Våra gamla svälter till döds. Svälter sig själva till döds. Vi har en äldrevård som inte gör annat än förvarar döden, som påskyndar döden. Tre månader är en rimlig tid att förvänta sig att en anhörig har kvar när han eller hon läggs in på ett hem – en långdragen ättestupa. Många gånger är det helt enkelt livslusten som försvinner.
Detta är den fruktansvärda insikt som Stefan Gurt når fram till i sin bok Så dödar vi en människa. I sin självbiografiska berättelse om faderns sista tid i livet skildrar han hur en lätt förvirrad äldre man med intellektuella intressen och extrakilon runt midjan på kort tid förvandlas till ett dement vårdpaket med utstickande revben. Helt utan skönmålning gestaltar författaren ett stycke liv i all dess skröplighet, och trots det mörka temat har det blivit en bok som är svår att lägga ifrån sig.
Faderns historia skiljer inte sig mycket från andra. Det handlar inte om exceptionella misstag, skriande övergrepp, brutal vanvård. Stefan Gurts pappa hålls bara inlåst på sitt boende och drogas ned av mediciner. Han tas med ut i friska luften en timme i veckan. När han rasat 20 kilo på en och en halv månad konstaterar läkaren: ”Kanske är det lika bra.”
Det är just denna allmängiltighet som är så upprörande. Precis så här ser det ut, vårt samhälle, där värdigheten i livets slutskede sparats bort.
Så dödar vi en människa är en mycket sympatisk bok, anspråkslöst och effektfullt berättad, osentimental och djupt berörande. Visst kan skildringen ses som en flammande appell mot den skamliga äldrevården, men Gurt funderar lika mycket över hur handfallna vi är inför livets smärtpunkter och vad ålderssegregationen i vårt samhälle egentligen innebär. Vi har inte bara slutat ta hand om utan också bry oss om varandra, som om egocentricitet var priset för vårt välstånd.
Det här är en bok som kan ge vem som helst en existentiell kris. Och väcka vars och ens politiska vrede.
Ann
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar