Det finns nästan aldrig några människor i Isaak Levitans målningar. I hans sal på Tretjakovgalleriet i Moskva hänger landskap intill landskap i stillsamt melankolisk prakt, från den ödesmättade Vägen till Vladimir, som föreställer landsvägen som leder till den sibiriska förvisningen, till den storslagna Ovan den eviga friden, där en oansenlig liten träkyrka på en kulle utmanar det vidsträckta vattnet och de upptornande grå molnen.
Minsta höstlöv dallrar av vemod i Levitans målningar − hans vän Tjechov myntade ordet levitansk för att fånga den särskilda elegiska stämning som vilar över konstnärens ryska naturbilder från 1800-talets sista decennier. I sitt Levitan-porträtt talar författaren Konstantin Paustovskij om ”det ofantliga fattiga landets poet”: ”Han såg på denna natur med det plågade folkets ögon”.
Också Paustovskij är en naturskildrare med melankolin som grundton, men samtidigt står människan, hon som befolkar detta vackra men tungsinta landskap, i centrum av hans berättelser. I en brokig liten bok som fått den enkla titeln Noveller har tio historier, skrivna mellan 1924 och 1966, samlats. Här möter vi förutom Levitan en rad öden, tecknade med lyrisk känslighet och sorgskimrande impressionism: den judiske gravören vars resedrömmar föröder hans liv, konstsekreteraren som inte hinner hem till moderns död, gumman som väntar på sonens avrättning.
I novellerna framstår Paustovskij som något av en sovjetisk Herman Bang. Också när man kan märka att sensmoralen går i påbjuden patriotisk riktning, som i ett par av krigsskildringarna, frammanar han den lilla människans smärta och målar i subtila nyanser av grått. ”De bedövar inte ögonen”, skriver Paustovskij om Levitans tavlor, utan är anspråkslösa och exakta och kräver att man betraktar dem långsamt. Detsamma kan sägas om hans egen prosakonst.
Ann
(Konstantin Paustovskij, Noveller, Översättning Per-Olof Andersson, Akvilon förlag. Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar