Glad valborg!

Harold Harvey, The Bonfire

Hjärtan i aska

Edvard Munch, Aska

Jag skrev ju tidigare om hur ett vulkanutbrott krossade Jon Kalman Stefanssons unga hjärta - en kärlekssorg som så småningom gjorde honom till författare. Nu läser jag på Newsmill en astrolog som menar att Eyjafjallajökulls utbrott bär skulden till brytningen mellan Jonas och Madeleine. Det är väl mycket begärt att vänta sig att några litterära storverk ska komma ur denna skilsmässa under askmolnen - som vanligt är det nog bara snaskigt skvaller som spys ut ur den kratern. Men tanken på vulkaner som hjärtekrossare är väl i alla fall värd lite poesi? Här en dikt av Marie Under, ur samlingen "Gnistor i askan" (ellerströms, översättning Enel Melberg):

Morgonrodnaden brände

På dagens grymma härd brände

den sprödrosa morgonrodnaden

ner önskningarna till grå aska.

O, dessa långa, tomma vägar!

En fågel föll ner från himlen.

Läpparnas sorg, tyst, var tyst.

Jordens vulkaner i genomskärning av Athanasius Kircher

Ann

Så sorgsen en tråd

Västerbottens inland, tidigt 1800-tal − det är inte platsen för något så lättsinnigt som kärlek. Här gifter man sig för att slippa vara “enschammen”, för att få hus, hem och kärnskåp. Det är långt mellan gårdarna, men skvallret löper snabbt och vet att förtälja om såväl överdriven arbetsflit som otillbörliga blickar och mer därtill.
I romanen med den något kryptiska titeln Lika som kärlek eller Sammanliggningen i Lubboträsk (Norstedts) berättar Anita Salomonsson om en kvinna som är “som i utkanten av det för kvinnolivet utstakade” och inte låter sig nöjas med sin lott. När förälskelsen drabbar den sköna Margareta i Lubboträsk hjälps det inte att mannen hennes är snäll och pålitlig − för att få vara tillsammans med den världsvane Stafträskarn, som kommer till trakten med färggranna benlindor och nymodiga potatisar från Pommern, är hon beredd att göra vad som helst.
“Aldrig där sjungits så sorgsen en tråd” − det är en riktig skillingtryckshistoria Salomonsson spunnit utifrån ett verkligt rättsfall. Nog är berättelsen mörk, men att författaren så uppenbart står på passionens sida gör att ljus och hopp trots allt sipprar in. Nybyggarsamhället bland ödsliga myrar, granskog och träsk må vara in i märgen vadmalsgrått, med brännvin och kåda som de enda njutningarna i en vardag fylld av umbäranden − Salomonsson fyller ändå landskapet och dess fåordiga invånare med doft, färg och sjudande känslor under den strävsamma ytan.
I en gedigen tradition av Norrlandsberättare och Fattigsverigeskildrare skriver hon en prosa som klingar kärvt västerbottnisk: samtidigt sinnligt poetisk, korthugget karg och bitterljuvt melodisk. Jag njuter av varje ordvändning medan hjärtat klappar hårt för ett okuvligt livsöde.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann

Vindtunnlar

För att göra floden av röster lång
och uttänjd För att gemensamt gå
genom dessa vindtunnlar och
svara på summan återkommande rop

Klaga, anklaga, minnas vad som
alltid var, smeka det inifrån

Här skriver jag om Sara Hallströms nya diktsamling "Torg, korg, eko".

Ann

I udkanten

Han föddes som Emil Hansen i den slesvigska byn Nolde. Hemtrakten pendlade mellan dansk och tysk överhöghet. Tysk efter Dansk-preussiska kriget, dansk efter Första världskriget. Hustrun Ada var danska och på dansk mark tog han flera av sina tidiga konstnärliga steg.

Följaktligen handlar utställningen "Emil Nolde og Danmark" på Ordrupgaard utanför Köpenhamn inte om något perifert ämne i den store expressionistens liv. Här kan man följa hans konstnärliga utveckling, från köpenhamnska kanalmotiv i en dämpad färgskala till färgexplosiva trädgårdsmotiv från sommarhuset i Als. Man kan se den röda tråden i groteskerierna som följde honom genom åren.

Imponerar mest på mig gör tre färgtjocka dukar i serien "Efterårshav". Överraskar mest gör surrealismen i en rad utflippade oljemålningar från 1923. Fascinerar mest gör serien Ungemalte Bilder, akvareller som Nolde målade i hemlighet sedan han belagts med målarförbud av naziregimen. Stämpeln Entartete Kunst hade den länge nazivurmande Nolde all anledning att vara tacksam för.

Johan

Miljonär utan en spänn

Georges Barbier, The Gourmands

Det var längesen det fanns någon romantik kring fattigdomen. Bohemer? Numera sorteras allt sånt slags löst folk in under den beklagansvärda beteckningen ”personer i utanförskap”. Och vem vill vara en outsider hellre än att stå upptecknad på vip-listan? Det gäller att ha en livsstil med stil, och då går det inte att handla storpack på lågprismarknaden. Helst ska det vara guldkant på vardagen fem dar i veckan och alla är vi värda att unna oss det lilla extra mest hela tiden. Inte ska man väl behöva vänta till himlen med att få åka limousin?
Nej, drömmen om att leva lyxliv har inte kraschat med högkonjunkturen − finanskrisen har bara medfört att det är några färre som kan gråta i en Rolls Royce. En liten konjunktursvacka är ingen anledning att falla ner i en personlig depression, för också med svångremmen åtdragen kan man leva i sus och dus. Hur ekvationen med att äta kakan och ha den kvar går ihop, det får man en guide till i Fredrik Robertssons bok Fattig miljonär – Lev lyxliv till budgetpris (Normal förlag), en blandning mellan glassigt inspirationsmagasin och robusta husmorstips.
Här ska det smaka utan att kosta när man glider fram i tillvaron med tom börs: spara på det lilla och slösa på det stora. Målet är att det både ska upplevas och se ut som om kreditkorten bränner i fickorna, businessklassens bonuspoäng öser in och kändisfestinbjudningarna rasslar i brevlådan − lycklig den som kan känna sig som en stjärna genom att ”göra entré på ett dyrt hotell”.
Och det kan man utan att checka in: den som är tillräckligt djärv tar sig med bestämda steg till det femstjärniga hotellets pool och njuter av en kostnadsfri dag i exklusiv miljö. Nöjer man sig inte med det vimlar det av tips på hur man uppgraderar sig på flygplanet, våldgästar en fest, smälter in i societeten och diskuterar champagne som en äkta konnässör. Men också hur man skaffar sig snabbmat utan att betala, snackar sig till rabatter, gör varuprovsräder, tigger gratisprodukter och handplockar vänner som kan erbjuda tjänster och förmåner. Visste du att taxibolag kan ge rabatt om du startar firma? Att restauranger ofta bjuder på något gott om middagssällskapet brister ut i födelsedagssång? Att det går att smörja kråset med smakprov på saluhallar, bara du har en tillräckligt bra historia att servera?
Vid närmare eftertanke tycks det vara ett hårt jobb att verka rik. Kanske lika bra att fortsätta slita för brödfödan, vända på de sura slantarna och rätta mun efter lågprismatsäcken. Koppla av kan man ju göra också i ekonomiklass.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann

Go, Rimbaud, go!

"En oerfaren flicka kommer 1967 till New York utan pengar eller bostad, med vaga konstnärsdrömmar och ett snattat exemplar av Rimbauds Illuminationer i väskan. En skönlockig pojke i fårskinnsväst fångar henne i flykten, och tillsammans bygger de bo i en lägenhet där väggarna är 'nerkladdade med blod och psykotiskt klotter'".
Här finns resten av min recension av Patti Smiths självbiografi "Just kids".

Johan

Under vulkanen

Att vulkaner kan vara farliga, det lärde sig Jón Kalman Stefánsson tidigt. I samtalet med Svante Weyler på stadsbiblioteket på torsdagskvällen berättade han om hur den flicka han var förälskad i fick sitt hjärta stulet av en brunögd vulkanflykting - det var efter det han började skriva.

Vilka tragedier Eyjafjallajökull orsakat får vi kanske veta så småningom - än så länge har väl utbrottet mest varit ett störningsmoment i transporthänseende. Men askan ställer inte bara in flyg, den ska också framkalla särskilt vackra solnedgångar. Vilket svanarna på Ribersborg begrundade igår.

Ann

Ovanför det onämnbara

Det ska erkännas att vi kände skräck för döden intill livets sista stund och kämpade emot så länge vi stod ut, tills någonting grep in och släckte alla ljus, men blandat med skräcken fanns där en nyfikenhet, en tvekande, skräckslagen undran, för nu skulle alla frågor besvaras. Sen dog vi och ingenting hände. Ögonen slöts och vi öppnade dem på exakt samma ställe, vi såg allt men ingen såg oss, vi hade kropp men var ändå kroppslösa, vi hade röster men var ändå röstlösa.

Det var länge osäkert, men så skingrade sig askan, luftrummet öppnades och Jón Kalman Stefánsson kunde lyfta i ett plan från Keflavik för att uppträda på Malmö Stadsbibliotek ikväll. Om vulkanens vrede som ett vrål från det bedragna isländska folket skriver han i en artikel i Sydsvenskan. Om hans fantastiska roman "Himmel och helvete", som jag misstänker att jag kommer att tjata om en hel del framöver, skriver jag här.

Ann

Tickande ångestbomb

Ibland bävar man för att läsa om gamla favoriter. Att till exempel finna ett överlastat pekoral i vad man en gång dyrkat som ett storslaget mästerverk, det kan vara närmast hjärtekrossande.
Bränt barn överväldigade mig i tonåren – men mitt tonårsjags omdöme litar jag inte särskilt mycket på. Ligger det ändå inte något i all den kritik som hävdat att Stig Dagerman förläst sig på Freud och följt ett Oidipusschema till punkt och pricka?
I förordet till nyutgåvan av Bränt barn skriver P O Enquist att det psykoanalytiska inflytandet gått honom förbi − han hittar ingenting annat i Dagermans näst sista roman än en enastående realistisk historia. Och inte heller jag hade behövt oroa mig. Detta familjedrama, skrivet av en tjugofemåring på sex veckor, är fortfarande en tickande ångestbomb, sprängladdad av kval som lika mycket tycks vara författarens privata som hel en generations.
Med en prosa nedkokad till skarpa hugg och obevekliga fastslaganden skildras en ung mans brottningar med kroppens lust och själens längtan efter renhet. En död mor, en hatad far, en åtrådd styvmor och en föraktad fästmö är ingredienserna i det inre kaos som blommar ut i svek, lögner och grymhet och får livet att likna ett uppskjutet självmord.
Det symboliska ljus som brinner romanen genom är inte av det slag som sprider hopp och värme. Det är ett ljus som exponerar mänsklighetens alla svagheter, som förtär syret och brännskadar den som kommer i dess närhet. Man kippar efter luft när man läser Bränt barn, så kvav, så grå, så skoningslös. Och så lysande.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann

Svart + vitt + rött

Mark Rothko, "The Black and the White"

Jag har ett hjärta av blod

Jag har ett hjärta av rött blod

Jag skulle inte vara något utan ett hjärta av blod

Det vet jag

Och jag kan ordet för det

Jag vet inte vad jag skulle vara med ett svart hjärta

Jag vet inte vad jag skulle vara med ett hjärta av svart blod

Jag vet att jag inte är vit av ljus

Jag vet att jag inte är svart

Jag vet att jag är röd

Jag vet att jag är röd av blod

Här skriver jag om Helena Österlunds debut "Ordet och färgerna".

Ann

Fotosession, tulpaner

Det blev faktiskt några blomblad kvar.

Brödkoncept och sublima skuggor

Skofetischism tycks vara ett tema i den tyske konceptkonstnären Hans-Peter Feldmanns retrospektiva utställning på Malmö konsthall. Ett annat är bröd. Åtminstone finns här stora färgfotografier av brödskivor, och en gammal brödkant har installerats på en piedestal. Vad idén bakom den idékonsten är går mig förbi - om det nu inte är den gamla vanliga duchampska att vad som helst kan vara konst.

Så ställs jag oväntat inför något som faktiskt kan beskrivas som sublimt. I "Schattenspiel" står små leksaksfigurer, prydnadsföremål och andra trivialiteter på roterande skivor, belysta av lampor. På väggen kastar de stora skuggor, som virvlar runt och går in i och ut ur varandra. Att sitta ner och betrakta skuggspelet får mig att tänka inte bara på filosofihistoria - Platons berömda grotta - utan också på den uppskruvade samtid som nu lamslås av isländsk vulkanaska.

Brödtemat fortsätter i Kungsparken, där någon stoppat en bit skivat franskbröd i näbben på en av gässen i skulpturen "Pojke med gäss". Kanske inte sublimt, men ett konceptkonstverk så gott som något.

Johan

Kroppknytningskonsten

Motion? Varför det? Albert Joseph Moore, "Apples"

Efter en längre tids lathet är det dags att ta sig i kragen, rycka upp sig ur slösoffan och starta ett nytt sunt liv under vårsolen. Och eftersom yoga står på programmet kan jag inte undanhålla er Wislawa Szymborskas reflektion kring denna gymnastikform för upphöjda ormmänniskor, hämtad ur den mycket trivsamma samlingen kåserier "Bredvidläsning":

En skeptiker som utför övning 25 (den så kallade kukutasana) - det vill säga sitter på golvet med benen lätt isär, böjer upp höger ben, tar tag om höger fot och lägger den över vänster ljumske, skjuter in höger hand mellan låret och vaden på det hopvikta benet - han hinner alltid tänka den otillständigt världsliga och lekmannamässiga tanken: vad håller jag på med egentligen? När han sedan med hjälp av vänster hand drar till sig vänster ben, tar tag i foten, lägger den över höger ben, sticker in vänster hand på samma sätt mellan vänster lår och vad, drar upp foten så högt som möjligt mot vänster höft, för samman handflatorna som vilar mot golvet mellan de hopvikta benen, låter tummarna mötas, lutar bröstkorgen framåt, andas in, häver sig upp, får kroppen att lätta från golvet så att den endast vilar på handflatorna och i den ställningen andas normalt en stund, då sitter han fortfarande i klorna på tvivlet huruvuda hans personlighet har något att vinna på denna hopknytning av kroppen. /.../

Just i det ögonblicket beslutar sig skeptikern för att knyta upp sin kukutusana. Vi får hålla tummarna för att han klarar det utan hjälp från räddningstjänsten.

Ann

Drottning på vift

På sorgegemakets svarta sammet
En solglimt faller från gardin,
I sneda strimman dansar dammet
Som pärlorna i ett glas vin.

I stormande och hädisk smärta
En kvinna finns här dag och natt.
Ett guldskrin med en hjältes hjärta
Hon tillber som sin enda skatt.

Carl Snoilskys version av den sörjande Maria Eleonora skiljer sig en hel del från den frustrerade drottning på rymmen Maria Matthis porträtterar i "Drottningen som sa nej". Här skriver jag om boken.

Ann

Barock nakenchock

Jag har aldrig varit vidare förtjust i Rubens. Alla dessa vältrande, svällande kroppar, denna ohämmade yppighet, detta framvällande hull, rödblossande skinn, dallrande fläsk. Valkar, kalaskulor och lårgropar utfläkta i all sin oblyga välmåga. Nej, när det kommer till nakenchocker, då föredrar jag en Cranachs asketiskt slanka och svala sensualism. I konkurrensen från renässansmästare och romantiker brukar jag på stora konsthistoriska museer följaktligen skynda förbi den flitiga barockverkstadens alla frodiga backanaler.
Just därför är det både fascinerande och lärorikt att gå på Nationalmuseums utställning Rubens och van Dyck. Inte bara kasta en hastig blick på väg mot en watteausk drömtablå utan ta sig tid att faktiskt detaljstudera verken. Det finns lika mycket att beundra och förundras över som att äckeltjusas av - inte minst kan man se det som en ren lektion i kroppshistoria.

Bilder av frossande överflöd, stabil ekonomi och sjudande livskraft bjuds ut för våra lystna blickar, på samma vis som i de flamländska livsmedelsstilleben som det ges pedagogiska exempel på i rummet intill, där staplar av glänsande druvor, saftiga granatäpplen och frestande sparrisknippen såväl som livlösa småfåglar och uppsprättade råbockar ska få det att vattnas i munnen − lyxkonsumtion byggde denna kropp! En påminnelse om det solida kapital de kostbara extravaganserna förutsätter: det är lätt att slås av tanken att Rubens korpulenta figurer är resultatet av målningarnas överflödande banketter.


Det är intressant att lägga märke till hur Rubens, när han kopierar Tizians Adam och Eva, inte kan låta bli att plussa på några extra kilon på kvinnokroppen, göra huden lite sladdrigare och lägga till vad vi idag väl med förfäran skulle kalla celluliter.

Och vad är detta egentligen? Gulliga puttis firande Venus eller i själva verket ett mardrömsscenario i en dagisfrökens huvud?

Det är kittlande att se de påklädda, formella porträtten − där kroppen är dold under meter på meter av tjocka tyger, till synes formlös under de tunga våderna och inspärrad i det gigantiska kvarnhjul till pipkrage dåtidens designers måste ha uppfunnit till mänsklighetens bestraffning − och föreställa sig att dessa är desamma varelser som fröjdar sig i nudistisk frihet.
När man ser tidens mode förstår man behovet av att få drömma om näcka kroppar − om än med några skylande löv strategiskt placerade − tumlande omkring i det gröna. Antika myter och bibliska scener är perfekta förklädnader för att få exponera trinda idealfigurer i bara mässingen.
Utställningen är också en lektion i originalitetens fluktuerande ställning i konsthistorien: här är vart och vartannat verk en kopia, ”gjord efter”, eller kollektivt ateljétillverkad. Så har till exempel stillebenmålaren Frans Snyders emellanåt fått stå för djur och detaljer i Rubens verk − medan han själv var en hejare på att fånga djur i rörelse var Snyder expert på att måla dem döda, lär Rubens ha konstaterat. Men man kan se mästarens drag i en enkel huvudstudie av en gammal kvinna, troligtvis gjord för att användas som förlaga av verkstaden: med snabba, precisa svep fångas den åldrandes karaktär.
Hos Rubens elev Anthonis Van Dyck får man mer beundra glänsande tyger och präktiga draperingar än naken hud. Men framförallt imponeras jag av den produktive porträttörens förmåga att fånga blickar, som levande möter våra efter fyra sekler. Inte minst i hans härligt fåfänga självporträtt, med flygande lockar, demoniskt kokett uppsyn och raffinerad gestik. Uppenbart rymde barocken också andra statussymboler än kroppshyddans rondör.
Det tror man annars inte riktigt när man ser Jacob Jordaens "Kandaules visar sin hustru för Gyges" − baserad på en historia av Herodotos om en kung så stolt över sin makas skönhet att han låter en hovman smygflukta på henne i sängkammaren. Till porträttet av sexbomben väljer han en modell i storlek XXL och låter henne med en kokett blick vända huvudet mot oss, medan hon utan blygsel exponerar sin grandiosa bak. Ganska långt från mitt sinnliga ideal. Men Jordaens mildrar onekligen det dåliga samvetet över den tidsrymd som förflutit sedan jag sist tog mig till gymmet.

Ann

Politikens spinn och viljestrid

Francisco Goya: Duell med påkar (från de svarta målningarna)

Lika mycket som att vilja är politik en strid mellan viljor – ja, rentav krig med andra och inte alltid så renhåriga medel. Så var det för Machiavellis maktspelande renässansfurstar och så är det för dagens demokratiska partigängare.
Den som tvivlar kan följa med journalisten Torbjörn Nilsson bakom kulisserna på den politiska teater som regisseras från samtidens intrigerande partikanslier. I "De omänskliga" har han samlat berättelser ”från politikens bakgård”, en värld av spinn och mediespel, smutskastning och informationssurr, manipulationer, trixande och ibland ohöljda maktdemonstrationer.
Som åskådningsmaterial tjänar några av de senaste årens präktigaste svenska politiska skandaler och kontroverser. Folkpartisten som begår dataintrång hos socialdemokraterna valåret 2006. Partipiskan som viner i samband med riksdagsomröstningen om FRA-lagen. Fifflet med medlemsregistren i SSU, som utgör kulmen på ett långt och smutsigt inbördeskrig i den socialdemokratiska plantskolan.
För Nilsson är dessa händelser intressanta studieobjekt snarare än källor till moralisk indignation. Han sätter in dem i ett större sammanhang, flätar in dem i socialpsykologiska och statsvetenskapliga resonemang. Så visar han att det inte handlar om några isolerade fall, om ett och annat beklagligt övertramp i arbetet som det är möjligt att ignorera, utan om uttryck för en allmän kultur. Långt från den gängse politiska självbilden är politiken ett skråväsen som hyser en hemlig och ibland ljusskygg yrkeskunskap.
På en prosa lika levande och formmedveten som hos en skönlitterär författare beskriver Nilsson en yrkeskår för vilken gruppidentifikation och stridens hetta ibland ställer sig i vägen för såväl den egna som motståndarens mänsklighet. Den omänsklighet som blir följden är som oftast bara alltför mänsklig.

Johan

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Vemodets soldis

Eugène Boudin, Marine scene

Jag känner mig som världens mest hårdhjärtade när jag omedelbart tar spjärn mot Siegfried Lenz lilla berättelse En tyst minut (översättning Jörn Lindskog, Thorén & Lindskog). En minnesstund över en omkommen engelsklärarinna inleder romanen, och under talen och tårarna riktade till hennes sorgbandsprydda porträtt tänker hennes elev Christian med förtvivlan tillbaka på deras sommar tillsammans. Jag behöver värmas upp lite först innan jag kan vaggas in i sorgen; att kastas så här rakt in i gråten får mina tårkanaler att knyta sig, och framför mina ögon börjar skylten “sentimentalitet” blinka som en skyddande barriär.
Nå, Siegfried Lenz skulle väl inte räknas till Tysklands främsta författare om han inte förmådde få sin berättelse på rätt köl. Så småningom börjar också jag smälta och dras in i denna finstämda återblick på en omöjlig kärlekshistoria. Berättelsen spelas upp i ett enda sorgtyngt efteråt och knyts samman med en elegant cirkelrörelse: i själva verket ryms den helt och hållet i titelns tysta minut.
De glimtar vi får av mötena mellan den 18-årige gymnasisten Christian och hans lärarinna Stella är minnesbilder tonade av ett vemodets soldis. På en badort vid den tyska östersjökusten någon gång på 50-talet träffas de av en slump och inleder ett hemligt förhållande, som inte består av mer än några enstaka stulna stunder. Benny Goodman ekar i bakgrunden, Orwells Animal Farm diskuteras, segelbåtar trotsar vågorna, man simmar ikapp och dyker efter mynt − allt är ett bitterljuvt saltstänkt skimmer tills den slutliga tragedin.
Det har gått nästan två decennier sedan Lenz, som snart firar 60-årsjubileum som författare, senast översattes till svenska. “En tyst minut“, som i original kom ut för ett par år sedan, publiceras nu lagom till hans 84-årsdag. Men den gamla handen darrar inte det minsta på pennan när det gäller att skildra ungdomens skälvande förhoppningar med en förtätad sinnlighet och detaljskärpa.
Romanen framstår som en ljusbländande impressionistisk målning, doftande av hav, pulserande av den första förälskelsens känslokast. Och det är här, i de elegiska skildringarna av lyckans flyktiga ögonblick, som jag blir verkligt berörd. Min inledande skepsis till trots märker jag till slut rentav en aning fukt i ögonvrån.

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad)
Ann

Hälsning från snövidderna

Jag har tillbringat påsken precis som man ska: i en stuga i fjällen. Med skidåkning på skaren, skotertur över kalfjället, solsken i bivack, korvgrillning i väglöst land, promenader på isen i solnedgången... (Jag tänker inte säga något om att det regnade kvällen vi kom upp, att det första dagen var gråmulet och blåsigt och vatten på isen och slask i skoterspåren och blötsnö - ett par dagar med strålande sol och någon enstaka minusgrad försonar allt) Jag trodde att jag sett snö glittra, men inte som det gjorde uppe på fjället; under träden låg skimrande isskärvor likt uthällda diamanter, ett sagolandskap.

Det enda som saknades var påskdeckaren - men jag läste åtminstone en västerbottnisk roman om ett mord, det dög gott och väl. Ann

Hotellklaustrofobi x 2

Den som i februari läste och jämförde Anns och min recension av Ola Nilssons "Hundarna" kunde ta oss för ett sådant där samstämt par med gemensam garderob och smak som alltid avger omdömen med ett "vi tycker". Att det inte är fullt så illa ställt med individualismen i hushållet bevisas dock av våra recensioner av en annan Ola, nämligen Klippvik, som skrivit romanen "Hotellet". Här finns Anns text. Här finns min.

Johan

Wir setzen uns mit Tränen nieder...

Emil Nolde: Korsfästelsen

Långfredagen är - eller var - en märklig helgdag. En ledig dag när man förväntas ha så långtråkigt som möjligt. Längre bort från den kommersiella hedonism som utgör vårt samhälles underförstådda värdegrund kan man knappast komma. Tristessen kan ju inte ens - som glädjen och kärleken - förvandlas till en vara och prånglas ut på marknaden. Eller om den kan det så är den lika svårsåld som en språkmaterialistisk diktsamling.

Följaktligen har långfredagen mer och mer dränerats på sitt specifika innehåll, tills den reducerats till en dag bland andra i marsipanäggens och skumgodiskaninernas högtid. Mörkläggningsgardinerna har avlägsnats, radion spelar inte längre sorgemarscher och passionskantater nonstop och caffe latten serveras som vanligt på vårliga kaféer.

Ändå vore det kanske inte så dumt om den bevarat något av sin lutheranska stränghet. Inte för våra stackars själars frälsnings skull, men som ett slags kollektiv andpaus. En dag - gud vare lovad - när marknadskarusellen stod stilla.

Johan

Skugga, snö

Ann