Återuppstår samtidsromanen 2018?

Också 2017 har världen varit galen och behovet av skönlitterär terapi kunde knappast vara större. Ändå har samtiden inte varit påfallande synlig i årets svenska prosa, möjligen Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här” och något tjog deckare undantagna. Snarare har det förflutna blivit prismat som dagens brännande frågor betraktas genom. En annan möjlighet är att dystopiskt låta framtiden sätta ljuset på vad samtidens konflikter kan leda till. 

Jag blickar tillbaka på året och framåt mot 2018, här.

Ann

Västerbotten, december

Litteratur utan illusioner

Döden är den gemensamma nämnaren i berättelserna som samlats under titeln ”Lutan och ärret”. Det låter kanske inte så upplyftande, men det är just vad det är: Danilo Kiš prosa är lika existentiellt svårmodig som litterärt stimulerande. Ändå rymmer synen på vad litteratur kan åstadkomma inte några illusioner. ”Den enda slutsats som jag dragit av allt detta läsande är att böcker inte ger några svar på brinnande frågor”, förklarar huvudpersonen i novellen ”Jurij Golec”, en förintelseöverlevare som beslutat sig för att ta sitt liv.

Ann 

Julhelgshälsning från Västerbotten

 

 

Världens centrala nervsystem

Världen har alltid varit global, men Västeuropa var länge en efterbliven avkrok. Är vi kanske på väg att återigen hamna i bakvattnet nu när Kina sträcker ut sina tentakler över klotet längs Nya Sidenvägen, en infrastruktursatsning i biljonklassen?

Läs här min recension av Peter Frankopans bok "Sidenvägarna".

Johan

Det som planteras idag

Vad har hänt på 125 år? Så mycket att Sverige idag knappast kan sägas vara samma land som 1892, det år då Ord & Bild grundades. Flera decennier innan nationen fullt ut ens blev en demokrati. Försök tänka tanken att en kulturtidskrift som ges ut idag fortfarande existerar 2142. Hur kommer den att se ut? Helt omöjligt att föreställa sig.

Här skriver jag om 125-årsjubilerande Ord & Bild.

Ann

Gästfriheten och fællesskabet

En människa är en människa. Det är vad Tara tänker när hon träffar på en misshandlad rumänsk man som akut behöver någonstans att ta vägen. Om hon hjälper honom riskerar hon hela sin egen tillvaro. Grannarna tycker redan att hon är en suspekt figur och kommer knappast att acceptera att hon ger husrum åt en utländsk uteliggare. Eftersom hon är hyresgäst i ett område av ägarlägenheter kan hon kastas ut när som helst. Ändå gör hon det, låter mannen flytta in i garaget, går ut med mat, filtar och första hjälpen, livrädd att grannarna ska få syn på honom.

Här skriver jag om Kirsten Thorups roman ”Erindring om kærligheden”.

Ann

Blicken har ställts om

I del sju av Guillous släkthistoriska maratonlöpning genom nittonhundratalet har han hunnit fram till det beryktade året 1968, som fått ge titel åt romanen. Därmed har författaren också nått fram till sig själv och den tidsanda som format hans generation. Hur omvälvande året var för honom personligen bekräftar han när han en vinterkall måndagskväll står på scen i Höganäs i ett Tivolihuset som är fullt nästan till bristningsgränsen – och har ovanligt många män i publiken.

Här skriver jag om Jan Guillou och 1968, och kommer in på metoo-rörelsen.

Ann

In i Borges labyrinter

Det borgeska är lika med gåtfulla labyrinter, hisnande spegeleffekter, oöverskådliga boksamlingar, fantasins bottenlösa svindel. En värld där biblioteket inte bara är ett universum, utan där själva universum är ett oändligt bibliotek. Ja, att namndroppa Borges är lite som att bekänna sin tillhörighet till den sortens hemliga sällskap som förekommer i hans historier, en exklusiv litterär (herr)klubb med högbrynt förkärlek för intellektuella mysterier, vetenskapliga parodier, filosofiska spetsfundigheter, parallella verkligheter, encyklopediska korskopplingar och metafiktioner.
Även om de flesta har ett hum om vad Jorge Luis Borges står för är det färre som faktiskt läst honom. Till viss del kan det ha en praktisk orsak: trots att han hör till de obligatoriska referenserna och ingår i toppligan bland de stora författare som aldrig tilldelades Nobelpriset, har det varit sisådär med den svenska utgivningen.

Här kan man, om man är prenumerant, läsa min artikel om Borges, där jag samtalar med översättarna Oscar Hemer och Lasse Söderberg.

Ann

Poesins värmelampa

”Varje diktare sträcker fram en livboj”, skrev Jacques Werup i sin förra bok, ”Du har funnits här. Poesi på liv och död”. Att det blev den sista bok han själv gav ut ger undertiteln en extra dimension. Medveten om hur omodernt det lät sökte han dikter som gav tröst, och han fann det framförallt i rader som inte väjer för sorg, mörker och förtvivlan; bara där smärtan blottläggs kan trösten finnas och livsmodet hittas inte sällan på avgrundens brant. 

Det finns också gott om svärta i de efterlämnade dikter som nu publiceras postumt i en dubbelvolym tillsammans med korta självbiografiska prosaberättelser. Slutsången närmar sig och det är dags för summering, vilken inte sällan tar sig formen av självuppgörelse. Poeten ser sig i spegeln och kallar sig aktör, en specialist på att överge, rädd för livet, alltid försvarsberedd också i kärleken. Till och med smaken av sorg har blivit fadd.

Här skriver jag om Werups postuma bok (låst artikel). 

Ann

I rosens namn

Kan inom samtidspoesin en vit ros, eller en ros av vilken färg som helst, representera något annat än kitsch?

Den danska poeten Olga Ravn har redan i sina tidigare böcker visat att hon inte räds sådant som skåpats ut av modernistiska purister utan gärna omfamnar det som anses banalt, bombastiskt, patetiskt och utnött. 

I diktsamlingen ”Den vita rosen” skapar Ravn sin egen symboliska trädgård i kärlekens och sorgens tecken.

Jag recenserar Olga Ravns nya diktsamling här.

Ann

Poesi är när du känner detta något

Vi förknippar gärna polsk poesi med underfundig ironi, slagfärdig enkelhet, formmässig briljans och historiskt bråddjup. Med de fyra klassiska tungviktarna Czesław Miłosz, Zbigniew Herbert, Wisława Szymborska och Tadeusz Różewicz i bagaget finns en del att leva upp till som polsk poet idag. Tadeusz Dabrowski, född 1979, har kallats den polska poesins hopp och axlar arvet med nonchalant humor, spefull självdistans och fantasirikt bildspråk.

Här skriver jag om urvalsvolymen "Idag har jag hört tystnaden efter mig".

Ann

Poetiska återfall

Är det för sent för poesin? Ja, det menar Gunnar D Hansson och därför består hans brokiga diktbok ”Tapeshavet” av ungefär lika mycket essä, dagboksnotiser och lösa tankar som regelrätt lyrik. Det är mer än hundra år sedan poesin kunde unna sig pretentioner utan ironi, suckar han: ”Det kommer aldrig mer/att spraka i sänghalmsbingarna som hos Karlfeldt./ Det var tider för lyriken!”

Här skriver jag om Gunnar D Hanssons Tapeshavet.

Ann

Västerbotten, oktober

Ann

Tankehopp över tidsrymderna

Vilande i sitt hasselsnår dyker hon upp också i Gunnar D Hanssons nya diktsamling ”Tapeshavet”, som lager för lager gräver sig ner i en vyvidgande poetisk arkeologi. Omslagsfotot visar de mjukslipade bergväggarna vid Österödskvinnans fyndplats. Detta landskap blir utgångspunkten för en svindlande skapelseberättelse där den mänskliga existensen ställs mot tidens krafter och naturens obeveklighet: ”Stjärnor benämndes, berg ristades och bemålades,/ vackrast var månen vid sommarens slut,/ näst vackrast solnedgångarna, då som nu/ världsmodet växte i kroppar, knän och kranier.”

Hansson ställer även den enkla frågan ”Hur överlevde hon?”. Att föreställa sig denna välmående atletiska gamla kvinna utmanar våra föreställningar om stenåldersmänniskans korta, torftiga och brutala tillvaro. Men innan jag joggar iväg barfota på en proteinstinn paleodiet tänker jag att hon också säger något om människans beroende av sin miljö. Om hur de materiella villkoren formar samhällena och avgör individens liv.

Jag funderar på poesi, arkeologi efter att ha lyssnat till ett föredrag om evolutionära perspektiv på mat och motion på Drottninghögs bibliotek i Helsingborg, här. (Låst krönika).

Ann

Hästar och andra kulturbärare

Ett par hästar har travat in på konstföreningens galleri. Nu står de där i den lilla lokalen, betar lugnt i sin målade hage och vädrar nyfiket omkring sig. De är nästan i naturlig storlek, men bara nästan. Ateljéns storlek avgjorde höjden när Chrissie Lundström tillverkade sin lilla flock, som till vardags hör hemma på Bohusläns museum. Därför har ett tema i utställningen på Konsten blivit ”begränsningar”. Fast jag har svårt att se att Lundström begränsar sig.

Här skriver jag om Chrissie Lundströms utställning på Galleri Konsten i Helsingborg.

Ann

Gränser och gråsparvar

Freke Räihäs nya diktsamling med den sakliga titeln ”Hem för vård och boende” kan läsas som en rapport från en arbetsplats, men kan också ses som ett dokument över ett samhälle där mänskligheten har begränsats. På baksidan beskrivs boken som ”vittneslitteratur i asylens gränsmarker”. ”Landet sluter sig – jag diktar om gråsparvar”, skriver Räihä och sätter ord på dilemmat att förena politik och poesi.

Här skriver jag om Freke Räihäs diktsamlingar ”Hem för vård och boende” och "Illegalen".

Ann

Vänner som växer ifrån varandra

När Lila i Elena Ferrantes ”Min fantastiska väninna” kastar ned Elenas älskade docka i en källarglugg, och Elena strax gör likadant med Lilas docka, sätts ljuset på det maktförhållande som råder i en vänskapsrelation. Ett spel där en leder, den andra följer, men rollerna gott kan skifta med tiden. I Emma Holms debutroman ”Skäl” svetsas Veras och Iris vänskap samman genom bygget av ett dockskåp, men det är Iris fantasi som formar huset medan Vera mest fungerar som assistent.

Här finns min recension av "Skäl".


Ann

Terapi under tältdukarna

Nog för att det brukar vara stjärntätt på Louisiana Literature, men i år har konstmuseets återkommande litteraturfestival samlat ihop något som liknar författarnas superliga. Här minglar Nobelpristagare med blivande Nobelpriskandidater, de mest hajpade romanförfattarna med de hippaste performancepoeterna. Lite underdimensionerat för de skaror sådana gäster lockar är museet allt: jag försöker kika under tältduken för att få en glimt av författarna, tränger mig fram från inställda programpunkter till överfulla salar.

Här finns Anns text om Louisiana Literature

Länge leve förgängligheten

Det finns en sällsam lätthet i Ko Uns poesi. Som det eteriska fladdret från den vita fjäril som ståtar i titeln på den nya urvalsvolymen dikter. Så finns här förutom fjärilar också gott om vindpustar, moln, fjädrar, dagg, segel, tvätt på tork, allt sådant som ger en skir, luftig kvalitet och en känsla av det förbisvischande livets flyktighet.

Här skriver jag om Ko Un och urvalsvolymen "Vit fjäril".

Ann

Sorg bortom orden

Det börjar med ett telefonsamtal en lördagskväll. Hon måste omedelbart ta en taxi till Rigshospitalet. Carl är död. I ett psykotiskt tillstånd har han kastat sig ut genom ett fönster på fjärde våningen. När hon kommer fram till sjukhuset ligger han i respirator och bröstet häver sig: han lever fortfarande. Men det finns inget som helst hopp, förklarar läkaren. Hans kropp hålls vid liv för att ett beslut om organdonation ska kunna fattas.

Om Naja Marie Aidts sorgebok "Har døden taget noget fra dig så giv det tilbage", här.

Ann

Det futtiga och stora

Det är i alla fall rätt lätt att säga vad Åh Lunargatan inte är: en typisk debut.  Jäderling har länge varit verksam som litteraturkritiker och redaktör och det finns inget som andas nybörjare eller hantverksmässig tafatthet i hennes noveller. Med ett slags avsiktlig vårdslöshet bygger hon sina historier utan tydlig riktning, välordnad struktur eller avslutande knorr. Liksom tankspritt följer scener på varandra i en hoppig associationskedja. Som i Plov, där berättelsen böljar fram och tillbaka mellan de telefonsamtalande exen och tillagningen av en misslyckad risrätt ägnas flera sidor.

Gästade Aftonbladet med en recension av Viktoria Jäderlings debutnoveller, här. 

Ann

Den vanliga glåmiga verkligheten

Det är typiskt för Smedbergs sätt att bygga upp sina berättelser. De följer inte någon förväntad kronologisk kurva, utan börjar på en plats, gör en gir, hoppar framåt, bakåt eller åt sidan och förflyttar sig sedan ofta någon helt annanstans för att rätt så abrupt klinga ut. Lite som existensen själv, eller som Smedberg poängterar: ”Vafan ska man göra? Vad gör man med livet?”

Här recenserar jag Åke Smedbergs novellsamling.

Ann

Sonnevi i den svenska poesins kretslopp

Göran Sonnevi har vidgat dikten i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. I hans ”språkaggregat” sprängs gränserna för tid och rum i en rörelse mellan jaget och omvärlden, och här finns utrymme för såväl skiftande former som allsköns ämnen, från krigen till botaniken, från musiken och mystiken till matematiken. Allt kan införlivas, allt kopplas ihop i den sammanhängande och oavbrutet expanderande skapelse hans författarskap utgör. ”Det var min strävan alltid / Att ta in allt Allt det jag förmår Utöver det omöjligas gräns”, heter det i nya boken. Börjar man spana efter sonneviska flöden i det poetiska landskapet skymtar man dem lite varstans.

Jag spanar efter spåren av Sonnevi i den svenska poesin, här.

Ann

Världen enligt Knausgård

I den kvartett böcker som har årstiderna som utgångspunkt lyfter Knausgård skenbart blicken från jaget för att förklara världen för den yngsta dottern, som i och med avslutande delen ”Om sommaren” hunnit bli ett par år gammal. Men det är förstås fråga om världen enligt Knausgård, en encyklopedi som försöker anlägga ett förutsättningslöst perspektiv på fenomenen men är starkt subjektivt färgad och ofta filtrerad genom barndomsminnenas skimmer.

Jag skriver om Karl Ove Knausgårds senaste bok, Om sommaren, här.

Ann

Vingburen färd från ljus till mörker

Gränserna mellan levande och döda, födelse och förstörelse, offer och förövare, flyter hos Eva Kristina Olsson. I de så kallade mytopoetiska dramerna i förra boken ”Antigones ansikte. Niobes labyrint” från 2013 lät hon Antigone blicka ut över mänskligheten och slå fast: ”det finns / ingen / gräns / mellan dig / och den böljande / graven”. I en mix av klassisk mytologi och personlig familjehistoria löste poeten upp de skiljelinjer människan upprättat mellan sig och naturen, och i en slutlig förlossningsscen åkallades under stammande krystningar en ängel. Kanske är det samma ängel som gör ett studiebesök på jorden för att skåda pärlhyacinter och gullvivor i Olssons nya diktsamling, ”Det ängelsgröna sakramentet”.

Jag recenserar Eva Kristina Olsson, här.

Ann 

I marknadens byråkratiska labyrint

”Nu är den här, vår sköna gjutjärnstid”, sjunger kören av katastrofflyktingar tolvtonskärvt i 50-talsfuturistiska ”Aniara” på Malmö Opera i vår. Tre män i kostym sticker ut ur den anonyma massan: symboler för en teknokratisk ordning som framstår som ett eko från det förgångna men också som ett varsel om framtiden.  

Läs här min text om byråkrati, marknad och högerpopulism.

Johan

Dikt i aska

Är ekopoesin framförallt förlustens poesi? Ja, om det finns en klar skiljelinje mellan den klassiska naturlyriken och det som  går under namnet ekopoesi är det kanske det akuta hotet som drar det strecket. Den dikt som idag tar naturen till ämne kan inte göra det utan en medvetenhet om vad vi riskerar att förlora, eller snarare förstöra, och om vad som redan gått förlorat genom människans försorg. 
«I den mest drømmeløse av alle tider / skal vi igjen skrive dikt i aske», förkunnar Steinar Opstad i dikten «Bibliotek».

Här en essä om ekopoetiska insikter och insekter, skriven för Forfatternes Klimaaksjon.

Ann

Flimrande sändning

Vad händer sen? När katastrofen redan varit här och allt blivit ett efteråt? Johannes Heldéns poesi är ett slags guideturer i postapokalyptiska landskap. Lyrisk science fiction på spaning efter den tid som skall komma.

Här skriver jag om Hélden. Och här en annan kort text om poesi, om Emil Boss Acceleration:

”Acceleration” står det i stora blockbokstäver på kvittorullens början. Vira upp den och du har Emil Boss nya diktsamling (Bokförlaget Lejd) om ett kassabiträdes vardag. Det är inte snabbheten i läsningen som titeln anspelar på, utan hastighetsökningen på arbetsplatsen, genomförd enligt en ledarskapsmodell för att höja produktiviteten. Managementprosans kalla floskler möter poesins stilla förtvivlan: ”det finns en vanmakt lätt som damm över våra blanka tankar”.

Ann

Läslustens färgackord

En måndag i januari 1873 plockar fjortonåriga Selma Ottilia Lovisa fram dagboken hon fått i julklapp. Hon har blivit uppmanad att dag för dag teckna ned vad som händer, så att hon ska kunna minnas det längre fram i livet. Men vad skriver man egentligen i en dagbok? Inte kan väl hon uttrycka sig så lärt och förståndigt som huvudpersonerna i Fredrika Bremers romaner? Det är med bävan hon sätter pennan mot bokens papper: ”Den är så utmärkt vacker med vita pärmar och blå rygg och guldsnitt i kanten, så att det är nästan synd att skriva i den.”
Selma börjar förstås ändå skriva och vad hon formulerar är inte bara en tonårings tankar om några händelserika månader i Stockholm, utan framförallt en berättelse om hur en författare blir till. Allt är så livfullt och exakt iakttaget att det är lätt att tro på varje ord.

Jag skriver om böckers utsidor, formglädje och färgpaletter som väcker läslust, här.

Ann

”Kom låt oss vårda grunden för vårt liv"

Harry Martinson planerade först en uppföljare till ”Aniara”. Under flera år arbetade han på fortsättningen som han kallade ”Doriderna” – det hann bli utkast till 80 sånger. Därefter gav han upp, sjuk, missmodig och alltmer förtvivlad över utvecklingen i världen: ”jag känner mig som Miman som söndersprängs”, lär han ha sagt till vännen Tord Hall, som fick ta hand om ett stort efterlämnat material. Martinson valde att kliva av Aniara-skeppet för gott.

25 sånger ur ”Doriderna” publicerades 1980 postumt av Hall, tillsammans med andra naturvetenskapligt och kosmologiskt orienterade dikter. I dessa skärvor fortsätter Martinson besjunga förlusten av världen som vi känner den och göra syrliga angrepp på människans härjningar. I en dikt utanför själva Doriderna-sviten liknar han vår planet vid en gård, utarrenderad på obestämd tid till ett ”opålitligt och farligt släkte”.

Precis som i ”Aniara”är det lätt att få känslan att Martinson, stundtals med en mimarobisk förmåga att blicka in i framtiden, talar direkt till oss, här och nu.

Apropå Malmö Operas uppsättning av Aniara skriver jag om Harry Martinson, här.

Ann

Det förflutnas förbrytelser

I ”Ditt liv och mitt” fortsätter Axelsson vända på stenarna i det folkhem som byggde upp ett välfärdssamhälle samtidigt som vissa människor knuffades ut ur gemenskapen. Förra romanen ”Jag heter inte Miriam” lyfte fram romernas situation i efterkrigstidens Sverige, den här gången sätter författaren ljuset på mentalsjukhusens oönskade existenser, de som makarna Myrdal i bokens inledande citat kallar ”samhällets bottensats”.

Vipeholm öppnades 1935 för att inhysa ”svårskötta obildbara sinnesslöa män”. Mellan 1945 och 1955 pågick den beryktade kariesstudien, där patienterna matades med sega kolor tills tänderna ruttnade. En stor framgång för svensk tandhälsa, en katastrof ur etiskt perspektiv. I Axelssons roman är det 60-tal men attityden gentemot samhällets svagaste har bara förändrats marginellt sedan rashygienens glansdagar och på Vipeholm sitter föraktet och våldet fortfarande i väggarna.    

/.../
”Ditt liv och mitt” är en bitvis mycket stark roman, men hör inte till Axelssons mest helgjutna. Upptakten är strålande och länge har jag svårt att lägga ifrån mig boken. Visst händer det att författaren i ivern att uppmärksamma det förflutnas förbrytelser undervisar lite väl didaktiskt och väver in fakta på ett rätt så konstruerat sätt – en hel del slutsatser är läsaren nog förmögen att dra själv. Fast vad som gör att jag svalnar är snarare den dramatiska hemlighet som ger berättelsen ett drag av spänningsroman och varken känns särskilt trovärdig eller nödvändig – Axelsson är ju så skicklig på att gestalta familjelivets vardagliga helveten och spöken i garderoben att det knappast behövs starkare effekter för att spetsa till intrigen. Dessutom finns det våld i Vipeholmsmiljön så att det räcker till.

Ifall man är premium-prenumerant kan man läsa min recension av Majgull Axelsson här.

Ann

Det som gör verlden bättre, skönare, ljusare

Ur ilskan över orättvisorna föddes ”Hertha”. Med ordet bitter som en återkommande dyster refräng är romanen Bremers klagan över hur kvinnorna på alla plan hålls tillbaka: ”Hur dunkelt och hur trångt är icke det rum, som man lemnar qvinnan på jorden!” Men berättelsen ger också en vision av hur det trånga rummet kan vidgas och kvinnorna släppas fria.

Den orädda och allt annat än insmickrande hjältinnan kliver in i romanen med ett svidande brandtal om hur äktenskapet förnedrar både kvinnorna och männen. De förskräckta åhörarna i den inskränkta småstaden Kungsköping varnar henne för att hon med sådana åsikter aldrig kommer att bli uppbjuden på balerna. Men Hertha bryr sig inte om att dansa. Vad hon vill är att hitta ett meningsfullt mål i livet, och det är inget litet sådant hon strävar efter: ”jag ville befria de fångna, lyckliggöra de betryckta själar; jag ville verka och lefva och – dö för menskligheten”.

Jag skriver om Fredrika Bremers Hertha som kommit i en nyutgåva, här.

Ann

Vad händer när vi inte längre har råd med dikt?

I romanen pågår en debatt om konstens roll i mörka tider. Är det inte rimligare att vara journalist i en sinnessjuk värld än poet, undrar någon. Och vad händer när vi inte längre har råd med dikt?

– Det är samma fråga som vad som händer när vi inte har råd med någonting som inte är omedelbart nyttigt och möjligt att avyttra på en marknad. Det är ett samhälle som har dött inifrån.

Jag intervjuar Elisabeth Hjorth om hennes nya roman "Nattens regn och dagens möda", här.

Ann

April, Skåne

”Allting kantrar därute"

”Världen är trasig där ute och du är ensam i din stora våning. Du har bara oss. Och vi är dårar allihop”. Faderns replik skulle kunna stå som en sammanfattning av Sara Stridsbergs litterära universum. I pjäsen ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet” fångar hon med ömsint hand upp alla de tilltufsade, kantstötta, ensamma själarna och låter dem tillfälligt få en tillflyktsort på mentalsjukhuset medan folkhemmet krackelerar.

Här recenserar jag den nya boken med tre pjäser av Sara Stridsberg.

Ann  

Nora smäller fortfarande igen dörren

1880 gifte sig Amanda Maier med pianisten Julius Röntgen för att sedan flytta från Landskrona till Amsterdam. Därefter blev det inte så många fler offentliga framträdanden, även om hon fortsatte komponera och hemma höll musiksalong besökt av Johannes Brahms, Edvard Grieg och Clara Schumann. Kanske var det framförallt livet som kom emellan. Hon födde två barn, försvagades av flera missfall och en tuberkulos som till sist skulle kräva hennes liv, bara fyrtioett år gammal. Hur som helst var det ingen lätt sak att pussla samman familj och karriär för dåtidens kvinna, oavsett begåvning.
Jag kan inte låta bli att fundera på om ”Ett dockhem” diskuterades i det Maier-Röntgenska hemmet. Det gick nog knappast att låta bli – Ibsens feministiska krutdurk till pjäs, med urpremiär i Köpenhamn 1879, var under 1880-talet på hela den skandinaviska kulturelitens läppar. Sedan Nora för första gången smällde igen dörren till borgerlig förljugenhet och skönmålad familjeidyll har hon närmast blivit synonym med kvinnlig självständighet, vars senaste inkarnation förstås är Skam-Noora.
En blåsig onsdagskväll beger jag mig till Lillan för att se Nora än en gång göra upp med sin inskränkta tillvaro. I Viktor Tjernelds uppdaterade version hörs inga smäktande artonhundratalsfioler, däremot en gråtande elgitarr. Här blottas dockhemmets livslögner av en skakig livekamera.
En del nyanser går förlorade när dramat skruvats upp till fartfylld samtidsfars, men samtidigt är det en pjäs som tål rätt mycket stryk. Och det är slående hur nutida den känns.

Violinisten och kompositören Amanda Maier hade stora framgångar under samma tid som Ibsen skrev "Ett dockhem. Här en krönika om Maiers musik och "Ett dockhem" i Helsingborg, låst för dem som inte är prenumeranter tyvärr.

Ann

På drift i digerdödens Europa

En kvinna ger sig ut på vandring i dödens Europa. För att freda sig mot övergrepp klipper hon av sin fläta, stoppar klänningen i ränseln och blir en pojke. Då slipper hon också gå med blicken sänkt och kan med förundrade ögon ta in allt hon möter på denna härjade kontinent någon gång kring 1350.

”Tiden är inte än” är som en pikareskroman utan komik, en pilgrimsfärd utan heligt mål, en ”On the road” i medeltida hosor och feministisk förpackning. I katastrofens spår möter vandraren såväl hjälpsamhet som hot, våld och desperation. Parallellerna till vår egen folkvandringstid ligger i öppen dager.

Här recenserar jag Elin Boardys nya roman.

Ann

Sorgens väkterska

”Människans gräns / är en tunn, tunn linje. / Nyss fanns existensens hav / nu är det intighetens.” I diktsviten ”Ödets hav” skildrar Bejan Matur flyktingarna som drunknar på sin väg över Medelhavet. Dagsaktuella händelser som äger rum så nära oss. Men med sina arkaiska klanger och mytologiska motiv låter hennes dikt som om den lika gärna kunde ha färdats i tusen år.

En kort text om Bejan Maturs poesi, här.

Ann

Inget tryggt hägn

”Det som är boskap i andra är boskap också i dig”, förklarade Gunnar Ekelöf i ”Färjesång”. Och genom svensk poesi löper en lagårdsdoftande tråd som påminner om det boskapliga i oss alla, från Elsa Graves kvalmiga svinborstnätter till Aase Bergs liknöjda fauna. Även Petra Mölstad, som debuterade 2013 med ”Införsel”, skriver en djuriskt sinnlig poesi som bökar i jorden och trängs bland fuktiga kreaturskroppar. ”du vill också gå i skugga / sticka näbben i myllan”, heter det i hennes nyutkomna tredje diktsamling ”Vi har hägn”.

Här skriver jag om Petra Mölstads nya bok.

Ann

Poetiska förskjutningar av fokus

I sjätte diktsamlingen ”Mellan öarna i de långa sunden” fortsätter Modig med sina centrallyriska meditationer av ett slag som är sällsynt i dagens poesi. Där årstidernas växlingar, tidens förvandlingar och minnets återstoder skildras med stillsam koncentration och utmejslad precision. För en lyrikläsare van vid samtidens yvigare uttryck är det lätt att hasta förbi och fråga sig om det inte är en smula för lågmält, prydligt och stillastående. Det är då det gäller att ställa om blicken till den där cirkelrörelsen i tålamod, som går att uttyda som ett poetiskt ideal.

Här recenserar jag Jonas Modigs nya diktsamling.

Ann

"Vi är alla nomader i våra egna liv"

”Har ni sett ’Sameblod’”? Frågan ställs gång på gång när Umeås elfte internationella litteraturfestival, Littfest, har en temadag om samiska språket och litteraturen. Att en film är på allas läppar under en litteraturfestival låter kanske lite märkligt, men den som sett Amanda Kernells historia om att vända sitt ursprung ryggen kan förstå hur det gått till – och hur ont det gjort – när en kultur skambelagts och ett språk närapå utraderats.

Identitet är årets fokus på litteraturfestivalen och torsdagens samiska program knyter an till temat med frågor om att berövas sin identitet och återta den.

Här försöker jag det omöjliga - att sammanfatta årets Littfest.

Ann

Öva sitt hjärta med poesi

Även om samtidens frågor bultar i boken är den klädd i en språkdräkt som ekar av gångna tider, där bärande ord som eld, blod, skuggor, svanar, liljor och granatäpplen ger dikterna ett högstämt, närmast mytiskt anslag.

Hallgrens dikt är i hög grad ett samtal med andra poeter och här hörs klanger från bland andra Rainer Maria Rilke, Marina Tsvetajeva, Gunnar Ekelöf, Ann Jäderlund. Men även om hon ofta rör sig på ett textplan som kan tyckas abstrakt har hon en förmåga att förvandla orden till kött: ”för in handen här och känn / om järnet blir till spjut / det går inte att veta / dess form förvandlar också oss / det kanske blir en krok / att fästa hoppet på”.

Här skriver jag om Hanna Hallgrens nya diktsamling.

Ann

I historiens virvelvind

Hagberg har en förmåga att gestalta hur totalitarism, fanatism och kolonialism inte bara formar tankemönster utan också präglar det konkreta livet, hur idéerna blir kött och blod, våld och död. Han drar paralleller mellan det kristna och det kommunistiska systemet, som båda sett till att ta kontroll över språket, och skildrar hur behovet av auktoriteter är sig likt, även om makten skiftar. Med pennan mot papperet upplever den före detta pigan befrielsen i att tänka fritt och sätta ord på förbjudna erfarenheter – på så vis blir ”Syndavittnet” en berättelse om såväl förtigandets kultur som berättandets kraft.

Jag recenserar Mattias Hagbergs nya roman, här.

Ann

I trettonåringens dunkla underland

”Jag var som en puppa som släpper ur sig en fästing istället för en fjäril”, heter det. Men nog är det en fullfjädrad författare som här breder ut sina vingar i en berättelse som är lika frånstötande som förtrollande, monstruös som mysteriös.

En helt vanlig debut är inte ”Natten som föregick denna dag”, nej, det var längesen en debutroman gjorde mig så här upplyft och påmind om vilken sinnesutvidgande upplevelse prosa kan vara.

Jag recenserar Johanne Lykke Holms debut, här.
Ann

Livet är ett sorgearbete

När Kristina Lugn själv kliver fram bakom draperiet med ett ”Tittut!” blir den välsmorda showen betydligt mer oförutsägbar och svärtan får både taggigare och dråpligare kanter. Under kvällen driver hon friskt med att hon ska påbörja en ny karriär som radiopsykolog – hennes entoniga röst har en ångestlindrande effekt, påpekar hon – men som alltid när det gäller Lugn finns det en glidning mellan skämt och allvar. Hon har garanterat gjort en hel del för folkhälsan under åren genom att sticka hål på uppblåsta krav och bemöta den glanslösa vardagen under diskbänken med en sylvass ironisk skruv.

”Jag är inte riktigt mig själv. Och det är jag glad för”, slår hon fast.

På Internationella kvinnodagen lyssnade jag till Sarah Riedel och Kristina Lugn, det kan man läsa om här.

Ann

Ljuset får sista ordet

Också i poesins form är det mycket som känns igen i Berghs värld. Dikterna rör sig mellan de välbekanta polerna: födelsestaden Landskrona och bostadsorten Malmö, gårdagen och nuet.

Här finns flera dikter tillägnade romanfiguren och alter egot Jonte Sten. Här är minnen från uppväxten, snedtändningar i Köpenhamn och gamla vänner som gått ner sig. Men här speglas också ett samhälle av idag där flyktingar hänger under lastbilar för att ta sig över bron.

Det är väl inte alltid de vardagliga berättelserna från livet har tillräcklig poetisk skärpa. Men Bergh har en iakttagelseförmåga som kan få dikterna att blixtra. Och inte minst har han ett flöde i sin dikt, ett melodiskt driv som känns ovanligt idag.

Här recenserar jag Jonas Berghs första diktsamling.

Ann

Home economicus revisited

I en tid när demokratin alltmer får stryka på foten för marknad och expertstyre kan det vara rimligt att som medborgare ställa frågan vilka ideologiska värderingar som finns inbyggda i nationalekonomins grundantaganden.

Här finns en länk till debatten som följde på min text om Fronesis.

Johan

Att öva hjärtat

Påbörjad under Gazakriget 2014 och med den palestinska poeten Somaya El Sousis diktrad ”i väntan på längtan” som återkommande refräng går diktsamlingen i dialog med tiden, en tid då världen med ”all dess hårdhet” prövar våra hjärtan. Det är dikter som kretsar kring funderingar om vad som händer med oss, inuti oss, när ansiktslösa människor ”spärrar alla vägar”, när rädslorna för varandra växer. Ord river inga murar, men kanske kan de öppna våra inre kamrar?

Hallgrens förra bok ”Prolog till den litterära vetenskapsteorin” var ett sorgearbete som utgick från förlusten av en far och upplevelsen av att språket då inte räcker till. Också den nya boken är ett slags sorgebok, men vidgad ut mot världen och sträckande sig mot det hopp som övningarna med orden ger, ”att tro på det meningslöst sköna i sången”.

 Här en recension av Hanna Hallgrens nya diktsamling.

Ann

Närstudie av misslyckandet

Hejdlöst driver Engberg med den avundsjukeinpyrda forskarvärlden och inkrökta litteraturkretsar – jag gissar att en och annan kommer att känna sig träffad. Och man vet att man befinner sig i Göteborg när ett smalt lyrikmagasin fått namnet Par-O-Di.

Av förlaget beskrivs boken som en ”intellektuell underhållningsroman”, men jag skulle nog snarare kalla den en akademisk nervthriller. Från det inledande slutseminariets brutala avhandlingsslakt vrider Engberg åt förödmjukelseskruven snäpp efter snäpp och låter Jonas ta det ena steget pinsammare än det andra på vägen mot den moraliska botten.

Här en recension av Martin Engbergs roman En enastående karriär.

Ann

Perfektionen i en urna

Alla dessa skålar, krus och krukor som står uppradade på arkeologiska museer runtom i världen, de säger oss något om människans djupa drift att smycka sin omgivning och försköna vardagen, att omvandla de grundläggande behoven till en daglig estetisk upplevelse. I vår genomdesignade, homestylade samtid framstår det förstås som en banal insikt, men ibland kan en dekorerad krukskärva i en monter ge en svindlande känsla av att överbrygga tid och rum.

Bente Brosbøl Hansens urnor, vaser och skålar infogar sig i denna mångtusenåriga tradition och anknyter också direkt till den i former och mönster med antika rötter. Det ger en känsla av tidlöshet till hennes handdrejade stengods, en brukskonst som i grunden är gjord för att användas, även om föremålen säkerligen många gånger hamnar i samlarnas finskåp.

Jag skriver om keramik, här.

Ann

Marknadens lycko- och ekorrhjul

Om den självreglerande marknaden är det närmaste vi kommer en gudomlig försyn så är nationalekonomen profet och konkurrens det första budordet. Ja, är inte det tidens kalkyl? Var och en sin egen lyckas entreprenör, dömd till valfrihet, ett nyttomaximerande enmansbolag som har att förränta sitt magra humankapital efter bästa förmåga.

Nu kan man visserligen undra om profeterna själva alltid begriper sig på makten de gjort sig till språkrör för. Förstår nationalekonomerna egentligen vad kapitalism är för något? Frågan har ställts allt oftare efter finanskrisen, som enligt de flesta experter med förre Federal Reserve-chefen Alan Greenspan i spetsen inte borde ha kunnat inträffa i den bästa av alla avreglerade världar. Det har talats om en kris också för den ekonomiska vetenskapen. Cambridgeprofessorn Tony Lawson, själv ekonom men av det fritänkande slaget, går längre och hävdar att den konventionella nationalekonomin befinner sig i ”intellektuellt upplösningstillstånd”.

Lawson är en av skribenterna i senaste numret av Fronesis (nr. 54–55), som har temat ”Ekonomiskt vetande”. Hans kritik går ut på att mainstream-ekonomerna snarare än att studera den ekonomiska verkligheten rör sig fritt i en platonsk idévärld av perfekta matematiska modeller. Frågan är om kapitalismen är ett välordnat system som tenderar till jämvikt eller en rörig historisk process som föder kriser och konflikter. Det senare, svarar alla de ekonomer – från marxister till postkeynesianer – som ifrågasätter den rådande neoklassiska doktrinen och därför kallas heterodoxa.

Till syvende och sist handlar det enligt Lawson om hur vi anser att världen och människan är beskaffade. Kära gamla Homo economicus gör här entré i debatten – ja, ni vet, den där fullkomligt rationella, självtillräckliga, strikt egenintresserade varelse som förutsätts i ekonomernas tankemodeller men som få antropologer stött på i sina fältarbeten. Mot denna fiktion – till hälften ideal, till hälften skräckbild – står den sociala, föränderliga, omvärldsberoende, bristfälliga människa av kött och blod som vi alla utgör exempel på, men som inte kan stövla in i jämviktsmodellen utan att den tjusiga ekvationen rubbas. Sociala fakta lyder inte mekanikens lagar.

Så långt är kritiken både radikal och optimistisk, men det finns ett möjligen ännu radikalare sätt att se på saken som inte tycks ge lika stort utrymme för tillförsikt. Några texter i Fronesis, särskilt en av filosofen Jason Read, uttrycker en Foucault-influerad insikt om det moderna subjektets förvandlingar. Motsvarar modellen inte verkligheten kan den som har makt alltid förändra verkligheten. Så kan nyliberalismen förstås som ett försök att omprogrammera vårt medvetande tills det är kompatibelt med den neoklassiska nationalekonomins antaganden. Efter decennier av avreglering, lönespridning, privatisering, morötter och piskor kan det hända att man vaknar en morgon och möter Homo economicus kyligt kalkylerande blick i badrumsspegeln.

Vad finns då att göra? Inse att man en gång för alla är fjättrad vid marknadens lycko- och ekorrhjul? Kanske ta en funderare på om friheten är det som får oss att passa in i den ekonomiska mallen eller det som får den att haverera.  

Johan

Här finns en länk till en nedbantad version av min text.

Fråga med 78 svar

Vem är egentligen Simon? Det är frågan som får 78 olika svar i Malmöboende poeten Daniel Mårs debut ”Simonillusioner”, en diktsamling som fungerar som en fantasins spegelkammare, ett mångfasetterat maskspel. Den kameleontiske titelfiguren står i centrum i alla dikter, ja, väldigt bokstavligt så: varenda en inleds med hans namn och diktraderna har centrerats på sidan.

I ett flöde av bilder framträder Simon som det ouppnåeliga idealet, mannen i poetens drömmar, det gäckande föremålet för hans åtrå. Men Simon är också den som genom historien utsatts för homofobisk förföljelse, den som burit en rosa triangel, som ännu kallas bögjävel. Ibland är han en riktigt jobbig typ, en sådan som krossar hjärtan med förödmjukande kommentarer. Ibland en glittrande utopi om vad livet och lusten kan vara.

Här recenserar jag Daniel Mårs debutbok.

Ann