Krig är fred

Francisco Goya: Begrav dem och håll tyst (ur Los Desastres de la Guerra)

Svenska soldater skjuter för att döda i Afghanistan. Det betyder inte att Sverige är i krig. Soldaterna är ju fredssoldater, och ur deras gevärsmynningar kommer pacifisering och stabilitet. Fredssoldaterna får hjälp med att bearbeta sina känslor, som är blandade. De dödade får vara glada om de räknas.

På 1800-talet slogs västmakterna för att sprida civilisationen. Det var den vite mannens börda. Få tvivlar idag på att det var fel. Nuförtiden slåss vi för att sprida demokratin. Det är världssamfundets ansvar. Är vi verkligen så säkra på att det är rätt att vi är beredda att döda för det?

Johan

En riddare av en synnerligen sorglig skepnad

En bok som berör långt efter läsningen. Ibland ser man den formuleringen i en recension, och undrar vad den grundar sig på; att recensenten gått och grunnat på det lästa i ett par, tre dagar? Eller kanske ska det hellre ses som en förutsägelse om framtiden. En bok som hursomhelst stannat kvar i mitt minne flera månader är Hallgrímur Helgasons "Stormland", vilket jag kan konstatera efter att min recension under den tiden legat i långbad på Kristianstadsbladets redaktion. Romanen handlar om en kulturkonservativ f. d. punkare, en nietzschean fylld av ressentimentkänslor, som är en riddare av en synnerligen sorglig skepnad. Läs min recension här.

Johan

Framstegets skugga och de eviga värdenas fantomer

Edvard Munch: Nattvandraren (självporträtt)

Det återbruk av konsthistorien som Odd Nerdrum och hans elever ägnar sig åt ställer oss inför en del kinkiga frågor om kulturen och samhället. Ett faktum som redan det, åtminstone enligt dagens rådande estetiska måttstock - att konst framför allt ska väcka debatt och ifrågasätta invanda begrepp - borde kvalificera dem till en mer generös bedömning än kitschstämpelns.

En sådan fråga gäller konstens förhållande till framsteget. Sedan länge är vi alla, som goda postmodernister, skeptiska till en trosviss utvecklingsoptimism. Ändå råder en sällan ifrågasatt konstsyn som betraktar sitt objekt som en projektil på väg mot framtiden. Ett konstverks värde beror på om det bidragit till framåtrörelsen, helst genom en segrande revolution, eller tvärtom motarbetat den, fått den att tappa fart, kanske avvikit och slagit in på ett stickspår, som måste fördömas.

Förebilderna till en sådan konstsyn kan man finna i samhällets tekniska utveckling, i det utopiska tänkandet av olika schatteringar och i den globala kapitalismen, med dess kapitalackumulation och beroende av framtidsprognoser. En hel del av lockelsen kommer säkert också från upptäckten - vi är ju, som sagt, alla goda postmodernister - att eviga estetiska värden är en smula svåra att upptäcka.
Alltså får vi en knappast särskilt meningsfull brottningsmatch mellan å ena sidan skuggan av utvecklingsoptimismen och å den andra de objektiva värdenas fantomer. Vad finns bortom den låsningen, om vi helt enkelt väljer att ta en omväg runt den? Tja, utrymme för individuella estetiska val, som för den skull inte behöver vara omotiverade eller grundade i oklara känslor. Ett starkt incitament till tolerans, till och med mot en norrman som vill leka med högromantikens rekvisita. Och ett mer avspänt förhållande till frågorna "vad är konst?" och "är det konst?", som äntligen kan befrias från sin så enerverande existentiella och kvasireligiösa laddning.

Johan

Kärvt orakelspråk och torkade fikon

Marmorbyst av Apollonius från Tyana, arkeologiska muséet, Neapel

Det är frestande att beskriva Flavius Philostratus biografi över Apollonius från Tyana (tillgänglig i engelsk översättning här) som ett slags antik Life of Brian. Hursomhelst var Apollonius en långhårig barfotaprofet som samtidigt med snickarsonen från Nasaret predikade ett fordrande fredsbudskap i östra delen av det romerska imperiet. Eventuellt har historien om hans liv tillkommit som ett propagandanummer i kampen mot den på 200-talet allt starkare kristendomen, som ett slags "hedniskt" och mer filosofiskt alternativ till evangelierna.

Apollonius ger under alla förhållanden bort sin förmögenhet, avstår från vin, lever i celibat, avvisar närmanden från en vällustig ståthållare, avger tysthetslöfte och avstår från att bruka tungan under fem år, badar kallbad, föraktar ståt och furstestrunt och - särskilt intressant för en vegetarian - livnär sig på en kost av endast bröd och torkad frukt. Till gudarna ska man enligt honom offra rökelse, inte tjurar och getter.

Den vegetariska dieten var ju en del av den pythagoreiska läran, som Apollonius bekände sig till, och var väl snarare knuten till religiösa föreställningar om renhet än till direkta moraliska överväganden (även om det ena och det andra inte alltid så lätt låter sig skiljas åt). Intressant då att Apollonius till kungen av Babylon, som erbjuder honom att följa med och jaga tama lejon i hans park, säger att han inte finner nöje i att attackera djur som blivit illa behandlade och förslavade mot sin natur. I Philostratus levnadsskildring finns också ett protosocialistiskt budskap om att jorden är allas moder och att alla därför ska ha tillgång till hennes frukter.

Någon filosof i modern bemärkelse var Apollonius knappast. Uttryckligen föredrar han kärvt orakelspråk framför sofisterier, ironier och till och med argument. Snarare än en man som med rationella metoder förutsättningslöst söker sanningen är han ett slags antik prototyp till hippien, minus hedonismen, drogerna och sexet, och följriktigt slutar första boken med att han reser till Indien för att söka visdom.

Johan

Norrländsk sommar

Ann

Provocerande otidsenlighet (2)

Konst med bruna toner? I mer än bokstavlig bemärkelse alltså? Helene Knoop, "Self portrait as Munch".

Man uppförde antika tempel på 1700-talet. Man byggde gotiska kyrkor på 1800-talet. 2009 klär man sig i 1980-talsstil. Kan man 2009 också måla barockt?
Nej. För då står man för en högerextrem agenda. Modet må vara hur retro som helst, inom konsten får man se till att anpassa sig till rådande koder. Det måleri som söker sig tillbaka till en förmodernistisk estetik kan, det slår Eva Ström fast i lördagens Sydsvenskan, inte komma undan att förknippas med 1900-talets mörkaste ideologier. Traditionellt figurativt måleri är en gång för alla kontaminerat. Ja, just det, kontaminerat. Kanske skulle smittskyddsinstitutet underrättas?
Medan DN:s Jessica Kempe nöjde sig med en ganska allmänt raljant ton i sin text om utställningen/boken “Figurationer” och Krapperups Kitsch-utställning tar Eva Ström till storsläggan. Inte mindre än fem gånger i sin text nämner hon nazismen. Det är nästan som man börjar tro att det här är vår tids Entartete kunst…
Det är möjligt att också jag skulle ha lockats till att hålla en raljant ton om jag varit konstkritiker. Visst finns en del att raljera över hos Odd Nerdrums lärjungar. I flera verk ställer jag mig tvekande till kvinnoskildringen. Och den som letar efter svulstighet och rollspelsestetik behöver inte söka förgäves. Fast en som i sin ungdom haft en dragning till svartrocken har rätt hög toleranströskel för sådant.
Som jag uppfattar det hänger vurmen för rembrandtsk clairobscur och mytologiska motiv samman med ett försök att återförtrolla världen. Något som må vara hur verklighetsfrämmande och fåfängt som helst. Men som jag snarast ser som en motsats till en fascistisk estetik med dess preferens för renhet, klarhet, tydlighet. Nog föredrar jag många gånger det finstämda framför det storslagna. Men måste nödvändigtvis drömmen om det storslagna vara kontaminerad?
Vart tar man då vägen om man råkar uppskatta figurativ konst? Ska man låsas in på museerna och stirra sig mätt på Tizian? Det tycks i alla fall inte finnas utrymme idag för en handfull konstnärer som väljer att hämta paletten från konsthistorien. Det räcker inte att underkänna dem tekniskt eller stillsamt påpeka att de befinner sig i en konstnärlig återvändsgränd, om man nu tycker så. Nej, det gäller att trycka till en gång för alla, och då är förstås nazismen det starkaste argumentet.
Det är fullt möjligt för en stråkensemble, 2009, att uppföra ett verk av Bach. Utan att ta minsta hänsyn till modernismen. Det betyder inte att man därmed förnekar Stravinskijs eller Velvet Undergrounds eller Michael Jacksons landvinningar. Det finns till och med grupper som spelar på kopior av medeltidsinstrument, utan att beskyllas för reaktionära ideal.
Ja, Anders Zorn var, som Eva Ström nämner, en fantastisk målare. Och nej, det är inte helt lätt för de cirka 30-åriga Nerdrumeleverna att nå upp till dennes mästerskap. Men det borde inte vara omöjligt att försöka måla i Caravaggios manér. Utan att önska sig tillbaka till ras- och könsideal som tillhör tiden före plastbaljorna. Det borde till och med vara möjligt för en betraktare att uppskatta en skicklig målare i den traditionella skolan, samtidigt som man finner intresse i modernistisk konst. Och postmodernistisk. Och samtidsinstallationer också, för den delen.

Ann

Sommartider hej hej

"Rain Storm, Union Square, 1890", av Childe Hassam.

Sommarregn 10 i topp

(Okej, det är kanske ett orättvist tema för det har ju faktiskt, vädermässigt, varit en rätt så strålande sommar. Men nu utlovar SMHI nederbörd framöver, så det finns tid att sitta inne och lyssna på bra regnlåtar.)

Rain - Patti Griffin (A Kiss In Time)

It Ain't The Wind, It's The Rain - Mary Gauthier (Mercy Now)

Southern Rain - Cowboy Junkies (Black Eyed Man)

None But The Rain - Townes van Zandt (Townes van Zandt)

Little Bit of Rain - Karen Dalton (It's So Hard to Tell...)

Rainslicker - Josh Ritter (Hello Starling)

Rainy Day Blues - Willie Nelson (Songbird)

Famous Blue Raincoat - Leonard Cohen (Songs of Love and Hate)

A Hard Rain's Gonna Fall - Bob Dylan (The Freewheelin' Bob Dylan)

Ain't Gonna Rain Anymore - Nick Cave And The Bad Seeds (Let Love In)

Lilla vän, min duva!

Brevromanen speglar en svunnen tid, när informationsflödet drogs i säckar och kommunikation mellan vänner kunde vara en litterär genre, ja, fungera som förströelse i vardagen. Att allt inte var så spirituellt eller originellt då heller förstår man av Anns blogginlägg om "brefställare för älskande" häromdagen. Fast ett par som sannolikt aldrig kom i närheten av en sådan manual är huvudpersonerna i Dostojevskijs debutroman "Fattigt folk". Kanske för att det i brevställaren inte fanns något kapitel med titeln "Medelålders kopist ur trasbourgeoisien söker bekantskap med medellös och skandaliserad ung kvinna". Ett kapitel som i så fall skulle ha innehållit utrop av typen "Konstig är man ibland, mycket konstig. Heliga änglar! Vart bär det hän ibland!"

Läs min recension av "Fattigt folk" här.

Johan

Snart är hösten här (2)

Vad nytt på fackboksfronten? Ja, där rasar som vanligt Andra världskriget. Så mycket så att man kan börja undra om intresset för Tredje rikets krigsmakt inte förvandlats från historieintresse till ett slags förvänd kult av den ariske soldaten i stålhjälm. Och i Sverige råder som alltid stormaktstid. Sedan fortsätter Herman Lindqvist sin bana som modern hovkrönikör, dels med en bok om vår "unika" kronprinsessa Victoria, dels med en biografi över hennes anfader Jean Baptiste Bernadotte. Den senare har fått den något överraskande titeln "Mannen vi valde" (Bonniers). Vem som inkluderas i detta "vi" kan man fråga sig. Alla de fyra stånden, sannolikt. Det idylliska konsensuslandet Sverige har ju varit en näpen liten demokrati sedan hedenhös.

Finans- och klimatkriserna har börjat avsätta titlar i bokutgivningen, medan däremot förlagens intresse för USA:s utrikespolitik tycks ha stannat upp, vilket är synd. För oavsett om kejsaren heter Caligula eller Marcus Aurelius så är det romerska imperiet det romerska imperiet, och makten och härligheten behöver granskas. Ett undantag är kanske Ronald Wrights "Vad är Amerika?" (Optimal förlag).

Som vanligt är också utgivningen av böcker om filosofi en liten rännil bredvid management-, populärpsykologi- och livsstilslitteraturen. En utveckling som faktiskt i det långa loppet undergräver möjligheten att föra ett nyanserat samtal om abstrakta frågor på svenska språket, eller ens att tänka klart på modersmålet. Desto större anledning då att lyfta fram de som går mot trenden. Jan Stolpes storartade Platonöversättning fullbordas i höst, med sista och sjätte delen av Samlade skrifter (Atlantis).

Strömmen av böcker om 150-årsjubilaren Darwin och utvecklingsläran fortsätter. Intressantast förefaller vara en ny bok av Richard Dawkins ("Så gick det till", Leopard förlag) och Sverker Sörlins essä "Den blinde skaparen" (Weyler förlag).

En författare att hålla ögonen på är Peter Handberg, som fortsätter sin undersökning av Östeuropas skuggor med en bok om Berlinmuren ("Släpp ingen levande förbi", Natur & Kultur). Han har dessutom översatt Hans Magnus Enzensbergers dokumentärroman "Hammerstein eller egensinnigheten" (Norstedts).

Vad gäller romaner så fastnar jag lätt för östeuropéer på små förlag, till exempel Jáchym Topols "Kallt land" (Ersatz), eller klassiker i nyöversättning, som Malcolm Lowrys "Under vulkanen" (Modernista), men är också nyfiken på danske avantgardisten Claus Beck-Nielsens nekrolog över sig själv (Claus Beck-Nielsen (1963-2001), Kabusa). På Inkonst för något år sedan spelade ett "memorialband" musik av Beck-Nielsen, och visserligen såg författaren/skådespelaren/sångaren tämligen blek och hålögd ut på scenen, men inte riktigt som om han då varit död i sju år. Och så undrar jag om Alexander Ahndoril verkligen lyckas med att ro iland sin roman om Hans Blix ("Diplomaten", Bonniers).

Johan

Snart är hösten här (1)

Är det inte lite höstvibbar i luften? Recensionexemplaren av höstens böcker har hur som helst så smått börjat anlända, så visst kan det vara läge för en liten lista över vad vi har att se fram emot:

Svensk roman 1: “Glitterscenen” (Bonniers), den försenade uppföljaren till Monika Fagerholms “Den amerikanska flickan” kommer till slut. Jag dristar mig till att utbrista i ett Äntligen!
Svensk roman 2: “Kall feber” (Bonniers) av Jerker Virdborg. Bara titeln! Dystopisk thriller med isolerad forskarstad, hemliga experiment, okänd sjukdom - kan det misslyckas?
Svensk roman 3: Klas Östergrens “Den sista cigaretten” (Bonniers). Operaartat med dandys, 80-tal och Nils von Dardel. Jag är beredd att ge Klas Östergren en chans till.
Svensk poesi: Lite mager poesihöst? Nå, Ragnar Thoursie kommer ut med nytt, “Sånger från äldreomsorgen” (Bonniers), liksom Pär Hansson, “Motorsågsminne“ (Norstedts), och Johannes Anyuru, “Städerna inuti Hall (Norstedts). Och vänder man blicken österut kan man se fram mot nya diktsamlingar av Peter Sandelin, “Stenar och ljus” (Schildts), Matilda Södergran, “Deliranten” (Schildts), och Henrika Ringbom, “Händelser” (Söderströms).
Översatt poesi 1: Inger Christensens “det”. Det var på tiden: det har dröjt fyrtio år innan boken översatts, men nu lovar Modernista att utgivningen inleder en storsatsning på författarskapet. Jag tackar.
Översatt poesi 2: Wislawa Szymborska, “Här” (ellerströms).
Romandebutant: En mogen sådan är Christian Peters, vars “Isleken” (Bonniers) enligt förlaget ska vara en “brutal saga med drag av mysteriespel och spökhistoria”, utspela sig vid Sankt Petersburgs hov 1740 och gränsa till kammarspel och opera. Oj oj oj, det låter som något man fått alldeles för lite av i svensk prosa!
True story-roman: “Jag skulle vilja vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)”, (Atlas). Anneli Jordahl skriver om Ellen Keys och Urban von Feilitzens brevromans.
Kriminellt: “Vålnader i Breslau” av Marek Krajewski (Weyler) är första delen i en serie kriminalromaner som utspelar sig i mellankrigstidens Breslau. Det låter som något som kan få en att längta till kulna höstdagar.
Modern klassiker: Djuna Barnes “Nattens skogar” från 1936 (Lind & Co).
Återutgivet: Sigrid Undsets konstnärsroman “Jenny” (Brombergs) skulle jag gärna läsa om.
Biografi: Är det helt enkelt Sigrid Undset man ska ägna sig åt i höst? I alla fall kommer en biografi “Sigrid Undset - Diktardrottningen”. Eller bör man hellre gräva ned sig i ödet för en kvinnlig porträttkonstnär på 1700-talet? Anna Lena Lindberg skriver om Ulrica Fredrica Pasch i “En mamsell i akademien (Signum).
Självbiografi: “Claus Beck-Nielsen (1963-2001)”, (Kabusa). Egenhändigt dödförklarad författare ger ut sina memoarer. En man som man kan vänta sig precis vad som helst av.

Läsäventyr: Säljargumentet “klassiskt läsäventyr” på en nyskriven roman är väl något som först och främst ger upphov till besvikelser, men när Hannah Tinti, som debuterade med den egensinniga novellsamlingen “Djurverkerier”, tar sig för att skriva en Dickensvibbande roman om en enarmad barnhemspojke - “Den gode tjuven” (Bonniers) då blir jag nyfiken.
Kändis: Nej, inte Sofi Farhman, Filip och Fredrik, Carolina Gynning eller ens Ace of Base-Jenny. Jag läser hellre Nick Caves roadmovie “Bunny Munros död” (Forum) om en neddrogad paranoid kringresande försäljare.

Den som inte redan storknat av listan kan läsa mer om höstutgivningen här.
Den som föredrar gamla böcker framför nya får här en liten antikvariatsguide.

Ann

Ohoj!

Errol Flynn i "Captain Blood"

Det är något med sommar och sjörövare som hör ihop - jag får ständigt sådan lust att läsa Stevenson. Istället har jag läst "Piraten" av Joseph Conrad, nyutkommen på pocket. Inga färder på de sju haven, men åtminstone en gammal pirat med en rövad skatt som gått i land men inte riktigt lyckas hålla sig borta från böljan. Därefter tänkte jag ge mig på Le Clézios "Skattsökaren", men jag har en vag misstanke om att den noble pristagaren är alldeles för finstämd för genren. Kanske borde jag hålla mig till Stevenson istället.

Ann

En expedition mot mörkret och andra länkar

Briggen Peru i en västgrönländsk fjord målad

av Jens Erik Carl Rasmussen 1893

"Det var sommar, men den tycktes honom bara som ett tunt lager smink på en dödskalle. Landet var avvisande från den första lodräta klippsidan och ju längre den resande trängde in i det, desto mer människofientligt blev det. Glaciärerna stod rätt ner i havet som ett förebud. Här började dödsriket. Överallt sträckte isen sina vita likfingrar mot kusten och den lilla vegetation som höll stånd gick inte att se som annat än mögel som växte på ett skelett."

Lite kyla och mörker i sommarhettan? Läs en recension av Carsten Jensens nya roman "Sista resan" här.

Vill man rysa lite? Då passar RL Stevensons noveller, recenserade här.

Eller så kan man spela plockepinn med oei-poesi, läs mer här.

Ann

Dyraste vän!

Jag gör en antikvariatsrunda i Nordvästskåne, fast besluten att inte köpa någon bok (jobb - inte nöje...) Jag lyckas rätt väl i min föresats. Men med hem kommer i alla fall ett litet häfte köpt på utförsäljning för det facila priset 25 kronor, ett faksimil av en "brefställare för älskande", tryckt i Minneapolis 1891. Det ingår i "Svensk-Amerikanska Biblioteket och har den rykande moderna titeln "Kärlekstelefonen" - "Innehållande 79 mönsterbref för älskande af båda könen".

En minst sagt lärorik lektion! Vem behöver inte lite vett och etikett i sin kärlekskorrespondens?

Här går man igenom alla stadier, från "Allmän anhållan om bekantskap" - med såväl temligen gynnsamma som afböjande svar - till "En fästmös förebråelser till sin otrogne man". Alla upptänkliga varianter finnes: böner om genkärlek, svar på muntliga frierier, kärleksförklaringar efter kort bekantskap, rik man som beder om en fattig flickas kärlek, fattig man som anhåller om en rik flickas hand, äldre man till ung flicka, kärleksbref från en vandrande gesäll. (Hm, varför är det alltid männen som tar initiativet till att deklarera sina känslor?)

Särskilt handtverkare har mycket att hämta, här finns flera förslag för just denna yrkeskategori: "Älskade flicka! Ehuru jag är en simpel och enkel handtverkare, som icke synnerligen förstår mig på sirligt talesätt och valda uttryck, så tror jag att ni ändå icke skall vredgas på mig, om jag på detta sätt anhåller om er vänskap, ja ännu mer - om er kärlek." Sirligt? Nej, nej.

Hur ska man svara då? Vi tar den positiva varianten:

"Bäste herr N. N.!

Man har från alla håll beskrifvit er för mig som en man, den der rätt väl är i stånd att göra en flicka sådan som mig lycklig, och äfven de iakttagelser jag sjelf haft tillfälle att anställa, stämma helt och hållet öfverens med denna uppfattning. Jag drager derföre ej i betänkande, att på ert anbud gifva er ett jakande svar, och beder er endast ytterligare att rätt snart åter glädja mig med några rader.

Eder tillgifna

N. N"

Glödande, inte sant!

Sedan den tragiska biten: hur afsluta ett tidigare kärleksförhållande på resolutaste sätt? Så här kanske: "Det ofördelaktiga ljus, hvari Ni under sista tiden visat Eder, den högst oangenäma, ja fulla sida af Er karakter, som först nu trädt i dagen, samt hela Ert beteende under de sista veckorna, nödgar mig till den bestämda förklaringen, att vi från och med denna stund äro skilda."

Högst underhållande är också de avslutande sidorna med annonser för billiga böcker, med allt från "19 muntra Bondvisor", "Svart-konst bok", "Fläckuttagning" och "Nyaste Gratulationsboken" till "Klosterlivfet afslöjadt. Sann berättelse af en flyktad nunna." Särskilt populära verkar vara instruktionsböcker i konsten att kyssas, praktiska framställningar av det fysiska äktenskapet och guider till "Fruntimmerna sådana som de äro". Delikata ärenden helt enkelt, för "förälskade och icke förälskade, giftaslystne och icke giftaslystne ynglingar, män och gubbar".

Ann

Det stavas hegemoni

Sovjet invaderar Afghanistan och backar upp en marionett som är sekulär och modern i ett land som av tradition präglas av stamlojaliteter och en religiöst färgad patriarkal maktordning. Jihad utropas, och jihadisterna är frihetshjältar. USA invaderar Afghanistan och backar upp en marionett som är sekulär och modern i ett land som av tradition präglas av stamlojaliteter och en religiöst färgad patriarkal maktordning. Jihad utropas, och jihadisterna är terrorister.

Naturligtvis hade USA goda skäl till att invadera Afghanistan, och nu har de goda skäl till att utöka sin truppnärvaro, och till "Operation Svärdshugg" (alla militära manövrer har idag så suggestiva namn) i Helmandprovinsen. En nödvändig förutsättning för att vi ska acceptera de skälen stavas hegemoni.

En åskådlig bild av hur det kan gå när världssamfundet gör tredje världen säker för demokratin ges i Ahmed Rashids bok "Vägen mot kaos - USA:s politiska haveri i Afghanistan, Pakistan och Centralasien". Läs min recension här.

Johan

Provocerande otidsenlighet

När prerafaeliterna vände sig bakåt mot historien var det en radikal handling. Istället för tidens brunsåsiga idyllmåleri skapade man utifrån renssänsens och medeltidens rena linjer och klara färger en prunkande bildvärld som, åtminstone till att börja med, också kommenterade samhällsproblemen. Med den sotiga industrialismen framför ögonen lyfte man fram naturens prakt och det gedigna hantverkets hållbarhet och skapade utopier som vände samtiden ryggen.
På Nationalmuseums mäktiga utställning om det prerafaelistiska brödraskapet - och roligt nog även med några exempel från systraskapet... - som jag faktiskt lyckades ta mig till i våras, kunde man frossa i de lysande färgerna, det bländande hantverket och de mystiska kvinnorna.

Dante Gabriel Rossetti, "Blue Bower"

John Everett Millais, "The Black Brunswicker", detalj

Julia Margaret Cameron,
Portrait of Mary Hiller ("Call, I Follow...")

Också konstnärsgruppen Kitsch som just nu ställer ut på Krapperups konsthall vänder samtiden ryggen och plockar upp förlegade (?) ideal från konsthistorien. Odd Nerdrum och hans lärjungar - även förhållandet till läromästaren ger vibbar till det förflutna - har gått tillbaka till ett betydligt murrigare måleri, med en palett hämtad från barockens och inte minst Rembrandts clairobscur. Men man hittar också starka kopplingar till symbolismen - som ju var skyldig prerafaeliterna en hel del - och nordiskt sekelskifte.
Det är ett måleri som retar många - att kalla det man gör för kitsch antar jag är ett svar på reaktionerna. Att blicka tillbaka mot historiska traditioner tycks vara det mest provokativa man kan göra inom konsten idag. I den mån idéer om det konstnärliga geniet fortfarande lever kvar är det väl just det ständiga uppbrottet man vurmar för: relevant konst är per definition rebellisk. Den som snarare visar respekt än långfingret inför det som varit utdefinierar sig automatiskt från konstscenen.
Det är intressant, inte minst för att det sätter fingret på våra föreställningar om samtiden: vad är egentligen ett tidsenligt uttryck? Måste samtiden uttryckas på ett särskilt sätt?
Sedan kan man ju också bara njuta av bilder som betonar det hantverksmässiga kunnandet. Trots allt finns en anspråkslöshet i det.

Hege Elisabeth Haugen, "Sonata"

Joakim Ericsson,"Stilleben med honungskruka"

Helene Knoop, "The fall of man"

Ann

Kommande värmeslag

Mot allt förnuft har vi bokat en resa till Turkiet i augusti. Precis den säsong som alla guideböcker avråder en från för svärmarna av turister och inte minst hettan. Jag som är närmast allergisk mot hetta. Redan vid 25 grader börjar jag flacka oroligt med blicken på jakt efter skugga; vid 30 hittar man mig desperat tryckt mot en vägg eller möjligtvis gömd bakom en lyktstolpe.

En gång i Australien när temperaturen passerat 30-strecket lyckades jag hitta skydd bakom en stor sten som var det enda som gav lite skugga på stranden. En kille från norra Australien fick sig ett gott skratt när han såg mig kura ihop vid stenen. "This is not hot", berättade han pedagogiskt. "This is nice, not hot."

Jag funderar allvarligt på att skaffa mig ett parasoll. Men kan man verkligen gå omkring med ett parasoll utan att bli tvångsintagen på avdelningen för individer-som-tror-att-första-världskriget-ännu-inte-ägt-rum?

Å andra sidan kanske jag hamnar där ändå efter ett anfall av soldelirium.

Ann

Laurits Tuxen, "Nina på stranden", 1915

I väntan på Nerval

En av de första volymer jag räddade från vagnen med försakade böcker när jag började på redaktionen i vintras var samlingen med texter av den franske författaren Gérard de Nerval, "Andra riken". Åh, den här måste jag läsa! Någon gång. Tänkte jag och lade boken på skrivbordet. Snart växte högen av sånt-som-ska-läsas-så-fort-jag-får-tid samtidigt som vårfloden av recensionsböcker forsade fram.

När jag så till slut - äntligen! - läst Nerval och skrivit om boken hamnade artikeln i den likaså växande kön av recensioner-som-inte-är-akuta-att-publicera. Så det här är en text som verkligen har fått ligga och mogna... Men det skadar knappast, Nerval är väl värd att vänta på.

Ann

Jazz on a Summer´s Day

Jag hänger Stetsonhatten på kroken och ställer cowboybootsen i garderoben. Nu är det jazzfestival i Köpenhamn, och en snitslad bana leder från tillbakalutad tenorsax på Gråbröderstorg till sextiotalsavantgardekaos med bastuba på okänd ort, till pilsner och småstompig tradjazz i Nyhavn, till - festivalbesökets mål och mening - Chick Corea på Det kongelige teater. Ensam vid flygeln visar Corea upp sina musikaliska rötter. Här är Thelonious Monk granne med Domenico Scarlatti, och Alexandr Skrjabin och Bill Evans exekveras med samma flinka händer. Ett bevis så gott som något på att stor musik inte har mycket med genreindelningar eller gränser att skaffa.

Johan

Ich bin ein Amerikaner

Jasper Johns, "Three Flags", 1958

Antiamerikanism får det allt oftare heta nuförtiden, när man kritiserar USA:s imperiepolitik. Termen, som antagligen kläckts av någon smart tankekedja, vill få oss att tro att maktkritik är ett slags ondskefull etnisk fördom, som antisemitism, och lyckas därigenom väcka nytt liv i det gamla kallakrigsspöket oamerikansk verksamhet. Listigt, men - för att citera en av det fria landets verkligt fria själar, Townes van Zandt - "it´s no deal, you can´t sell that stuff to me".

För sanningen är ju att vi alla, USA-hatare som USA-älskare, är lika genomdränkta av amerikansk kultur, och att det bortom Pentagon och Wall Street finns ett annat USA än imperiets och kapitalets - ett USA där maktkritik och frihetlig nonkonformism faktiskt är en synnerligen amerikansk verksamhet. Det är Henry Thoreaus, Woody Guthries och Noam Chomskys USA, Kris Kristoffersons, Allen Ginsbergs och Charles Mingus. Jag skulle gärna säga att det, åtminstone till en del, också är Barack Obamas - men inte så länge de djupa beklagandena över alla civila dödsoffer i de amerikanska bombanfallen i Afghanistan bara följs av nya bombanfall.

Johan