Ur det förflutnas aska

Det startar med en brand, flera bränder. Ett äldre par räddar med nöd och näppe sig själva från lågorna i bara nattkläderna och får se sitt hus brinna ner till grunden. Det är den senaste i en rad oförklarliga eldsvådor i Finsland i södra Norge i juni 1978, och när man förstår att en pyroman går lös tar skräcken trakten i sitt grepp.

Den explosiva inledningen gör att Innan jag brinner griper tag från första stund. Här återberättar den norske författaren Gaute Heivoll de dramatiska händelser som ägde rum samma sommar som han själv döptes. I en blandning av dokumentär och självbiografi väver han samman sin egen väg till författandet med de berättelser han hört under hela sin uppväxt. Samtidigt som han tecknar ett känsligt psykologiskt porträtt av gärningsmannen söker han sig själv och sina rötter och återupplever i starka scener sin pappas död.

Vad skapar en människa, undrar Heivoll rannsakande på samma gång som han bygger upp en effektfullt lågmäld spänning i skildringen av jakten på pyromanen. Hans förmåga att levandegöra faktiska händelser gör att tankarna går till Karl Ove Knausgård, men kanske än mer till P O Enquist. Det finns en sådan intensitet i Heivolls prosa, ja, varför inte kalla det glöd, som gör att jag sitter klistrad vid berättelsen. Visst, inte alla avsnitt rymmer samma kraft, och en del av de självreflekterande bitarna kunde nog med fördel ha strukits ned. Hur som helst är det fråga om en berättelse utöver det vanliga, som frammanar livsöden av kött och blod ur det förflutnas aska.

Ann

(Gaute Heivoll, Innan jag brinner, översättning Peter Törnqvist, Norstedts. Publicerad i Norrköpings Tidningar)