osanning förbättrar den icke en smula - att dikta om kyssar är värre än någonting annat (se kritikerna öfver "Berta Funcke"!) det häntyder på en oren fantasi.

Stella Kleve till Axel Lundegård 24/6 1886

Kommunistisk kitsch och B-filmsrekvisita

Sällskapsresan går till det proletära paradiset. Den strikt övervakade turistgruppen, som vi möter i Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans reportage Alla monster måste dö, vallas till Folkrepubliken Koreas kommunistiska kultplatser. Det är kitsch och karaoke. Tomma motorvägar. Skolbarn med röda pionjärhalsdukar. Masscener à la OS-invigning.

Inledningsvis är jag lätt skeptisk. Alla vet ju redan att kejsaren inte bara är naken utan dessutom lönnfet. Alla vet att undersåtarnas grällt iscensatta hyllningar allt som oftast går upp i en skärande falsett. Vad kan en veckas kringskuren rundtur tillföra som inte bara bekräftar den bjärta bilden?

Läs resten av min recension här. 

 

Johan

Valentinromantik



John Atkinson Grimshaw, Lovers in a wood, 1879



Bakom den välpolerade fasaden

Det är förstås Tolstojs ”Anna Karenina” som spökar i titeln. När Claes de Faire kallar sin debutroman Alla lyckliga familjer liknar varandra är det meningen att vi ska tänka på den klassiska inledningsmeningens fortsättning: ”varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.” Men man kan också slås av tanken att alla överklassfamiljer liknar varandra. De fiktiva i alla fall.

Min recension av Claes de Faires roman finns här.

Ann

Fyllda palsternackor

Vi väljer en meny avsedd för en onsdag, bestående av fyllda palsternackor med korintsås,  ugnsbakad skivpotatis och kokta vaxbönor. Desserten ska vara katrinplommonkompott med vispad grädde, men den hoppar vi över, både av praktiska skäl och smakmässiga preferenser.

Problemen uppenbaras redan i ingredienslistan till de fyllda palsternackorna. Pomril??? En googling lär oss att det är en äppelläsk som smakar ungefär som champis, fast lite mer äpple. Velar mellan att ersätta det med äppelcider eller champis - den senare vinner, inte minst tack vare sin högre nostalgifaktor. Och den kan väl alltid blandas ut med lite äppeljuice för att få mer smak av äpple?
Nästa stötesten: "Palsternackorna ... påsättas i kokande, saltat vatten att koka." Hur länge då? Ja, det vet förstås varje husmor. Jag chansar på tio minuter. Det verkar bli bra.

...de få steka färdiga vid sakta eld.

Så börjar pysslet med att gröpa ur palsternackorna och pilla i bröd- och äppelchampismassan i halvorna. Smakar av inkråmet som jag rört ihop. Inte alldeles lovande. Var är champissmaken förresten?
Halvorna läggas tillhopa och ombindas med tråd. Kökstråd? Någon sådan finns inte i det här köket. Men det duger väl lika bra med ekologiskt presentsnöre?
Brynes i en stekgryta. Ja, fast här får det duga med vanlig modern stekpanna. Gaseld har vi i alla fall. Det ser riktigt fint ut, än så länge.



Smör, smör, smör...



Men innan jag sätter igång med palsternackepillet har jag redan förberett skivpotatisen. Vår ugn är inte sekelgammal, men halvsekelgammal säkert, och inte av pålitligaste slag. Allt tar minst dubbelt så lång tid som det står i recepten. Och just ugnspotatis är snudd på hopplöst, vet jag av erfarenhet. Den här gången sviker mig ugnen helt och slocknar innan det hunnit bli riktigt färdigt. En stekpanna kan väl fungera också till potatisen? Så får det bli.
 

...avsmakas med socker...

Korintsåsen lagar jag med stor skepsis. Färgen, vagt mörkbeige, är inte alldeles aptitlig. Och korinter förresten? En produkt som aldrig tidigare satt sin fot i det här hemmet. Somliga här blandade ihop det med koriander. Kommer såsen alls gå att äta?

Vaxbönor verkar det inte vara säsong för i min matbutik, inte heller i frysdisken. Om det nu inte är samma sak som gröna bönor? Jag handlar enligt principen "det går lika bra med haricots verts". Och det gör det förstås, när man häller smält smör med persilja över.

Tidsåtgång: ca 2 timmar, inklusive dukning och fotografering.

Resultatet? En positiv överraskning. Det smakar milt elegant, samtidigt sött och syrligt på ett sofistikerat vis. Palsternackan dominerar. En festlig onsdagsmiddag som vi avnjuter en söndag - det är inte direkt något man slänger ihop efter att man kommit hem från jobbet - kräver sin husmor, helt enkelt. Champis är den självklara måltidsdrycken.

Ann

Med smak av sekelskifte



Förra seklets party

Vi erkänner oss gärna idealisera sekelgammal, och mer därtill, estetik. Men som vegetarianer har vi många gånger suckat av lättnad över att befinna oss just i vår snabbmatsvänliga tid och skänkt en tacksamhetens tanke till frysdisken. För ett ganska bra tag sedan fick vi en kokbok i present med tryckår 1915 - andra upplagan av Ellen Turners Vegetarisk Kokbok från 1913. Den har sedan dess stått oanvänd i bokhyllan, när vi inte plockat fram den för att under ojanden och urkanden förfasa oss över tanken på vitkålspuddingar och uppstjälpt klimp.

Men någon gång ska man slå hål på sina fördomar. Eller åtminstone få perspektiv på vår tids tycken och smaker. Svenska vegetariska föreningen bildades 1903 och söker man på antikvariat efter vegetariska kokböcker hittar man flera stycken publicerade under 10-talet, några under 20-talet och så någon andraupplaga på 40-talet. Sedan ingenting alls under följande decennier. På 70-talet tycks utgivningen komma igång igen, för att explodera under 80-talet. Kanske var det trots allt värst att vara vegetarian på husmödrarnas 50-tal?

Så, som ett experiment, ska hädanefter lagas middagar som till punkt och pricka - eller i alla fall så gott det går - följer Ellen Turners recept. Utgångspunkten är medioker matlagningstalang och desto större fallenhet för bekvämlighet, ett dåligt utrustat kök och bitvis bristfälliga råvarukunskaper. Må våra sekelskiftesskåpluckor sprida välgång!

Rapporter följer med ojämna mellanrum.

Sött och strävt

Vänt möter strävt. Sött blandas med beskt. Tankarna går till Lee Hazelwood och Nancy Sinatra. Till Nick Cave och Kylie Minouge. Fast i motsats till de där gamla patriarkala duetterna är det här fråga om en strikt jämställd sångrelation. Ja, om någon sitter vid ratten på KB i fredags är det väl snarast Isobel Campbell. Sedan får Mark Lanegan sjunga hur mycket han vill att han är en Ramblin´ man. Ett extra plus för Townes van Zandt-coverna. Sådant går alltid hem hos Kulturreservatet.

Johan

Arbetsrapport

Ann

Konsten är en hopplös kärlek

Lund är en stad som klär i dimma. Visserligen sken solen idag - men när man sitter i en källarsal och bläddrar i gamla tidningar och brev känns det på något sätt alltid som om dimmigt väder råder.

Dagens citat:

"...detta att jaga efter sinnesrörelser och nya idéer, nya och egendomliga intryck - att liksom på alla sätt behöfva göda på sin intelligens och att skärpa sin iakttagelseförmåga till det yttersta, och så ändå aldrig nå hvad man vill nå - det kan också göra en trist ibland. Och när så den tanken kommer till, att man kanske icke gör någon nytta med sitt arbete, utom tvärtom skada - så - - Konsten är en hopplös kärlek, som enerverar och utsuger en, och hvartill man är bunden med länkar, som man sjelf ej kan lösa -"

Mathilda Kruse (Stella Kleve) till sin syster Ellen 18/9 1885

Ann

Fortuna Redux

En romersk antoninianus. Lövtunn och liten som en femtioöring. Jag väger den i handflatan och undrar mellan vilka händer den vandrat. Kanske har en legionär förlorat den på tärningsspel. Kanske har vinnaren köpt ett krus med surt vin. Kanske har krögaren diskret lagt den i handen på stadsprefektens hantlangare innan ett tillståndsärende skulle avgöras. Kanske har denne stoppat den i en pengapung och köpt en slav…

Porträttbysten föreställer pojkkejsaren Gordianus III, ett redskap för starkare maktspelare. Möjligen beror det på den spetsiga strålkronan, men ser han inte lite grann ut som Johnny Rotten? Baksidan är så blanksliten att bilden är otydbar. Flera av bokstäverna går i alla fall att läsa, och med visst besvär lyckas jag tyda texten: FORTVNA REDVX.

Fortuna Redux var den lyckliga hemkomstens gudinna. Det gör att myntet kan dateras. 243 e. Kr. lämnar den artonårige Gordianus Rom för krig i Mellanöstern. Perserna har trotsat världssamfundet och måste kuvas. Kriget går emellertid inte som planerat och kejsaren mördas under oklara omständigheter. Någon lycklig hemkomst blir det inte.
En av deltagarna i krigsföretaget är den nyplatonske filosofen Plotinos, som trettioåtta år gammal lämnar studiekammaren i Alexandria för chansen att på ort och ställe få stifta bekantskap med den persiska filosofin. När kejsaren mördas flyr han till Rom. Förmodligen inte särskilt uppfylld av österländsk visdom. Men säkert styrkt i sin uppfattning att den sinnliga världen mest är skit.

Johan

Den aktiekurs som föll ifjol

Vem minns, i flimret av indextal från Dow Jones och Nasdaq, den aktiekurs som föll ifjol? Finanskriser, bubblor, baisser och depressioner. Förr eller senare dunstar de bort från marknadens korttidsminne. Som 1890 års panik – en argentinsk obligationslånekris som på sin tid sände chockvågor genom den globala ekonomin.

Krisen, som hotade att stjälpa Londons hela finanssystem och förde den ärevördiga Barings bank till ruinens brant, utgör navet i Iain Pears roman ”John Stones fall”, en sinnrik berättelseväv i tegelstensformat som skulle kunna betecknas som en finansthriller men som samtidigt har drag av hårdkokt deckare, spionroman, romantisk kärlekshistoria, sentimental 1800-talsmelodram – ja, nog finns här till och med ett litet stråk av gotisk rysare.

Läs resten av min recension här. 

 
Johan

Ett huvud för en dans

Salomes dans, San Marco, Venedig, 1300-tal

Salomes dans, Benozzo di Lese di Sandro Gozzoli, 1461-1462

Salome med Johannes Döparens huvud, Tizian, 1549

Salome, V. Surenyants, 1907

Salome, Kokoschka, 1906

Här recenserar jag Mara Lees roman Salome.
Ann

Katt på hett tangentbord eller Vem skriver egentligen min bok?

Somliga producerar tecken snabbare än andra. Jag får plötsligt en vision av hur min bok ska bli klar i ett kick - kanske rentav en affärsidé?

Fast vid närmare eftertanke lär nog inte erbjudandena om spökskrivaruppdrag ramla in. Ett visst behov av en varsam redaktörshand verkar föreligga...

Ann

I Köpenhamn med Berta Funcke

Ty han älskade att vara där - där i Palmehuset i Botanisk Have. Han kunde sitta där timvis helt ensam.
Helst brukade han vara däruppe, där satt han på den översta trekantiga avsatsen på spiraltrappan helt hopskjunken och med handen under kinden.

Uppöver honom - skuggande som ett valv - hängde de bågiga, styva bladen av ett kokosträd. Nedanför honom, belyst av ljuset från taket, låg hela denna tropiskt rika växtvärld skiftande i all de grönas nyanser, grönt som smeker ögat.

Det var en dag i mitten av december.

De gick länge längs Langelinie, Berta och Nils Max.

Det snöade tämligen starkt - en sådan där hård, torr snö som man ser varenda flinga av.

Träden på andra sidan om Kastellgraven var nu alldeles avlövade och hängde och släpade med grenarna ned mot det tjocka, gråa vattnet vari tunna isstycken sam omkring.

Nedanför dem utbredde sig sundet - gråblått, lugnt. Längst borta - strax innan hav och himmel gled samman i en mjuk, violett linje - höjde sig Tre kronors fäste, dimgrått, stort...

Citat ur "Berta Funcke" av Stella Kleve.