Gott nytt år!

God jul!

Father Frost Carries the New-Year Tree, Maria Primachenko, 1960

December

Ann

Till nollpunkten

"Den Nya Dikten ska sakna motiv", deklarerar Roberth Ericsson i diktsamlingen Null. Möjligen är det i det ljuset titeln ska läsas. Står vi alltså vid poesins nollpunkt – och är det i så fall en slutstation eller en startbana? 

 Här skriver jag om Ericssons diktsamling.

Ann

Fjärde advent

Viktor Vasnetov, Prologue, 1885

I döda bokstavsmissbrukares sällskap

På papperet rymmer boken fullt av trådar som borde intressera mig. För nog låter det spännande med en författare – Keller – som i mitten på 1800-talet skriver kritiskt om kapitalismens effekter på miljön. Eller hur en fredlös Rousseau som dragit sig undan världen på ön Île de Saint-Pierre drömmer om en primitiv tillvaro och samtidigt ryser vid tanken på att leva utan bekvämligheter. Och så klart fascinerar sepiafotot av det snickarglada trähus mitt i floden som Heinrich von Kleist bodde i medan han skrev på ett vansinnesdrama.

Alla älskar WG Sebald, så jag känner mig smått misslyckad som inte riktigt fallit för honom. Men en recension av essäsamlingen Logi på landet hittar man i alla fall här.

Ann

Smått och kort

Det är en särskild sorts glömska kring maten som dignar på julbordet. Visst vet vi på ett ungefär hur det ser ut i köttindustrin och på slakthuset, men människohjärnan har en förmåga att koppla bort alla samband mellan den rosa klimpen på serveringsbrickan och griseknoen som glatt bökar omkring i stian. 

Eftersom jag de senaste veckorna befunnit mig på redaktion blir det mest en massa notiser producerade. Raderna ovan kommer från HD Kulturs julkalender Kunskapsluckan. En annan sådan handlade om finlandssvensk lyrik.
Jag skriver om tidskriften Respons och den generation som kommit att kallas Ego, här.
Här en kort resumé av det frivolas historia.
Och så kommenterade jag alliansens kulturbudget med en suck, här. Men ett halleluja i alla fall för att kulturtidskrifternas ödestimma inte verkar slagen än.

Ann

Ååå tjejer

Man föds inte till tjej, man blir det. Och man blir det genom pinsamma sexuella erfarenheter, idoga försök att vara cool och diverse kemikalier som försätter en i utsatta tillstånd.

I Caitlin Morans Konsten att skapa en tjej lyder principen ”fake it ’til you make it”, och det fungerar verkligen: med hjälp av kajal, cigaretter och en vass penna lyckas den frustrerade tonåringen Johanna Morrigan från industristaden Wolverhampton, fet, fattig och missförstådd, omvandla sig till den otyglade musikskribenten Dolly Wilde, alltid svartklädd och med hatten på sned.
Ett kliv över Atlanten, ett hopp ett drygt decennium framåt i tiden och steget från arbetarklass på soc till medelklass i Sohos kreativa kvarter, och vi hamnar hos Lena Dunham. Gemensamt har huvudpersonerna en mullig kroppshydda, ett excentriskt yttre som döljer ett osäkert inre och övertygelsen att oskulden är ett bekymmer det gäller att fortast möjligt bli av med. Samt förmågan att ge varje formulering som trillar ur munnen en ironisk tvist.

Jag läser två böcker om konsten att vara tjej, här hittar man resten av texten.

Ann

Störtdykning till botten

Hur mörk kan en roman bli? Den danske författaren Jonas T. Bengtssons andra roman Submarino tycks vara ett test på hur mycket svärta som ryms mellan ett par bokpärmar. Bengtsson skriver ett slags sjaskig hårdkokt misärrealism som danskarna verkar vara särskilt skickliga på – man kan tänka på en roman som ”Nordkraft” eller en film som ”Pusher”. ”Submarino” filmatiserades också för några år sedan av Thomas Vinterberg. Det är helt klart på tiden att Bengtsson, som 2010 tilldelades PO Enquist-priset, introduceras på svenska.

Här finns min recension av Submarino.

Ann

Lucia

Lajos Gulacsy, Woman with candle, 1910

Banalt om ondska

Det ofattbara pockar på litterär gestaltning, trauman på att bearbetas. Kanske är det därför som skönlitteraturen aldrig blir klar med nazismens förbrytelser: ondskan – den radikala eller banala, omänskliga eller alltför mänskliga – i koncentrerad form. 

Läs här resten av min recension av Eirikur Örn Nordahls roman Ondska.

 

Johan

Uppfriskande franskt perspektiv

Gotiken föddes i Saint-Denis, men trots den magnifika medeltidskatedralen leder Paris norra förstadsområde snarare tankarna till postindustriell kris än till kryssvalv och spetsbågar. I departementet startade upploppen som 2005 förvandlade förorterna till en brinnande krigszon. Här finns de invandrartäta betongghetton som i Nationella frontens fantasi utgör islamiseringens framskjutna bastioner.  

Här finns hela min text om Gilles Kepels bok Saint-Denis – Berättelsen om en Parisförort.

Johan

Sanning som skälver av liv

En essä är en essä och en roman en roman, men ibland möts de två. Sista delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp svällde ut till en smått otymplig korsning mellan genrerna. I nya boken Själens Amerika skriver Knausgård essäer med romanförfattarens hela gestaltningsförmåga och sinne för det konkreta ögonblicket till sitt förfogande.

Här skriver jag om Karl-Ove Knausgårds essäsamling Själens Amerika.
Och här skriver Ann om samma bok.

Johan

En prick närmare döden

Katarina Carlshamre debuterar med en diktsamling som har ett prosalyriskt berättande anslag samtidigt som den suggestivt frammanar ett psykiskt gränstillstånd. Här skildras förhållandet mellan mor och dotter i dubbel upplaga och ett sammanbrott som ekar genom tiden.
Titeln är gåtfull: död är enkel prick • vårt enda märke. Vad betyder det att döden är en prick?

 Här recenserar jag Katarina Carlshamres debutbok.

Ann

På besök i den egyptiska vardagen

I december 2011 kommer Thunander till Kairo för att lära sig arabiska och hon hamnar mitt i ”omvälvningens tid”. För sina språklektioner anlitar hon en privatlärare, som visar sig vara en praktiserande läkare i behov av att dryga ut inkomsterna.

Mellan lärare och elev växer en vänskap fram och doktor Nasser blir den svenska journalistens ciceron till ett Kairo bortom turist-vyerna och rikemanskvarteren.

Tina Thunanders "Doktor Nasser har ingen bil" fick inte Augustpriset, men är läsvärd. Här skriver jag om boken.

Ann

En färd till ett annat språk

Utanför institutionen, som kom redan 2006 i original, rymmer en serie kärleksfulla dikter om att lämna ifrån sig ett barn till vården, om sorgen i avskedet, om känslan av svek och otillräcklighet: "Hur / skulle jag kunna tänka mig in i dina underjordiska skogar av gräs / eller möta dig / i kalla oinvigda katedraler". Som titeln betonar handlar det om att själv stå utanför, att inte nå in, och om hur orden sviktar. "Jag förlorade mitt språk i institutionen", inleder han en dikt och konstaterar avslutningsvis att institutionen gett honom ett nytt.

 Här skriver jag om Lars Amund Vaages fina poesi.

Ann

Under ytan

Fisk och bläckfisk, Ito Jakuchu, 1760

Från mentalsjukhuset till apokalypsen

Mörk, mörkare, mörkast. Årets skönlitterära Augustnomineringar är ingen munter historia, i alla fall om man ser till innehållet och inte till kvaliteten.

Livet är ett sorgearbete, heter det i Sara Stridsbergs Beckomberga (Albert Bonniers Förlag), där vi tas med på en guidetur till mentalsjukhuset och alla de trasiga existenser som gett upp tillvaron utanför. 

Finns tröst att få hos Stridsbergs milda dunkel tar vi hissen ner till mänsklighetens absoluta bottenplan, ja, till den moraliska avgrunden, i Steve Sem-Sandbergs De utvalda (Albert Bonniers Förlag).

 Jag har plöjt årets Augustnominerade böcker, här.

Ann

Verbala krumsprång mot strömmen

”Hur då? Varför? Vem?” Ja, det kan man undra, även om den sista frågan nog rätt så entydigt ska besvaras med Kornél Esti: en i Ungern välkänd litterär gestalt som figurerar i ett antal berättelser av mellankrigsförfattaren Dezsö Kosztolányi. I romanen Esti har Péter Esterházy kidnappat sin litteräre hjälte, och följaktligen är det upplagt för metalitterära förvecklingar, men också för en serie anarkistiska förvandlingar som sätter fokus på förhållandet mellan språk och verklighet.

Läs här resten av min recension av Péter Esterházys roman Esti.

Johan

En barock adrenalinkick

En tennismatch mellan italienske Caravaggio och den spanske barockpoeten Francisco de Quevedo utgör ramen för romanen, som trots det vägrar hålla sig på någon plan som begränsas av tid och rum. Bollen studsar mellan epokerna och fram och tillbaka över Atlanten och lyckas på något sätt binda samman tvekampen med conquistadorernas erövring av Mexiko.
 Caravaggios och Quevedos duell med racketar är en fajt om manlig heder, men också om de motstridiga ideologier som bryts mot varandra när 1500-talet går över i 1600-talet och motreformationen med blodigt resultat drar fram över Europa.

Här finns min recension av den mexikanske författaren Álvaro Enrigues roman Tiebreak.

Ann

Woolf slipar instrumenten

Vem är rädd för Virginia Woolf nuförtiden? Hon har inte bara fått ikonstatus, utan är också en av de mest lästa och älskade modernisterna, och på svenska har på sistone en stadig ström av hennes böcker publicerats. Senast i raden är Samlade noveller & prosaskisser, som rymmer skönlittera texter från hela Woolfs skrivande liv. Det är en nyutgåva försedd med ett förord av Josefin Holmström som framhåller hur Woolfs experiment med röster var en nödvändighet för att hon som kvinna skulle kunna erövra litteraturen.

Det är kanske ändå en bok framförallt för de inbitna Woolf-fansen, särskilt när det gäller de tidiga berättelserna, där författaren fortfarande håller på att pröva sig fram och slipa sina instrument. Den hängivne läsaren får här förmånen att följa Woolfs utveckling, se hur hon löser upp berättelserna, skärper människoteckningen och blir den medvetandets seismograf vi känner henne som.

Här skriver jag om Virginia Woolfs prosa.

Ann

 

Underhållande undergång

Vid sekelskiftet 1700–1800 ger sig den nittonåriga alkemistdottern ut på en Europaresa för att finna sina kvarvarande släktingar och söka nycklar till gåtan hur den smutsiga materien ska tillintetgöras. Det blir inte bara ett möte med tidens motstridiga idéer utan också med kärleken, något som får hennes tro på världens fundamentala ondska och ruttenhet att vackla.
Som idéhistoriker har mångsysslaren Edenborg fått sin doktorsring för en avhandling om alkemin i 1700-talets Sverige. Kunskapsmässigt står han sålunda på mycket säker mark i sin roman. Men även känslomässigt märks det att han trivs i denna epok där det bubblar i de hermetiska glaskolvarna, där blasfemiska förkunnelser dryftas i förgyllda salonger och på sjaskiga bordeller, och det stora filosofiska slaget står om världens eventuella fulländning kontra dess fullkomliga uselhet.

Här recenserar jag Carl-Michael Edenborgs Augustnominerade Alkemistens dotter.

Ann

Maryse Condés kaos

Men vägen till författarskapet var krokig och långtifrån självklar. När första romanen kom ut var Condé 42 år. Själv förklarar hon: ”Den främsta orsaken till att jag dröjde så länge med att skriva var att jag var så upptagen med mitt plågsamma liv att jag inte hade tid för något annat.”
Det är detta ”plågsamma liv” hon berättar om i självbiografin Livet utan masker, som till största delen utspelar sig före författarkarriären. Och vilket liv sen! Kaos är ordet hon använder själv, men man kan också konstatera att det är stoff till ett helt författarskap som här sammanfattas på omkring 270 sidor.

 Här skriver jag om Maryse Condés självbiografi.

Ann

Smakprov ur det intellektuella skafferiet

Höjer man någon gång blicken från livspusslet eller smartphonen kan man undra vad som är vitsen med alltihop. Svaret ges i första numret av Modern filosofi, som har ett utvik om meningen med livet. Aristoteles, Nietzsche eller Monty Python? Här ges små smakprov ur det intellektuella skafferiet åt den villrådige.

Här kan man läsa hela min notis om den populärfilosofiska tidningen Modern filosofi.
Anns text om samma ämne finns här.

Johan

November

John Henry Twachtman, November Haze (aka Upland Pastures), 1899

Socialdemokratins fornstora dar

Efter valet är det parlamentariska läget komplicerat. Helst vill sossarna regera med liberalerna, men får nobben. Själva har de smällt igen dörren vänsterut. Scenariot låter som hämtat ur dagens tidning, men året är 1921. Partiledare är en herre i hög hatt, spatserkäpp och valrossmustasch som just baxat den allmänna och lika rösträtten i hamn.

Läs här resten av min recension av Olle Svennings biografi Hövdingen - Hjalmar Branting.

Johan

Västerbotten, oktober II

Ann

Höstfärger, svart katt

Konstantin Korovin, Svart katt på fönsterbräda, 1902

Och priset går till...

I dag är det så dags för ett stort pris som verkar lite mer i skymundan, även om det offentliggörs på en påkostad gala och är prestigefyllt så in i Norden.

De 350 000 danska kronorna brukar fördelas med någorlunda geografisk hänsyn mellan nationerna och därför ligger Sveriges bidrag av Eva Runefelt och Andrzej Tichý inte så dumt till i år – inte sedan Sara Stridsberg vann 2007 har det blivit blågul seger – även om jag nog tror att Kjell Westös chanser är större.

 Ja, och Kjell Westö blev det! Här finns min krönika om oktobers litteraturpriser.

Ann

Birgitta Stenbergs sista texter och en poetisk app

När andra världskriget tog slut öppnades gränserna mot Europa och unga livstörstiga kvinnor strömmade ut på kontinenten för att smaka på friheten. En av dem var Birgitta Stenberg och hennes upplevelser blev grundplåten till ett författarskap som löste upp gränsen mellan liv och litteratur och sprängde moraliska barriärer. ”Vi borde ha fått medaljer!” utropar hon i en text om sina utlandsresor i samlingsvolymen Skriver mig ut ur världen. Hon har berättat om det förut, men det tål gott att höras igen.

Här skriver jag om Birgitta Stenberg och här kan man läsa om Sara Paborns poesi.

Ann

Västerbotten, oktober

Ann

Det sårbara hjärtat

Debuten Tillhör Lyra Ekström Lindbäck var en metalitterär katt-och-råtta-lek där den sadomasochistiskt skrudade författaren gjorde vad hon kunde för att trakassera och tyrannisera läsaren. Ambitionerna var uppskruvade, smaken av konstruktion genomträngande. I andra romanen Med ett starkt ljus har den 24-åriga Ekström Lindbäck kastat maskerna och choserna och skriver fram ett ömhudat berättarjag utan skyddsutrustning.

Det är en rätt så klassisk berättelse i melankolisk ton om ett ungt hjärta som söker bekräftelse, gemenskap, kärlek. Sara går från förälskelse till förälskelse utan att få något gensvar, blir besatt av den undanglidande C och försöker fylla tomrummet inuti genom att dissekera upplevelserna med ord.

Skickligt fångar Ekström Lindbäck känslan av hur livet står och stampar, den rastlösa väntan på något som aldrig tycks hända som hör ihop med tillvaron kring de tjugo. Det är en allmängiltig skildring av olycklig förälskelse och ungdomlig sårbarhet och samtidigt ett rasande vittnesmål om att vara queer och tvingas in i stereotypa identiteter. För den som inte passar in i normerna stegras utsattheten mångfalt: att visa sin kärlek öppet innebär att behöva vara på sin vakt, i lindrigare fall mot rynkade näsor, i värsta mot våld.

Om än långt ifrån så stilistiskt svulstig som debutboken finns också i Med ett starkt ljus en viss förkärlek för krystade uttryck – eftersom huvudpersonen sägs ha en dragning till det högtravande kan det förstås vara rimligt att det speglas i språket. I en betydligt mer oskyld form handlar romanen om att filtrera världen genom skrivandet, om alla de möjligheter att stöpa om det omöjliga livet som fiktionen ger: ”Vilket vidunder den här friheten gör mig till.”

 Jag recenserar Lyra Ekström Lindbäcks roman Med ett starkt ljus, nominerad till Augustpriset, här.

Ann

Höstregn

Julian Alden Weir, Autumn Rain, 1890

Att uppfinna världen

Nu har den 84-årige poeten skrivit en uppföljare eller pendang till sin förra diktsamling: från Vintergatan beger han sig till Den inre rymden. Anslaget är ljusare den här gången – om Espmark tidigare frambesvärjde döden försöker han nu återuppväcka livet. I första dikten reser sig diktjaget ur mannen som segnat ner på bänken, en häger lyfter, ett löfte infrias. Med en storslagen deklaration förkunnas diktarens uppgift: "Det är dags att uppfinna världen." Ur dessa bilder av hopp och nystart påbörjas en minnesresa genom de egna erfarenheterna.

Här recenserar jag Kjell Espmarks nya diktsamling Den inre rymden.

Ann

Dagens pris

Numera har de större förlagen, trötta på författarskap som inte säljer, i hög utsträckning släppt taget om den smala utländska skönlitteraturen, som istället hamnat i famnen hos pigga småförlag. Och följaktligen flyger champagnekorkarna i oktober allt oftare i taket på trånga kontor. Så är det till exempel Atlas som ger ut Alice Munro och Tranan som har hand om Mo Yan. J.M.G. Le Clézio, under 30 år en Norstedtsförfattare, finns hos Elisabeth Grate Bokförlag medan Brombergs tar sig an J.M. Coetzee.

Ett stort grattis till Elisabeth Grate, som återigen lyckats pricka in en Nobelpristagare. Jag skrev tidigare denna text om spekulationerna kring priset i ETC, här hittar man den.

Ann

Sommarkänsla i oktober?

Kanske vågar man sig ut ändå?

Oktoberdag

Robert Julian Onderdonk, October Day, 1908

Ett mastodontbygge på underhållningslitteraturens mark

Med "Aldermanns arvinge" kastade Gabriella Håkansson av sig sin smala kultlitterära dräkt och draperade sig i den breda episka romanens svepande kåpa.

Det var en tegelsten full med hemliga sällskap, skabrösa riter, radikala stollar, dödliga intriger och en jakt på ett gömt grand-oeuvre i det tidiga artonhundratalets myllrande London och postnapoleonska Europa.

En berättelse så späckad att 800 sidor inte räckte till: inte mindre än ytterligare två delar utlovades.

För den som inte kan få nog av penisdyrkande excentriker är tvåan nu här, Kättarnas tempel, och den här gången är det dags för den sextonårige William Aldermann att förverkliga faderns storslagna drömmar.

När förra romanen slutade hade den unge hjälten lyckats skaffa sig hemlig audiens hos självaste Bonaparte på hans fängelseö. I nya boken återvänder han till hemstaden för att lägga revolutionens första byggsten.

 Här skrev jag om Gabriella Håkanssons roman.

Ann

Brasiliansk magisk realism och lite annat

Fattigdom och värnlös oskuld står mot de välbeställdas grymma nyckfullhet, utvecklingen klampar på utan hänsyn. Även om den sociala utsattheten inte saknar realistisk förankring bär skildringen av hur syskonen är utlämnade åt tillvarons tvära kast sagans prägel. Fantasins och drömmens logik tar alltmer över berättelsen. Här figurerar plantageägarens döda mor som en osalig ande i kameleontisk molekylform. En plantagearbetare tar sin tillflykt till en grotta vid ett vattenfall och livnär sig på sjöhästar. Nico försvinner i en kaffekanna och återvänder med svartfärgade ögon.

Här recenserar jag Andréa del Fuegos debutroman Syskonen Malaquias, som jag inte blev särskilt berörd av.

Och så lite annat smått och gott:

Här skriver jag om Liv Strömquists sexualkunskapslektion till seriealbum. Fröding i serieform kan man läsa om här, om Novellix fackprosa här, och en notis om nya numret av Vi läser här.

(Ja, jag har varit usel på att länka på sistone, men så har jag också jobbat extremt mycket.)

Ann

En roman värd all beundran

”Vi hålls likt fåglar i bur för att hoppa kring i våra hus, och tillåts inte flyga ut i världen för att upptäcka dess mångfald”. Så beskrevs kvinnans begränsade möjligheter av författaren och naturfilosofen Margaret Cavendish, som 1666 gav ut den första feministiska utopin, "Den lysande världen". Den fiktiva konstnären Harriet Burden i Siri Hustvedts nya roman, som lånat sin titel av Cavendish, uttrycker sig något burdusare: för att konstnärlig verksamhet ska få framgång krävs ”en kuk och ett par pungkulor”.

I "Den lysande världen" återkommer teman som genomsyrat Hustvedts författarskap: konsten och vår uppfattning om den, rollspel och identitetsfrågor, kvinnans underordning genom historien.

Ikväll har vi bländats av Siri Hustvedts uppenbarelse på Malmö stadsbiblioteks internationella författarscen. Här recenserade jag hennes senaste roman.

Ann

Rapport från Bokmässan

I veckan fyllde han åttio år och har därmed ett halvt sekel mer på nacken än den trettioårsfirande Bokmässan. I en liten monter på det myllrande mässgolvet har jubilaren PO Enquist sitt enda framträdande under helgen och med ålderns rätt kan han kosta på sig att verka lite trött –han har ändå stått i litteraturens tjänst i över femtio år.

Läs här min krönika från Bokmässan.

Ann

Livets lätthet och tyngd

En luftballong stiger mot molnen, en kista sänks ner i graven. Kring de vertikala förflyttningarna rör sig Julian Barnes Livslägen, en särpräglad hybrid av essä, novell och självbiografisk skildring av sorgens tillstånd, allt sammanfogat till en helhet av litteraturens svävande logik.

Här finns min recension av Julian Barnes roman. Och här finns Anns.

Johan

Skrivet på kroppen

Titelns vassa föremål är inte de som drabbar de mördade flickorna utan sådana som huvudpersonen riktar mot sig själv. Hennes kropp är full av ärr, själsliga sår som blivit fysiska genom att hon ristat in ord på sin hud. Samtidigt som jakten på barnamördaren står och stampar rivs traumat från uppväxten upp och Camille dras in i en spritångande virvel av destruktivitet och ångest.

 Här skriver jag om Gillian Flynns debutroman Vassa föremål.


Ann

Svart katt

Kees van Dongen, Kvinna med katt, 1908

Dagen efter (2)

Dagen när Alliansen packade ner sin orange varumärkeslogga från Rosenbad hade jag föreställt mig som en dag att fira, men feststämningen uteblev när den välkammade gruppegoismen stärkte sin vågmästarposition. Politik är att vilja, men viljan till kompromisser högerut kommer nu sannolikt att vara politikens enda möjliga innehåll. Ja, blockpolitik sägs vara fördummande (åtminstone när det borgerliga blocket inte har majoritet), men utan ideologiska motsättningar och kamp mellan klara alternativ förtvinar politiken. Den fria debatten ersätts av förhandlingar i slutna rum där maktens konsensus råder. Det förutsägbara resultatet blir att Sverigedemokraterna, denna demokratins tunga dödvikt, växer ytterligare.

Johan

Dagen efter

Edouard Manet, Peony stem and shears, 1864

Bruno K. Öijer svingar poesins trollspö

I Och natten viskade Annabel Lee ger sig Bruno K. Öijer ut på sin alldeles egna nostalgitripp till det förflutna. Också diktjaget befinner sig förstås i Paris när han i dikten ”Alla var där” febrig och regnvåt stövlar in på ett café där Hemingway sitter med sin tredje drink.

En surmulen Baudelaire längtar efter opium, Walt Whitman blinkar åt Emily Dickinson som gömmer sig i ett hörn, en berusad Rimbaud täljer på en barkbåt, Keats och Shelley viftar med fjäderpennor och en härjad Edgar Allan Poe väser fram det omkväde som gett Öijers nya bok dess titel.

Här finns min recension!

Ann

När två blir en

Det hänger en kvällstidningslöpsedel på HD:s kulturredaktion. Något skrynklig, efter att kulturchefen i sista stund räddat den från att kastas i en kiosks papperskorg. "HD:s fria kulturredaktion" tutar rubrikens feta bokstäver ut. Under sommaren har den tillskrynklade sidan börjat hänga löst, men ingen har väl riktigt haft lust att klämma fast den på väggen igen.
Det är två år sedan Björn af Kleen, dåvarande skribent på Expressen, åkte till Helsingborg för att skriva om HD Kultur som en sista kvalitetsbastion i ett alltmer slimmat medielandskap. Poängen med scoopet var att lyfta fram redaktionens sällsynta självständighet: "Är det därför HD:s kultursidor är så roliga att läsa?"
Jag fanns på plats på redaktionen då: under de senaste fem åren har jag fram och tillbaka vikarierat som litteraturredaktör, sammanlagt blir det två år. Jag var också där när Björn af Kleen, numera DN-skribent, i början av sommaren återigen besökte tidningen.  Men nu för att berätta en helt annan historia. Den om en tidningssammanslagning, om syndikeringseffekter och kulturens förlorade självständighet.

Sedan beskedet kom att Sydsvenskan köper HD och att de två tidningarnas kulturredaktioner ska slås ihop har det skrivits en hel del om branschen i allmänhet och sammanslagningen i synnerhet. Malin Krutmeijer, som en gång var den som plockade upp mig som skribent för HD, konstaterade till exempel i Aftonbladet: "För oss som gillar kultur och kritik innebär Sydsvenskans köp av HD rent konkret hundratals färre recensioner, fördjupningsreportage och debatt­artiklar varje år. Kulturutövare får allt mindre av kvalificerad, självständig feedback på sina verk."

Om jag säger att utrymmet för det kulturella samtalet krymper svarar ni kanske att det ju tvärtom har växt ofantligt. Nätet erbjuder obegränsat med plats för vem som helst att skriva om vad helst och kan härbärgera sådant som aldrig skulle publiceras på en kultursida, sådant som är för långt, för nördigt, för kontroversiellt, för personligt. Det ska man förstås vara glad åt. Men det går inte att komma ifrån att redaktörsbeställda, professionellt betalda texter som når ut till en bred tidningsläsande allmänhet knappast låter sig ersättas av ideellt skrivna digitala inlägg som måste letas upp av den specialintresserade.
Många av de texter som beställs av en redaktion skulle annars aldrig ha blivit skrivna. Kanske inte ens tänkta.

En rätt typisk HD-historia är när Mo Yan tilldelades Nobelpriset. Många sidor skulle fyllas snabbt och helst också med en text av pristagaren själv. Det gällde att få tag i någon på förlaget, inte det lättaste en sådan dag, när förlagstelefonen förstås ständigt plingade upptaget. En skribent på plats i Stockholm skickades helt sonika iväg till Tranan för att ställa frågan. Om HD fick lov att publicera? HD fick lov att publicera precis vad som helst, löd svaret. Vi var ju i stort sett de enda som överhuvudtaget recenserat Mo Yans böcker.

Under åren jag jobbat på redaktionen vet jag inte hur många gånger jag hört folk säga att HD har en av landets bästa kultursidor, kanske rentav den bästa. Av att ha deltagit i arbetet inifrån vet jag hur mycket engagemang, idéarbete, hårt slit och spontana infall som krävs för att skapa en kultursida av sådan klass.

Det är så sorgligt att jag knappt har ord för det, att något som anses tillhöra landets bästa kan rivas upp och slås sönder. 

Jovisst, de ekonomiska realiteterna ser ut som de gör. Jovisst, andra delar av tidningen kommer att drabbas än hårdare än kulturen när en mängd fotografer, redigerare och journalister sägs upp. Jovisst, det har försäkrats att den lokala prägeln ska bevaras och ett par tjänster kommer att finnas kvar.

Men lik förbannat: fri kommer HD:s kulturredaktion inte längre att vara. Även i det mest optimistiska utfallet kommer en hel del av det HD Kultur stått för att försvinna och mångfalden i medielandskapet att minska.

 

Framöver kommer många texter att förbli oskrivna och otänkta.

Ann

Skelett på vinden

Romaner som utspelar sig på engelsk internatskola utgör en genre för sig. Så är den sortens institution också en oöverträffad groplats för grupptryck, intriger, gemenskapslängtan, utanförskapskänslor och den grymhet som kan finnas hos barn och kanske är en del av den mänskliga naturen. Ond bråd död eller åtminstone ett rejält mysterium brukar höra till konceptet. Att ghanansk-brittiska Yaba Badoe inte sviker genreförväntningarna i debutromanen True Murder kan man ana sig till redan av titeln.

Här recenserar jag True Murder.

Ann

Skeva sömmar

Future perfect – eller futurum exaktum – är tempuset som talar om vad som kommer att ha hänt i framtiden: det förflutna i det ännu inte realiserade; det kan förstås också klinga triumfatoriskt som ett stridsrop för de unga sköna som planerar att erövra världen.

I romanens första del följer vi skeendet med Lex förbittrade blick, han som är utstött ur den vanliga bygemenskapen men inte heller har någon plats i broderns och moderns glittrande universum, där regnbågsdrömmar skapas med färgsprakande smink, paljetter och glänsande tyger.

 

Jag recenserar Mara Lees nya roman Future perfect, här.

Ann

Efter regnet

Konstatin Korovin, Efter regnet, Paris, 1897

Röda vallmor och historiens tyngd

Blodröda vallmor mot en mörk himmel. När Emil Nolde krigsåret 1942 målade det motivet hade nazisterna redan förbjudit honom att verka som konstnär. Varje penseldrag måste därefter betraktas som en motståndshandling.

Med Noldes färgkaskad ännu brinnande på näthinnan tar jag plats i Louisianas konsertsal för att lyssna till ett samtal mellan de olikartade men trots det befryndade författarna Peter Esterhazy och Daniel Kehlmann. Den röda tråd som så småningom blir synlig handlar om historiens tyngd.

Läs resten av min andra text om Louisiana Literature här.

Johan

Lavasten och litterära stjärnor

Louisiana är sig inte likt.

Det vanligtvis så svala konsttemplet, vackert beläget i Humlebaek på andra sidan Öresund, har svämmats över av tonvis med isländsk lavasten. Stenbumlingarna kryper uppför väggarna. Kallt vatten rinner mellan svart grus. Småsten fastnar i skosulorna. Ja, vore det inte för alla besökare som kliver omkring i grumset med vita plastkassar från museishopen hade Olafur Eliassons verk Riverbed kunnat kallas sublimt.

Den här helgen är de vita plastkassarna fler än vanligt, och det beror inte på Eliassons nya installation och inte heller på den stora Emil Nolde-utställning som samtidigt visas. Mellan torsdagen och söndagen pågår nämligen Louisiana Literature, den internationella litteraturfestivalen som årligen lockar massor med världsförfattare till den danska småstaden. Litterära högdjur och vanliga dödliga läsare väller som isländsk lava genom salarna.

En författare som länge intresserat sig för den opålitliga gräns mellan civilisation och mörk natur som Eliasson upplöser i sin installation är festivalens största fixstjärna Joyce Carol Oates. På fredagen ringlar kön genom hela kafeterian till salen där hon ska framträda. Väntan är dryg men visar sig vara mödan värd. När den spröda författaren tar plats på scenen – för första gången någonsin på dansk mark – följer en timmes engagerat samtal med intervjuaren Kim Skotte.

De flesta författare brukar nöja sig med att ha en ny bok att presentera, men vid sjuttiosex års ålder är Oates så produktiv att två nyutkomna romaner ligger på bordet. Både De fördömda och Karthago handlar om amerikanska samhällsproblem. Oates tar dem som utgångspunkt för ett samtal om hyckleri. De fördömda utspelar sig i en tid när det mest absurda som kunde tänkas var en svart man i

Vita huset. Hon skrev första versionen redan på åttiotalet, men tyckte att tonen var fel.

– Inte förrän Obama valdes till president hittade jag rätt ingång.

Det är tydligt att Oates fortfarande hyser stark sympati för den demokratiske presidenten men saknar illusioner om USA. Förr var det djävulen som skulle drivas ut, sedan kommunisterna, idag är det terroristerna. Obamas situation liknar hon vid att klättra uppför ett högt berg:

– Där blåser en så stark vind att det inte går att hålla rätt kurs. Det finns alla förutsättningar för en shakespearesk tragedi.

Frågan om hemligheten bakom hennes produktivitet har Oates säkert fått förr. Jo, en tjock katt brukar somna i hennes knä när hon arbetar. Arbetspassen kan bli tio timmar – katten måste ju få sin tupplur. 

Johan

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann fanns också på plats.. Hennes rapport hittar man här.

Hav, ljus

Emil Nolde, Light sea, 1948