Mörk andlig retreat

Informationsströmmar, kapitalflöden, trängsel på mångfiliga motorleder. Ju mer hastigheten skruvas upp desto mer ökar vår längtan efter att stanna tiden. Efter att uppsöka en plats där mobilen saknar täckning. Ja, kanske ska man se mänsklighetens alltmer förödande sinne för destruktivitet som ett uttryck för en önskan att återvända till den geologiska tidsrymden, ”att bli den döda materia vi en gång var”.

Läs min recension av Don DeLillos Omegapunkten här.

Johan

Varje dag börjar ett nytt liv imorgon

”Hetta” bakar in planetens mest angelägna frågor i en historia som rymmer allt från deckarintrig och akademiska gliringar till dörrspringarslapstick och kastrationsångest-spratt. Samtidigt är det en skoningslös närstudie av en mansgris, en charmlös men likafullt kvinnotjusande knöl till ex-geni. McEwan känns på många sätt igen, men är på ett ovanligt bitskt humoristiskt humör och balanserar svärtan med syrliga skratt.

Min recension av Ian McEwans nya roman finns här.

Ann

Besök på bryggan

Jag står längst ut på bryggan. Solen ger fortfarande lite värme, men luften är kall, klar och frisk, och biter i huden. Jag håller kameran i handen. Kvällssolen lyser på de gyllene träden, träden speglar sig i sjön. Det är sagolikt vackert. Och omöjligt att fånga med kameran. Jag försöker ändå, knäpper bild efter bild. När jag slutligen ger mig vänder jag mig om. Jag har fått sällskap. På bryggans andra sida står ett djur, ett brunt, långsmalt, genomblött djur. En mård? Jag vet inte, jag har aldrig sett ett sådant djur i det fria förr. Jag rycker till. Mården - med reservation för mina bristfälliga biologiska kunskaper - rycker till. Jag håller fortfarande kameran i handen. Blixtsnabbt pilar djuret iväg på stranden. Jag trycker av kameran. Det är redan försvunnet bakom båtarna. Jag spejar bort mot träden. Inte ett spår syns till, det känns som om jag drömt det hela.

Jo förresten, på bryggan finns spår av blöta tassar.

När man helst vill sluta ögonen

1974 visas en brittisk dokumentär på etiopisk teve. Den skildrar svälten i landets norra provinser, en svält som tystats ned av regeringen, och på filmen kretsar asgamar över kroppar som liknar levande skelett, barn med uppblåsta magar tuggar på stenar och utmärglade lik ligger längs vägarna.

Redan innan har stämningen i huvudstaden Addis Abeba varit orolig. Kejsar Haile Selassies popularitet vacklar och allt fler sätter sitt hopp till en folklig revolution. I Maaza Mengistes roman Under lejonets blick blir dokumentären en tändande gnista till det uppror som leder till att kejsaren avsätts efter nästan ett halvt sekel på tronen och en militärjunta tar makten.

Maaza Mengiste finns på bokmässan i Göteborg. Det gör inte jag. Men jag har i alla fall recenserat hennes roman, här kan man läsa.
 
Ann

Septemberträd

Ann

Wherever I lay my books...

Ann

Beredskap till fruktan

Det krävs inte någon särskild fallenhet för ormfobi för att bli kallsvettig av Stig Dagermans debutroman. I sextiofem år har Ormen slingrat sin oöverträffat språkekvilibristiska sicksackgång genom den svenska litteraturen och den har med åren inte förlorat ett uns av sin gastkramande verkan.
Tiden är beredskapstid. Miljön militärkasernens cementgråa fängelse. Temat den allt överskuggande ångesten. Ja, här inkallas rekryterna till den stora skräcken och hyser en ständig beredskap till fruktan. I bakgrunden finns förstås skuggorna från världskrigets eldhav, men på ett mer allmänt plan gäller fasan det tryckande järnband som staten stramar åt kring individens kranium och de relationer av våld, begär och dominans som utgör människolivets grundvillkor.
Med sin särpräglade förening av intellektualism och expressivitet, psykologisk inlevelse och symbolism, matar Dagerman ut metafor efter metafor i ångestens tomma rymd. Liknelser som lägger ett raster av vämjelse och äckel över tillvaron. Tåget skär sig in i tystnaden som en rakkniv, en tvättsäck liknar en uppblåst säl, skymningen faller som ett försagt askregn. I den kvävande undergångsmiljö som frammanas spelar personer instängda i sina egna värkande medvetanden upp urscener av hat, svartsjuka och självförakt, ofta med en intensiv längtan efter ”någonting som kunde stänka blod på gråheten”.
När Ormen nu kommer i nyutgåva ska man inte begå misstaget att ta den för en litteraturhistorisk relikt. Visst är tematiken tidstypiskt existentiell och dialogen tidsbunden – ”Fan va hon blev pirum kvickt den där bönan”– men fyrtiotalet är knappast den enda epok som frambringat tragedier ur det faktum att människan ”upphört att våga vara rädd”. I själva verket riktar Ormen sin betvingande blick rakt mot vår terrorplågade samtid.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan

Inte en enda ö av förlåtelse

En människa är en ö. En klippig helvetesö med huggtandade ödlor, blinda rovfåglar och en mördarfisk kretsande runt lagunen. Har någonsin ett själslandskap varit så ursinnigt mardrömslikt som Stig Dagermans hallucinatoriska skräckvision av människans utsatthet och vanmakt i De dömdas ö? Det inledande mottot är en inverterad Kant-klassiker: “Två ting fyller mej med fasa: Bödeln inom mej och bilan ovanför mej.”
Efter framgångarna med debutboken Ormen lät författaren ångesten få fria tyglar och piskade upp den gråmulna fyrtiotalistiska existentialismen till en infernaliskt färgsprakande och barockt bildbelamrad expressionism. De dömdas ö utspelar sig helt och hållet på symbolplanet, men har samtidigt setts som hans mest politiska, anarkistiska, roman. Dagerman-fanet J.M.G. Le Clézio kallar i nyutgåvans förord boken för “en av nittonhundratalets märkligaste romaner” och jämför den med Maldorors sånger. Själv menade Dagerman att han inte tänkte när han skrev, utan “lät Gud göra det”. Resultatet blev hans mest omtvistade verk, av somliga helt avfärdat, av andra räknat som hans främsta. Det är helt klart en svårtuggad roman, ibland snudd på outhärdlig. Men berättelsen växer och växer och suger in läsaren i sitt välkomponerade deliriska raseri.
Man kan läsa De dömdas ö som en surrealistisk, ångestflimrande version av Expedition: Robinson, där en efter en av de strandsatta försvinner. Utröstade av livet självt. De sju olyckskamraterna är skeppsbrutna på mer än ett sätt. Också själsligt är de förlista, har varit det långt innan de kom till sin undergångs ö. För egentligen är det inte de yttre ohyggligheterna som är det ödesdigra, inte bristen på mat och vatten, inte de livsfarliga djuren, inte stridigheterna mellan individerna, utan de inre: människans obotliga ensamhet, tillvarons ekande meningslöshet, livets lögnaktighet, rymdens tomhet. Och det förlamande gift fruktan för allt detta innebär. “Skräckens hav har inte en enda ö av förlåtelse”, skriver Dagerman och hans språk är smärtande vackert i all ohygglighet.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann

Månblekt

Rådström har satt pennan i Da Pontes egna händer och låter honom skriva sina memoarer – välbetalda sådana, får vi veta. Och visst unnar jag den utblottade äventyraren ekonomisk framgång på gamla dar. Men jag önskar ändå att författaren hade ryckt tillbaka pennan och styrt upp det hela lite mer.
Nog för att Rådströms Da Ponte är en poet som frustar av språkglädje också på prosa. Stilistiskt är romanen en satsning för full orkester. Vi befinner oss på en uppsluppen fest med fyrverkerier av alla kulörer, där orden väller fram ackompanjerade av pukor och trumpeter. Liknelserna sprutar som sprudlande champagne efter att flaskan skakats om och allitterationerna bjuder lekfullt upp till ringdans, ja, här har vi en prosaist som inte ens drar sig för att rimma.
Jo, det är hur virtuost som helst.
Men det hjälps inte.

Här hittar man hela min recension av Niklas Rådströms roman Månens anförvant.

Ann

Dressed for success

Glöm brunbrända hunkar, tvättbrädemagar och blondlockiga hårsvall. Årets loverboy är en medelålders man med stubbig flint som brukar sägas vara lik Alfons Åberg. Just det, stilikonen nummer ett i dagens Sverige heter Fredrik Reinfeldt och säg den man som inte vill vara i statsministerns välskräddade kostym. I presskiosken ler han just nu på inte mindre än två herrmagasin intill varandra: både Café och King har påpassligt inför valet utkorat Reinfeldt till omslagspojke. Och som om inte det vore nog utsåg gratistidningen City häromveckan Reinfeldt till den överlägset bäst klädde partiledaren.
Sossarna däremot har det inte lätt när de rotar i garderoben på morgonen. Det gäller att ge intryck av att vara som folk är mest.
Minns när Mona flashade med en dyr designerväska på ett gruppfoto. En accessoar som visade sig vara ett rosarött skynke. ”Mona Sahlins handväska är ett hot mot socialdemokratin”, dundrade Göran Greider på Newsmill. Att Reinfeldt satt intill med en armbandsklocka värd mer än tio gånger så mycket var det knappast någon som höjde ett ögonbryn över.
Kläderna gör politikern. Ingen har väl glömt hur Camilla Thulin fick på Lars Leijonborg en mysig manchesterkostym och folkpartiets röster steg till över 13 procent. Varför Leijonborg-effekten är en väsentlig kraft är Reinfeldt själv inne på i intervjun i King.
Personerna har börjat intressera väljarna betydligt mer än partierna. Istället för att rösta efter ideologi söker man ”en ledare som har förmågan att peka framåt.” I rätt kostym förstås.
De rödgröna får skynda sig till de personliga shoppare som får dem att peka i rätt riktning. Bäst stylist vinner valet.

Ann

Farväl till fönstren

Jag har sett mina fönster, mina sekelskiftesfönster, för sista gången. Igår började hantverkare slå ut våra gamla fönster för att sätta in nya, med karmar av plast. Jag är inte på plats, så jag slipper se det, men jag gruvar mig för att komma tillbaka. Ja, och inte minst då för att allt i lägenheten är en enda röra.

Det är inte så att det inte behövs. Nästa gång jag ska tvätta fönsterrutorna kommer jag nog att vara tacksam att inte färgen rasar i stora flagor och bitar av kitt faller ned. Och lika tacksam kommer jag säkert att vara när vintervindarna stoppas av tätningen och inte längre blåser in. Och på håll syns väl inte så jättestor skillnad.

Men det smärtar ändå en smula. Sekelskiftesträ är sekelskiftesträ och millennieplast är millennieplast.

Ann

Det postsolidariska arbetarpartiet

Moderaterna vill att arbetarna ska arbeta mer. Därför är man ett arbetarparti. Det ska inte löna sig att vara sjuk eller arbetslös. De sjuka och arbetslösa arbetar inte. Ett arbetarparti har inte med deras intressen att göra. Det har bidragspartierna. Moderaterna är Sveriges enda arbetarparti. De är partiet för alla som arbetar. Solidaritet är ett tomt ord. Sveriges ekonomi är fantastisk. Börsen går uppåt igen. Arbetslösheten är 8 procent. Resten är potentiella moderater. Lönesättningen är individuell. Bostaden egen. Skolan fri. Pensionen ditt eget val. Direktören är en arbetare. Den arbetslöse är ingen arbetare. Moderaterna är det postsolidariska arbetarpartiet. Reptricket fungerar. Alliansen vinner valet. Halleluja.

Johan

Bortom terrorretoriken

En flicka, ”vacker som en bokmärksängel”, har förlorat en arm, ett ben och hela sin familj i ett amerikanskt bombanfall. På en gård i en by utanför Jalalabad står en skock föräldralösa barn ”med vilda ögon och magra armar”. Nischerna efter de av talibanerna bortsprängda buddhastatyerna i Bamiyan ”gapar som öppna sår i urberget”.
När Jesper Huor åker på reportageresa till Afghanistan är det de åskådliga iakttagelserna och konkreta mötena som vägleder honom. Utan att gömma sig bakom en yrkesmässig objektivitet eller ett färdigsvarvat åsiktspaket konfronterar han en värld av rykten och våld och låter sin egen osäkerhet och förvirring komma i dagen. Resultatet, "I väntan på talibanerna", är journalistik av bästa slag.
Huor pratar med islamister och ateister, soldater, kvinnosakskämpar, arbetslösa haschrökare och Afghanistans siste jude. Han träffar en talibanledare med hårda ögon och svältsmala anklar och låter villigt bädda in sig i en konvoj från brigaden ”Task Force Fury”. Hela tiden skyr han entydiga svar, men visar respekt för de människor han möter, oavsett om de är bönder med talibansympatier eller unga kvinnor som studerar Business Management på distans.
Svårigheterna med att förmedla en tillvaro han inte delar, som han bara kan besöka som en priviligierad gäst, står ofta i Huors blickfång. Här utgör utlänningarna – ”konsulter i bistånd, politisk analys eller mord” – en global överklass. ”Jag är rik, han är fattig. Det finns inget mer att säga”.
Långt från alla bekväma förenklingar ger I väntan på talibanerna en levande bild av det land som utgör skådeplatsen för Sveriges första krigsinsats på tvåhundra år. Bortom terrorretoriken, collateral damage-statistiken och den ömsesidiga demoniseringen av fienden sätter Huor mänskliga ansikten på den komplexa afghanska verkligheten.

(Publicerad i Norrkopings Tidningar)

Johan

Orfeus-variationer

John Macallan Swan, Orpheus

Camille Corot, Orpheus Leading Eurydice from the Underworld

Louis Francais, Orpheus

Pascal Dagnan-Bouveret, Death of Orpheus

Bollpojkseufori

Gräset är grönt, bollen rund och euforin aldrig mer än ett målskott bort i Fredrik Ekelunds självbiografiska barndomsskildring ”Fadevår, tack för ljuset!”.
Spelplanen på vilken bollen rullar är inte märkvärdig: några radhuslängor utslängda på en åker i Malmös utkant under sextiotalets rekordår, en skola, en gräsbevuxen park. Fast över allt lyser ett nostalgiskt vårljus som triggar Ekelund – på jakt efter en verklighetsförtätning som kan finnas i barnets nytvättade blick, i det rent kroppsliga varat när världen reduceras till en bollplan, men som också, och kanske framförallt, äger sin hemvist i språket – till att skriva fram ett slags barnslig extas inför existensen, en vitalitet oanfrätt av livet.

Läs resten av min recension här.

Johan

Förtvivlade jamber

Var är du, Inger, när jag tittar på
ditt ansikte som speglar tomhet bara?
När handen, kinden inte handen svarar
När blicken inte önskar att förstå?

Vad är en människa? Vad är hon då
när intet genomsyrar själva varat
När köttet dödligt uppenbarat
som det yttersta. Vart skall jag gå?

Det andra kallar "inre" tror jag på
när de tittat in i din pupill
och pekat ut det. Vad ser de, tror du, då?

Ett mörker, köttets tysta dödsridå
Och ändå är det dit jag går. Att intill
Ingerkroppen vara, vänta, få

En recension av Magnus William-Olssons Ingersonetterna finns här.

Ann

Pappersspa

Att läsa är ingenting man bara sätter sig ned och gör så där utan vidare. Nej, läsning har blivit en lyx. En stund för sig själv som man unnar sig för att man är värd det. Som en fotmassage eller exklusiv handgjord chokladpralin.
Så när ett nytt magasin för kvinnor marknadsför sig är ordet läslyx det självklara ledordet. Yourlife är en tidning som vill ge oss tid att ”läsa och tänka efter”, något som ska vara förknippat med välbehag och njutning. Ja, nöjer man sig inte med att ligga i soffan och bläddra i själva tidningen kan man rentav en helg i november åka med på en readtreat. Ja, precis, readtreat, en avkopplande slottsvistelse som inte bara erbjuder spamöjligheter utan också bokcirklar och författarbesök.
Uppenbarligen är det att må bra något vi gör bäst på engelska nuförtiden. Vi ägnar oss åt mindfulness, downshiftar, tar en slow fix och bejakar vår happiness. Så det är förstås helt rimligt att magasinet kallar sig Yourlife hellre än Dittliv, inriktar sig på vår ”time” och ”mind” och stoltserar med att anordna ”events” för sina prenumeranter − nej just det, medlemmar heter det. Och book låter förstås så mycket hetare än en vanlig hederlig bok.
Chefredaktören Carina Nunstedt, kvinnan bakom tidningsframgångar som Mama och Family living, deklarerar i en debattext på Newsmill, där hon går till storms mot den ”manliga medianormen” samtidigt som hon förklarar krig mot elitismen, att Yourlife ska vara en kvinnlig motsvarighet till tidskrifter som Filter och Fokus. Också kvinnor är flerdimensionella, konstaterar hon, vill reflektera, utvecklas och läsa långa texter ”− OCH gärna fortsätta drömma om en ny handväska.” Annonsörerna ska förstås också ha sitt.
Mottot är ”Mer djup och större drömmar”. Men så mycket av den där fördjupningen ser jag inte av, trots att redaktören har en fin idémapp från Muji − om det nu inte bara betyder att intervjuerna med kändisar som Carina Berg och Michael Nyqvist är lite längre än brukligt. Kanske förelåg risk för elitism.
I tidningens helhetstänk – tänk är ett favoritord, ett svenskt sådant – ingår skönhetstips med lite mer vetenskaplig vinkel, mode för arbetsveckan, snabb kulturkoll och uppmuntran till att föra tacksamhetsdagbok.
Inget fel på den mixen för en slö soffstund i och för sig. Men jag grabbar nog hellre tag i en papperslunta med hårda pärmar för att njutningsfullt sjunka ned i trycksvärtans hemmaspa.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann

På språkets högspänningslina

Hur hittar man mening i en tillvaro i dödens skugga? Det är den fråga som skälver likt fallande körsbärsblommor i romanen. I en existens som ekar av tomhet bär Francis på en förtvivlad längtan efter att fylla sitt liv med något. Drogerna hjälper inte, även om de bedövar för stunden. Inte heller att skära sig i armen lättar mer än tillfälligt. Konsten tvivlar han på. Kärleken tycks alltid sluta i svek. Kanske är Gud svaret, om han finns.

En reservationslöst positiv recension av Johannes Anyurus romandebut Skulle jag dö under andra himlar kan man läsa här.

Ann

Bokliga endorfiner

Pocketböcker brukar sällan rymmas i fickan, men den franska författarens Anna Gavaldas nya bok En dag till skänks är så liten att den lugnt slinker ner. Ja, det är närmast fråga om en novell tryckt inom pyttesmå hårda pärmar. Det är ett format som passar fint till berättelsen, en må-bra-bagatell som gjord för att ha till hands när man behöver en litet lyckoskimmer i den grå vardagen. Istället för en chokladbit, typ.

Lite mer om Anna Gavaldas nya bok finns här.

Ann

Inte så himla högt

Jag har god lust att ge upp redan vid första meningen, en vindlande sådan som är lika lång som klumpigt överlastad. Ett dryga 500 sidor långt försök att sammanfatta det senaste decenniet återstår.
Med Högre än alla himlar inleder Louise Boije af Gennäs en romantrilogi som tar sin start vid millennieskiftet och har ambitionen att spegla det samtida Sverige, eller i alla fall den lilla grädda av övre medelklasstockholmare som kan fira nyår i en tjusig våning på Norr Mälarstrand. Anspråken är, åtminstone till en början, på Strindbergsnivå − i fyra sidor får vi följa vindens framfart i huvudstadens geografi. Språket och psykologin har snarare hämtats från reklamvärlden.
En vänkrets – med alla inkomstnivåer, yrkesval och politiska åskådningar representerade − håller ihop i ur och skur, har med- och motgångar, splittras och försonas, samlas på en fantastisk nyrenoverad Smålandsgård för att fira en fridfull gemensam jul och nickar samstämmigt till visdomen ”det krävs en by för att uppfostra ett barn”. När de inte tyngs av världsproblemen går de gärna omkring och tänker ”Livet är underbart och rikt”. Och det är det säkert för en människa som ständigt ”glittrar” − om en av huvudpersonerna används uttrycket i en sådan omfattning att man börjar tro att det handlar om fantasy.
Det är helt enkelt en historia som skulle ha klätt betydligt bättre i ren underhållningskostym. Eller kanske helst borde ha stannat i ett glansigt inredningsmagasin.
Den som siktar högre än alla himlar riskerar förstås ett långt och hårt fall. Men Louise Boije af Gennäs roman får mig inte att lyfta minsta centimeter från marken.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar och Corren)

Ann

Herrskap och tjänstefolk

Hur det gick till är höljt i dunkel, men en dag vaknar man upp och inser att Sverige på nytt är ett land av herrskap och tjänstefolk. En intensivt vinröd slips markerar revir, en keps bockar och ett förkläde niger. Somliga vräker sig i chesterfieldfåtöljer på den privata herrklubben, andra makar sig plats på den allt kortare kommunala bänken.
Ett porträtt av näringslivselitens exklusiva livsform ger ekonomijournalisten Bengt Ericson i "Den nya överklassen" (Fischer & Co). Här får vi veta vart alla bonusmiljarder som de förmenta välståndsskaparna skrapat åt sig tagit vägen. Föga förvånande handlar det om sånt som paradvåningar, värstingbåtar och marmorgolv med värmeslingor. Inte minst gäller det för den nya eliten att härma en äldre tids societetliv: rådjursjakt, säterier, internatskolor, travhästar, ordenssällskap och allehanda kungligt blingbling. Pålitliga statusmarkörer och slutna kontaktarenor.
Trots det intressanta ämnet och den erfarne författaren är "Den nya överklassen" en studie utan fokus. Ericson presenterar enformiga kataloger över vem som äger vad i fråga om lyxbilar och herrgårdar, pytsar ut rätt så poänglösa minibiografier över näringslivstoppar och förlorar sig i en pliktskyldig resumé av den svenska adelns historia. Desto roligare är andra avsnitt, som det om klädkoder vid jakt, och hans kritik mot Wallenbergssfärens maktmanipulationer biter.
I sin bok skildrar Ericson kapitalismens nya sköna värld från insidan. Fram träder en bild av arrogans, fåfänga och en girighet som knappast i första hand handlar om personlig karaktärsbrist utan är en väsentlig del av det spel man spelar. Det spelet skapar vår välfärd, säger den intensivt vinröda slipsen. Kepsen bockar och förklädet niger.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan