Redan titeln ekar av The Cure och jag tycker mig höra de melankoliska vågorna i From the edge of the deep green sea rulla in. Alice Kassius Eggers debut Det är bara regn är en prosalyrisk berättelse med svart kajal runt ögonen och utrunnen mascara längs kinderna. I korta minnesfrossande stycken återges en trasslig kärlekshistoria med depprocken som soundtrack, en historia som långt efter att den är över får ett brutalt slut med den ena partens död.
Gräl utanför nattklubbar, förtvivlade fyllor, försoningshångel, kärleksförklaringar till precis den rätta låten. Varje känsla har sin sångrad, och följdriktigt pepprar Eggers sin text med referenser – det är hög igenkänningsfaktor för den som varit tonåring med Dr Martens, 4AD och stormiga känslor. På sätt och vis handlar Det är bara regn just om att leva genom citat, om att förstå livet genom konsten, eller rättare sagt populärkulturen, om hur till och med erfarenheten av döden filtreras genom lager av fiktion.
Många av referenserna är också mina referenser, och därför borde jag kanske älska den här boken, men jag får känslan av att läsa den ett par decennier för sent. Det är en ungdomlig berättelse tänker jag, och bara själva den tanken innebär en distans som inte är välgörande för läsningen – textens smärta når inte riktigt fram till mig.
Jag sätter på Cures Wish, men trycker fram till Doing the unstuck istället: ”kick out the gloom/kick out the blues/tear out the pages with all the bad news”.
Ann
(Publicerad i NorrköpingsTidningar)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar