Marknadens knäckta credo

Gustave Doré
Dantes Inferno, sång 7

"ty allt det guld som finns inunder månen

och funnits, vore ej i stånd att hjälpa

till ro en enda utav dessa själar"

Tillbedjan av den allsmäktige marknaden, som växte sig stark under Reagans och Thatchers åttiotal, blev efter Berlinmurens fall till en aldrig ifrågasatt dogm. Överallt avreglerades ekonomin och såldes allmänna tillgångar ut, oavsett om regeringarna kallades höger eller vänster. Bush d. y. tog det hela ett steg längre genom att t.o.m. lägga ut statens våldsmonopol på entreprenad. I den nya nyliberala världsordningen var också nattväktarstaten för stor, och att de ekonomiska klyftorna ökade framstod närmast som en naturlag.

Om finanskrisen förutom allt elände fört något gott med sig är det detta: att det nyliberala credot fått sig en rejäl knäck. I "Krisen - orsaker, verkan, åtgärder" förespråkar Paul Krugman - förra årets nobelpristagare i ekonomi - marknadsregleringar och satsningar på den offentliga sektorn. Milton Friedman är nere för räkning, och John Maynard Keynes har gjort en oväntad comeback. Läs min recension här.

Johan

Februarilänkar

Några strödda recensioner som har väldigt lite gemensamt, förutom att de är skrivna av mig.

Filmisk installationspoesi - Lukas Moodyson: Container
Symbolplottrig minimalism - Sara Gordan: Uppställning med albatross
Själsliga väderrapporter - Olle Orrje: Avstamp i det blå
Short cutsig stafettroman - Trude Marstein: Göra gott
Prerafaelitfylld tidskrift - Axess
Ann

Kungatrams i tiden

Nog finns det vettigare saker att bry sina tankar med än kungatrams och furstestrunt - också för en inbiten republikan. Ändå kan jag inte låta bli att förundras över hur många svenskar det finns som helt frivilligt väljer att åtminstone för en dag hellre vara bockande undersåtar än rakryggade medborgare. Statsskicket är mest en symbolfråga, förstås, men symboler är inte lappri - de stöper världsbilder och formar medvetanden. Om svenskarna således är ett folk utan starkare politiska passioner och med en tilltro till auktoriteter som är större än vad den borde vara så kanske det till en del hänger samman med att hos oss ännu grasserar en gammal vidskepelse som kallas rojalism.

Johan

Uppdatering: Johan Croneman skriver hysteriskt roligt om spektaklet här. Med tanke på den egenproducerade hovliga videon borde man kanske ta och bli rojalist. För underhållning bjuder vår kära kungafamilj sannerligen på.

Ann

Bokreans bordssmulor

Kanske kom vi för sent, eller så är det finanskrisens fel. Möjligen sitter alla framför teven i rojalistisk yra och gottar sig åt det demokratiska kronprinsessparets plattityder. Hursomhelst var bokrean i Malmö klockan sex på kvällen en ovanligt avslagen historia. Vi norpar åt oss en volym i Nationalupplagan av Strindbergs samlade verk och hittar en bläddervänlig bok om Impulse Records. Smulor från bord som inte verkat vara särskilt väldukade ens från början.

Johan och Ann

Bokhyllan bågnar

...men likafullt kan vi inte hålla oss borta från bokrean. Nätbeställningarna är redan inskickade, bokhyllan knakar besvärat inför vad som komma skall.

Poesi brukar vara en bra sak att samla på sig på rean, tunt, lätt, sådant man kan återvända till många gånger. Nu finns det ungefär lika många diktsamlingar i reakatalogerna som böcker om balansbollar, det vill säga typ två. Men på nätet finns desto fler. Mest ser jag fram emot att äntligen få stoppa in Lennart Sjögrens "Ur människovärlden" i hyllan. Hur har jag klarat mig ett helt år? (Hittills tre omlån på bibliotekets exemplar...)

Men jag har ändå inte kunnat avhålla mig från att beställa ett par feta klunsar prosa: Ann Radcliffes "Udolphos mysterier" i två omfångsrika volymer. Jag ser framför mig regniga kvällar i läsfåtöljen då jag verkligen ska grotta ner mig i klassisk gotik, med medeltidsslott, spökhus, jagade oskulder och hela köret.

I realiteten läser jag ju i stort sett bara på tåg nuförtiden och tegelstenar är knappast det mest lämpade att klämma ner i handväskan. Behändigare att släpa på är då William Hazlitts "Liber Amoris", och lite överspänd romantik från 1823 är aldrig fel.

Min faiblesse för skattkammaröar och söderhavsäventyr bejakar jag med Le Clezios "Skattsökaren". Och för att det inte ska vara underhållande verklighetsflykt allena satsar jag på Joyce Carol Oates i hennes brutalaste skepnad: "Våld".

Lyckas vi ta oss til en fysisk butik finns stor risk att jag kapar åt mig Poes samlade noveller, som h:ströms förlag gett ut i tre band. Del två står och ser så ensam ut i bokhyllan - och dessutom är det ju tvåhundraårsjubileum. Läge att fira.

Ann

Vete sjutton om jag släpper in fler böcker här...

Inte bara blonda bestar

I det allmänna medvetandet är väl Friedrich Nietzsche mest en överspänd halvgalning som bakom yviga mustascher tuggar fradga om övermänniskor, blonda bestar och Guds död. En schablonbild som döljer det faktum att han dessutom var en nytänkande språkfilosof, djuplodande psykolog, uppslagsrik idéhistoriker, djärv tidskritiker, egensinnig humorist och en av filosofihistoriens största stilkonstnärer - ja, en postmodernist före modernismen.
Ta som exempel § 544 i Morgonrodnad,"Hur man idkar filosofi i dag". För antikens filosofer, förtrogna med ett sedligt auktoritetstänkande, var det analytiska förnuftet en hänförande ny smak. I Nietzsches egen tid har man vant sig vid och tröttnat på den nyktra logiken och söker andra upplevelser. Man vill vara undantag och konstnärsnaturer "med ett geni i huvudet och en demon i kroppen och följaktligen också med särskilda rättigheter... och i synnerhet det gudomliga privilegiet att vara obegriplig. - Detta idkar nu också filosofi! Jag är rädd för att de en vacker dag märker att de har misstagit sig, - vad de vill ha är religion!" En observation som knappast förlorat sin aktualitet, och som inte minst en del av Nietzsches sentida beundrare borde begrunda.

Eller ta § 333 i samma bok: "Vi uppfattar inte djuren som moraliska varelser. Men menar ni då att djuren uppfattar oss som moraliska varelser? - Ett djur som kunde tala, sade: 'Mänsklighet är en fördom som åtminstone vi djur inte lider av'"

Johan

Det nya Malmö - eller gamla?

Tiggarna har man sedan åtskilliga år fått vänja sig vid - såvitt man nu kan vänja sig vid en sådan sak. Nu har ett nytt nygammalt inslag dykt upp i gatubilden: skoputsarna. Längs gågatan sitter flera stycken på pallar i vinterkylan och väntar på kunder. Vid en av dem står en man framåtlutad så att jackan åkt upp och visar ett skärp med en blaffig Dolce&Gabbana-loggo; hans svarta skor är snart skinande blanka. Efter utförd putsning sträcker han fram en femma. Är det framtidens Malmö - eller förrförra seklets?

Ann

Rendezvous med Helsingfors

Lyrikvännens Helsingforsnummer har kommit! Jag medverkar med en text om fem manliga poeter som vandrar omkring bland minnen, har rendezvouser med barndomen och grunnar på generationernas gång: Thomas Warburton, Philip Teir, Mårten Westö, Tomas Mikael Bäck och Bo Carpelan.
I Philip Teirs rundvandring i det litterära Helsingfors får man en slående bild av den finlandssvenska litteraturens situation: på caféet där han intervjuar Claes Andersson sitter Merete Mazzarella vid ett bord intill, på promenad till Gunnar Björlings bostad stöter de på poeten Agneta Enckell (som är sondotter till Björlings kollega Rabbe Enckell...) ute på stavgång - och intervjun inleds med att en pank Andersson vill låna 10 euro av sin intervjuare.
Vintern tycks vara Helsingfors självklara årstid, skriver redaktionen, och det tror man på om man läser Teirs fina debut, "Någonting ur hennes mun faller i min mun":

Det började snöa i natt, stora
blöta flingor som man kunde följa
en efter en, hur länge som helst,
som fjädrar som hela tiden lyfts
upp av vinden, som ett regn
av bomull,
som prickar av vit akrylfärg
mot grått kartongpapper.
Himlen är jämn och fyllig,
taken utanför fönstret är som
gjorda för den här sortens väder,
det är så Helsingforsiskt.

Ann

Mer ur kabeländmuffkartongen

Gamla bravader

Fysiskt befinner jag mig måhända på ett pendeltåg, svischande fram över snötäckta skånska februarislätter, mentalt sitter jag fortfarande och gräver bland fotona i kabeländmuffkartongen. Och eftersom det är sportlov, och något så ovanligt som riktig vinter i Skåne, blir det skidtema.

Ovan morfar i tävlingstagen, nedan min senaste skidtur i 13 minusgrader och flera decimeter nyfallen kallsnö och knappt något skoterspår i närheten. Vad gör man inte för att kunna säga att man åkt skidor åtminstone en gång i vinter?

Tyvärr har jag inte fått morfars sportgener. När jag en gång i den inte alltför hurtiga tonåren följde med honom på skidtur flåsade jag på efterkälken i tolv (12! jag var halvdöd efter hälften) kilometer. Till slut i mål (på något sätt lyckades jag ändå släpa mig genom hela spåret) konstaterade han:

- En och tjugo, det var inte så illa. När jag åker själv brukar jag ta det på omkring femtio minuter.

Nya bravader

Ann

Karibisk kolorit, blodbesudlad diktatur

Av alla diktaturer som backats upp av Uncle Sam är Rafael Trujillos storhetsvansinniga regim på Dominikanska republiken (1930-61) en av de mest blodbesudlade och absurda. När presidenten var i faggorna gjorde medborgarna bäst i att gömma sina döttrar. Om detta handlar delvis Junot Díaz gatusmarta och färgstarka men också ganska lättviktiga roman "Oscar Waos korta förunderliga liv". Läs min recension här.

Johan

Sjanghajad populärkultur

När staten, uppbackad av filmmoguler och skivbolagsbossar, visar sina juridiska muskler mot ett gäng rebelliska teknikfreaks tycker man kanske att det borde vara lätt att veta var sympatierna skulle ligga - särskilt som piraterna har en snygg logga och en effektiv svada om informationsfrihet. Men som den antikvariske CD-samlare jag är (ja, i hyllorna finns också en försvarlig samling LP-plattor) har jag svårt för att engagera mig i den globala medelklassens rätt att konsumera populärkultur utan att betala för sig. Är det sådana frågor som ska förknippas med radikalism är radikalismen illa ute.

Johan

Morgontidningsläsning

Repiga minnen i en sliten kartong

En gång har det varit kabeländmuff från Siemens i den kvadratiska lådan. Hörnen är slitna, etiketten till största delen bortriven, pappen är solkig och fläckig. Men det är ett helt liv som ryms inuti kartongen, ja, flera liv. Vi plockar fram den på kvällen, låter den stå på vardagsrumsbordet medan fotona som den innehåller vandrar från hand till hand. Timme efter timme flyger förbi. Det är högtidliga studioporträtt, uppsluppna festscener, glada semestrar och vardagssnapshots. Fotona är fulla med repor, veck, fläckar, några har rivits sönder, färgbilderna har bleknat och gulnat. Alla de okända ansiktena, nu är det för sent att fråga någon om namnen.

Det finns en sådan utstrålning i de gamla bilderna, ett sådant skimrande ljus, folk är så stiliga (eller har åtminstone karaktär...) - och det har inte bara att göra med den smickrande svartvitheten. Ju längre framåt i tiden man kommer desto mer börjar man skaka på huvudet, rysa och grimasera. Vad hände med stilen?

Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer att se ut om sisådär ett halvsekel. Kommer det att finnas några kabeländmuffkartonger överfulla med bilder som man samlas runt? Eller står man framför dataskärmen och matar fram de nostalgiska sekelskiftesbilderna?

Digitala repor? Gulnade cd-romskivor? Bleknade pixlar? Kan det någonsin bli samma skimrande aura av en främmande tid över dagens färgpråliga, massknäppta, digitalretuscherade megapixelanhopningar? Eller (om vi nu överhuvudtaget kan läsa in de gamla filformaten...) kommer man bara skaka på huvudet åt föråldrad stillöshet?

Ann

Terror i fiktion och verklighet

I terrorkrigets svartvita värld är en terrorist en person som hatar frihet.

En mer realistisk bild av terroristens drivkrafter ges i skönlitteraturen, t. ex. i Yasmina Khadras "Sirenerna i Bagdad", som med pedagogisk klarhet visar hur västs våld och arrogans förvandlar en försynt ung man i Irak till en hårdför terroristaspirant.
Ann-Marie Ljungbergs nyutkomna roman "Mörker, stanna hos mig" är diffusare och mer stämningsmättad, men också här beskrivs en terrorists psyke. Intressant nog är han en borgerlig svensk man, och hans dåd - sprängningen av den kommunistiska tidningen Norrskensflammans lokaler - tillhör inte fiktionens värld. Läs min recension här.

Johan

Snöchock, ljuschock

...och så lite fågelskådning

Ann

Darwins relevans

En måttstock på en tänkares relevans kunde vara det motstånd han möter från rättänkande människor. När Darwin idag fyller 200 har väl i vårt land det mesta av luften pyst ut ur den kristna kritiken mot evolutionsläran, även om en och annan röst hörs också här till försvar för den Allsmäktige Skaparen, nu tidstypiskt skrudad som Intelligent Designer.

Men motstånd finns på annat håll. Inte minst märks det på den skepsis och ibland ren motvilja som evolutionsbiologiska resonemang möts med av humanister av olika slag, vilka vill värna om kulturens hegemoni över naturen och bekymrar sig över det naturliga urvalets bristande politiska korrekthet. Efter välkänd förebild skapar man ett ism-ord - biologism - för att brännmärka de feltänkande. Argument för och emot en viss hypotes behöver man sedan inte bry sig om; det räcker med att slå beteckningen i skallen på motståndaren.

Nog erkänner man människans biologiska evolution, men intalar sig att detta inte ska få ha några som helst konsekvenser för vår syn på oss själva och vår relation till de andra djuren. En sådan inställning väcker anklang långt utanför kultursidor och akademiska kretsar, för den smickrar vår fåfänga att, skapelse eller inte, sitta kvar på piedestalen som verkets krona.

Johan

På väg norrut

Får inte jag följa med?

Jag ger mig i alla fall inte i första taget...

Townes lever

Heter man Justin Townes Earle och står på scen med en gitarr runt halsen har man en hel del att leva upp till. Efternamnet har han från pappa Steve. Förnamnet från dennes vän, the late great Townes van Zandt. På Babel i Malmö visar han - en lång och gänglig figur i rockabillyfrisyr, uppbackad av en mandolin/banjospelare - att det earlska äpplet inte fallit särskilt långt från trädet. Ja, med sin faiblesse för oldtime-musik befinner han sig snarare vid rötterna. Rösten är faderns, liksom förmågan att skriva storartade ballader. Och låten "Mr. Gold and Mr. Mudd" är Townes van Zandts. Fast i en del honkytonk-låtar kan man snarast tro att han delar genbank med Hank Williams.

Johan

Flanörer och auteurer

Ur Feber av Michelangelo Antonioni

I recensionerna har Johan Klings debutroman "Människor helt utan betydelse" jämförts en hel del med Hjalmar Söderberg (ja, också min text innehöll en hänsyftning till sekelskiftesflanören), och i Expressen t.o.m. med Fröding - men egentligen har den kanske mer gemensamt med en Antonionifilm. Hursomhelst får dess ruvande och betydelsemättade stadsvyer mig att tänka på en film som "Feber". Kanske också för att Michelle Meadows i Klings film "Darling" (som inte kom förra året, sorry NT) är som klippt och skuren ur en på ytan svalt estetisk italiensk sextiotalsfilm. Läs min recension här.

Johan

Bush fires

Jag får ett mail från Australien: "det har varit upp tillm +46 grader idag och det har brunnit och det brinner i staten Victoria. Vi har sprinklers pa och har fyllt upp med vatten sa mycket vi kan."

Det är de värsta bränderna i Australiens historia. Plötsligt känns Malmös jämngrå vintertristess behagligt trygg. Ja, till och med februariregnet är okej.

Sedan faller äntligen regnet i Victoria. Och i Malmö kommer solen fram. Vi kan andas ut.

Ann

"här på detta stoftkorn under en oändlig gapande himmel"

Jag brukar tänka att jag lider av något slags allergi mot magisk realism - sådana sydländskt varma berättelser som brukar begåvas med kritikeradjektiv som "myllrande", "mustig", "frodig" (typ Mariolina Venezias "Tusen år har jag funnits här", som jag ändå länge hade förvånansvärt överseende med, recenserad här). Men kanske gäller det inte för den kargare nordiska varianten - skrönmakaren Torgny Lindgren är ju en stadig favorit. I alla fall föll jag pladask för isländske Jon Kalman Stefanssons fabulösa "Sommarljus, och sen kommer natten", ett samtidigt underfundigt humoristiskt och hisnande poetiskt porträtt av ett perifert litet kustsamhälle befolkat av original. Frodigt? Jodå, men med stora doser melankoli och en isländskt kärv touch.


Min recension finns här.


Ann

En oplockad gås med Anna Larsson (SvD)

Varför bry sig? Lita på att det alltid finns något som är värre. För medlidande, empati och engagemang är ju något som helst bör ransoneras och portioneras ut med noggrann eftertanke - annars räcker det kanske inte till när det verkligen behövs. Upprörd? Överväg ordentligt, jämför och begrunda. Är det värt att fördöma tortyr när det skett en massaker någon annanstans. Det är slutsatserna man kan dra utifrån Anna Larssons resonemang i en kolumn i Svenska Dagbladet, där hon upprörs över att folk upprörs över behandlingen av gäss i dunproduktionen. "Hellre en plockad gås än barn som svälter och människor som far illa" lyder sensmoralen. Strategin är vanlig hos den som vill bemöta djurrättskrav: ställ djurs lidande mot människors, och plötsligt framstår motståndarens engagemang som inhumant, även om det inte finns något som helst samband mellan frågorna. Ändå är väl sanningen snarare den att vår empati för djur och människor har att kämpa mot samma krafter: vår bekvämlighet, själviskhet och förmåga att blunda för andras lidande. Och grymhet mot djur främjar knappast människokärleken, vilket redan Kant insåg.

Ann och Johan

Pendlarens klagan

Insikter efter en veckas pendling
- Jag tyckte jag hade en rätt så inrutad tillvaro som frilansare - som pendlare är varje minut schemalagd.
- Stadsbuss i morgonrusning: en förfinad form av tortyr.
- Ljudboken: guds, eller möjligtvis bokförlagens, gåva till pendlaren.
- Tysta vagnen: skånetrafikens gåva till den morgontrötta läsaren.
- Höjden av lycka: att hinna med ett tidigare tåg.
- Fritid? Vad hette det sa du? Jag är glad om jag hinner dricka en kopp te på kvällen.
- Livspusslet? Ett begrepp jag aldrig mer ska raljera över. Två försummade katter tittar på mig med förebrående blick.
- Snöar det i Helsingborg regnar det i Malmö.
Ann

Öresundståget på skånska slätten? Nej, William Turners "Rain, Steam and Speed".

Pragmatisk ryggradslöshet

Eva Franchells bok "Väninnan - Rapport från Rosenbad" satte igång en ny debatt om ansvaret för CIA-avvisningen av de terrormisstänkta egyptierna från Bromma flygplats. Fast intressantare än frågan vem i regeringen som ska lastas för beslutet - Göran Persson, Thomas Bodström eller Anna Lindh - är att konstatera att avvisningen snarare än ett misstag var helt i linje med Sveriges gamla beprövade ryggradslöshet mot stormakterna, t. ex. vid baltutlämningen. Så ville ju Persson också anknyta till den pragmatiska linje som varit svensk utrikespolitik före Palme. Läs min recension av Franchells bok här.

Johan

Snabba ryck och långa tågturer

Hux flux har jag ryckts upp från läsfåtöljen i Malmö och hamnat bakom ett skrivbord på kulturredaktionen i Helsingborg. Blixtrekryterad som typ vikarierande vikarie... Jag vet knappt om jag själv har hängt med riktigt i svängarna när jag sprungit hit och dit mellan tåg och bussar. Kanske vaknar jag plötsligt till på pendeltåget och upptäcker att jag fortfarande ligger i soffan med en bok...

Ann

"Estradspråkmaterialismpoesidebattör"?

Månadspoetporträttör - det låter som något som kunde stå med i UKON:s "Lexikon över nya yrken", där man hittar innovativa yrkesbeteckningar som, förutom den snitsiga rubriken ovan: "Gruvgånggong-gongsdekoratör / Hemmagyminstruktörkurtisör / Hjärntumörskulptör / Hockeyrörimitatör". (Hela dikten står att läsa här.)

Men eftersom det nu är andra gången gillt jag porträtterar Helsingborgs Dagblads tidsdiktpoeter (och särskilt med tanke på att jag inte gör intervjuer oftare än att jag inför varje gång måste läsa instruktionsboken till min rappliga lilla minidisc - förra gången var faktiskt just månadspoeten Eva Runefelt...) så tror jag att jag ska ta och lägga till den titeln i mitt cv.

För alla som är nyfikna på UKON:s kommande diktsamling "Barndomstolen" kan jag avslöja så mycket som att man kan vänta sig såväl klassiska ukonismer som spännande förnyelse. Men sedan är min tunga förseglad... Tills boken kommer ut i i april kan alla glädja sig åt att läsa UKON:s månatliga tidsdikter i HD. Här finns min intervju.
Ann

Absurdistisk realism

Lyssnar på Knut Hamsuns Sult som ljudbok, och kommer lite oväntat att tänka på 1900-talets vittneslitteratur, skildringarna från Förintelsen och Gulag. Armodet i 1880-talets borgerliga Kristiania - som i det nedmonterade välfärdssamhällets era inte känns alldeles avlägset - är förstås en helveteskrets som inte kan mäta sig med de infernon som Kertész, Levi och Solsjenitzyn beskrivit. Men gemensamt är inte bara matbristen, utan också den osentimentala blicken på eländet - kanske den enda möjligheten att med värdighet skildra den yttersta förnedring - och greppet att med realismens stilmedel skildra en absurd värld. Den största litteraturen skapar sin egen förtätade atmosfär. I såväl Sult som vittneslitteraturen sker detta genom en sorgfällig återgivning av verkligheten.

Johan