Skönhet i sepia

När jag flyttade till Malmö översvämmades stan av gratisvykort och som fattig student plockade jag på mig en hel del sådana, något skulle ju lägenheten dekoreras med. Ett av de vykort jag fortfarande har kvar är en fantastisk naken kvinnotorso, ett beskuret foto av Henry B. Goodwin. Vykortet var reklam för fotomässan i Göteborg som då gjorde succé med en hyllning till jugendfotografen. Utställningen kom jag aldrig till, däremot köpte jag några år senare praktverket "Goodwin, en hyllning" till slumppriset femtio kronor på bokrearean.
Då räknades Goodwin som i stort sett bortglömd - det har nog ändrat sig; på sin tid var han landets mest uppmärksammade fotograf, en kändisporträttör som fångade bland andra Selma Lagerlöf, Greta Garbo och Gustaf Fröding med kameran. Och inte minst kanske, fångade tiden och dess förkärlek för täta stämningar, ljuv dunkelhet, böljande linjer och smickrande oskärpa. Vilket väl också var anledningen till att han snart, när tidsandan krävde ny saklighet och allt grällare och verkligare verklighet kom i ropet, ansågs helt överspelad.

För att skilja sina verk från fotografi utan konstnärliga ambitioner kallade han dem kamerabilder. Hur han trollade fram ett magiskt skimmer kring allt han fäste kameran på kan man just nu beskåda på Kulturen i Lund som ställer ut ett 90-tal foton, framförallt porträtt - av skådisar, dansare och okända skönheter; en förlorad värld.

Jag vill bara kliva in i detta sepiafärgade universum med sina mjuka konturer och sitt disiga ljus. Vem kom på att världen skulle vara i färg?

Ann

Elektrifierad Munch

"Natt i St Cloud"

För jämt ett sekel sedan låg Edvard Munch på nervklinik i Köpenhamn, utbränd av alkohol, konstnärliga kontroverser och fatala kvinnoaffärer. Knappast det slags minne man slår jubileumsmynt av, men en god anledning att besöka Ordrupgaard i Klampenborg, tjugo minuter med S-tåg från Hovedbanegården, där utställningen "Edvard Munch og Danmark" pågår.

Danmark som en knutpunkt för påverkan, vänskaper och genombrott i Munchs liv bildar tema för en utställning med såväl tidiga impressionistinfluerade som mogna symbolistiska verk. "Kyss". "Natt i St Cloud". "Melankoli". För oss som ännu tänker 1890-1900 när vi hör ordet sekelskifte är det mer julafton än Tivoli i adventsskrud. Inte minst fängslar verken med anknytning till vistelsen på dr Jacobsons nervklinik.

Från en duk blickar herr doktorn ner på oss i helfigur, en självgod och uppblåst gestalt, bredbent med knogarna på höfterna. Munch kommenterar: "När jag målade var det jag som rådde. Jag kände att jag behärskade honom som hade behärskat mig". I en karikatyrteckning beskriver han det omvända förhållandet: "Professor Jacobson elektrifierar den berömde målaren Munch och leder in manlig positiv och kvinnlig negativ kraft i hans ömtåliga hjärna".

På utflykter till Zoologisk Have tecknar Munch babianer, björnar och flamingos. Han målar av sjuksystrarna som vita ljusgestalter. Han gör en expressiv version av favoritmotivet "Det sjuka barnet" och ett stolt och sårbart självporträtt. Den misogyna litografiserien "Alfa och Omega" kommer till. Konvalescensen verkar inte precis ha varit någon semester, också bortsett från elbehandlingen.

Johan

Svart som blod

Jozsef Rippl-Ronai, "A Park at Night"

Ibland kan mörker fördriva mörker. Så behövs ett motgift mot novembergrådasket, pröva Attila Bartis "Stillheten". På egen risk. Jag recenserade boken här.

Ann

"Livet är något helt annat/och mera oväntat"

Somliga författare förvandlas efter ett tag till figurer, så till den grad att man nästan slutar se dem som skapare av litterära verk - i alla fall ställer sig personen rejält i vägen för böckerna. Björn Ranelid är förstås det mest uppenbara exemplet. Men också Jacques Werup har i viss utsträckning drabbats av den åkomman. Bara namnet osar finkultur på Österlen, med ett glas rött i hand.

Orättvist? Förstås. Men jag har i alla fall inte kommit mig för att ge honom en chans, förutom "Den ofullbordade himlen" för evigheters evigheter sedan. Det är i ett sånt läge en återutgivning behövs. Jag läser den sympatiska, mycket unga och direkta "Tiden i Malmö, på jorden", skriven för 35 år sedan, och tar tillbaka mina fördomar.

Nu smattrar snöregnet

allt hårdare mot

min sura vinterrock, det slår snart hål

i mig, jag är gjord av hud,

det krossar mig, det bedrövliga regnet,

jag är av glas, för hård

för att vara hård. På hösten

får man reda på mycket,

på hur skör man är, hur man balanserar,

hur gott lever

av ont...

Här skrev jag kort om boken.

Ann

Queer som en Queen eller Mitt homofona ordbehandlingsprogram

Idag gästrecenserar jag Kristina Hultmans "Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay" i Sydsvenskan, en bok som jag inte riktigt befann mig på rätt våglängd med.

Fast jag upptäckte en intressant sak medan jag skrev texten. Mitt ordbehandlingsprogram vägrade skriva ordet "queer" - det ändrades automatiskt till "Queen". "Homofoba" blev "homofona", medan "hbt" fick ändringsförslag som hot och het. Har patriarkatet nästlat sig in i min dator?

Ann

Stoftkorn i vinden

"Coastal Scene", Théo van Rysselberghe

Att säga att de är många är att säga för lite.
Ju starkare mikroskop,
desto idogare och noggrannare mångfaldigas de.

De har inte ens ett riktigt innanmäte.
De känner inte kön, barndom, ålderdom.
Kanske vet de inte ens om de finns - eller inte finns.
Och ändå bestämmer de om liv och död för oss.

Somliga stelnar i stundens stillhet,
fast ingen vet vad en stund är för dem.
Eftersom de är som pulver
är kanske även varandet
för dem pulvriserat

Ett stoftkorn i vinden är bredvid dem en meteor
ur djupaste kosmos
och ett fingeravtryck en vidsträckt labyrint
där de kan samlas
till sina döva parader,
sina blinda iliader och upanishader.

Ur dikten "Mikrokosmos", översatt av Anders
Bodegård

Jag skriver om Wislawa Szymborskas nya diktsamling Här.

Ann

Leve presidenten!

Efter åratal av folklig bångstyrighet - en restprodukt av det så kallade folkstyret - har en president äntligen kunnat väljas åt det europeiska folket. Valet borde förstås stärka den europeiska identiteten, så det känns lite konstigt att tillkännagivandet närmast får mig att känna mig som en medborgare i Folkrepubliken Kina.

Hur lång tid efter Augustus triumf, kan man fråga sig, tog det innan det romerska folket insåg att de inte längre levde i en republik. Kanske fattade de det aldrig fullt ut. Inte så länge senaten fortsatte sammanträda och konsuler som vanligt tillsattes varje år. Och så länge det gavs bröd och skådespel, och barbarerna hölls borta från gränserna.

Johan

Smärtans boning och salighetens spegel

Giotto: Porträtt av Dante i Paradiset; Podestakapellet, Palazzo del Bargello, Florens

I sin Dantebiografi, "En liten skrift till Dantes lov", som kommit i en välsvarvad svensk översättning av Paul Enoksson, gör Boccaccio en reflexion om skaldens många olyckor. Med tanke på allt vad Dante trots kärlekslidanden, politiskt fiendskap, landsförvisning, fattigdom och andra umbäranden lyckades åstadkomma, vad skulle han inte ha förmått uträtta om han sluppit dem. "Jag vet verkligen inte, men om det vore tillåtet att säga så, skulle jag säga att han hade blivit som en gud på jorden".

Här talar Boccaccio som representant för en tidsålder när poeter skrev formfulländade terziner och solen i perfekta cirklar snurrade kring jorden. För eftervärlden, stöpt i romantikens kult av det lidande geniet, framstår det förstås som rimligare att Dante utan sorg, bekymmer och besvikelser inte skulle ha uträttat något minnesvärt alls. Jo, kanske skulle han ha skrivit Paradiso, men knappast Purgatorio, och absolut inte Inferno.

Johan

Viskande undergång

Anselm Kiefer, "Lot's Wife"

"I boken 'Ödeläggelse' hörs få skrik och explosioner: diktsamlingen framstår som en viskande kör vittnande om sönderfallande kroppar, bränt kött, stadsspillror, utplånade byar. "

Idag gästar jag Aftonbladet med en recension av antologin "Ödeläggelse". För att läsa resten av texten: köp tidningen!

Ann

I väntan på solljuset

Piet Mondrian, "Grey Tree"

Jag tror att jag lider av allergi mot november. Inte för att jag inte är glad och lycklig och allt sådant och nog för att jag kan uppskatta dimma över fälten och regnvåt asfalt, i lagom dos. Men det är ändå som att gråmörkret nafsar en i nacken, som att man hela tiden måste hålla tillbaka något, blicka stint framåt och stoppa i sig en bit choklad för att inte ge efter för lusten att krypa i säng och inte stiga upp förrän ungefär då det är dags att värma glöggen. Nå, nu är vi mer än halvvägs igenom.

I väntan på geniala tankar och solljus efter klockan fem producerar jag notiser.

Om rumänsk poesi i senaste numret av Komma.

Om pontons prettonummer.

Om Alison Bechdels fina självbiografiska serieroman Husfrid.

Ann

En kall lägenhet kräver en varm vän

Rapport från Råå

"Är det du som har skrivit något alldeles vansinnigt?"

Ibland går jag omkring och tror att ingen läser vad jag skriver i tidningen. Jo, kollegorna förstås, så det är bäst att försöka skärpa sig i alla fall. Men det är en nästan overklig känsla att tänka på att folk sitter vid frukostbordet med kultursidan uppslagen och läser just min text. Mer än att bara skumma lite kanske. Det kan göra mig lite pinsamt berörd.

Men uppenbarligen finns det de som gör det. Åtminstone har några stycken läst att jag som en av de aderton i HD:s egen akademi inför tillkännagivandet av årets nobelpris delade ut mitt personliga pris till en svensk poet: Lennart Sjögren. Och de meddelar detta till poeten själv. Som blir lite pinsamt berörd.

Jag har aldrig varit i Råå tidigare, innan jag går in till uppläsningen står jag ett tag vid den ödsliga, beckmörka stranden och andas in den kalla kustluften. Det känns som om det står "I'm your biggest fan" stämplat i min panna när jag kliver in i det lilla biblioteket, som är så trångt att jag nästan omedelbart står öga mot öga med Sjögren själv.

"Jo det kan nog stämma, det har jag säkert gjort."

Lennart Sjögren läser ur bland annat "Lövskogselegier", "Sent, tidigt" och avslutar med några strofer ur den magnifika "Fågeljägarna". På frågan om hur hans poesi påverkas av att han också är bildkonstnär svarar han typiskt sjögrenskt: "På gott och ont". Men lägger till att han tror att han har sitt öga öppet för det visuella.

Poesikvällen har ytterligare en öländsk gäst med aktningsvärd ålder: Nina Södergren. Jag har inte läst henne tidigare, men det verkar bra, jag tänker köpa en diktsamling av henne, men alla böcker hinner ta slut innan jag kommer fram.

Jag får min "Ur människovärlden" signerad av Sjögren, som ändå uppenbarligen blir glad över min entusiasm, han vill ge mig en bok, men jag har ju redan alla de som han har tagit med sig. Men det kanske kommer en ny bok. Om tre-fyra år sådär. Det är i alla fall inte sant som det stod i en intervju i samband med senaste diktsamlingen, att den skulle bli hans sista. Än skriver han.

Jag kliver på en tom buss mot stationen och är ensam nästan hela resan. Det är fler som läser HD än som åker buss i Råå.

En något mindre rörig rapport kommer imorgon, för den som läser tidningen.

UPPDATERING: Det vill säga här.

Ann

Målgång i Platonmarathon

Så har Jan Stolpe äntligen nått mål i maratonloppet genom Platons samlade skrifter. Den som genom åren följt honom i spåren har fått uppleva såväl litterära högplatåer som filosofiska raviner, begreppsliga snårskogar och ironiska sankmarker. Sista etappen, bok 6, går mestadels över ett intellektuellt flackland som är av större kulturhistoriskt än filosofiskt intresse.
Här har Stolpe samlat texter – dialoger, brev, epigram – som traditionellt tillskrivs Platon men vars autenticitet på goda grunder är ifrågasatt. Ibland handlar det om alster från filosofens egen workshop, ibland om senantika skrivövningar. Spännvidden är betydande, från litterärt utstofferade produkter till spinkiga argumentskelett. Känslan som man ofta får av att läsa Platon, att det handlar om nykonstruerade begrepp som där och då för första gången sätts i arbete, uteblir så gott som helt.
Dialogernas samtalsämnen, som spänner från rättrådighet till rikedom, kan i de flesta fall föras tillbaks till den uppfordrande frågan om hur man bör leva sitt liv, och i förlängningen hur en dugande stat ska organiseras. Ett grundproblem är det typiskt sokratiska om moralens förhållande till kunskapen.
Bokens tveklösa höjdpunkt är Platons personliga och möjligen autentiska sjunde brev. Skildringen av hans fåfänga försök att förverkliga sin idealstat i tyranndömet Syrakusa följs av en väsentlig filosofisk utvikning och ett försvar för det lagenliga styret.
Stolpe tycks som vanligt ha hittat en god jämvikt mellan filosofiska och litterära överväganden, mellan kraven på begreppslig tydlighet och språklig ledighet – om man ser på resonemangen i noterna förstår man utan att kunna grekiska en del av svårigheterna han haft att brottas med. När jag tar ett mer exakt mått på hans översättargärning – drygt 25 centimeter Platon i bokhyllan – tänker jag att han likt antikens atleter gjort sig förtjänt av en segerkrans och en högstämd lovsång på något intrikat versmått.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

(Bysten föreställer Sokrates; från Efesosmuséet i Selcuk)

Johan

Under existensens skarpvässade bila

Jag borde säga något om Lennart Sjögren, men eftersom jag är så till mig över att min favoritpoet kommer till Helsingborg och Råå på torsdag känner jag mig alldeles stum.

Istället, ett klipp från en gammal text om urvalsvolymen "Dikter 1982-2004":

I över fyra decennier har den öländske diktaren i sitt författarskap utan att väja med blicken stirrat livet i vitögat och skildrat en värld där den biologiska grundlagen lyder ”äta eller ätas”. Om än bödel eller offer, människa eller djur, har vi utsattheten gemensamt: alla ligger vi med blottad nacke under existensens skarpvässade bila och mals snart nog ned i tidens grottekvarn.
Naturen är allestädes närvarande i Sjögrens poesi, men etiketten naturlyrik känns alldeles för trång för denna diktning som oförskräckt, nästan brutalt, vittnar om tillvarons obarmhärtiga kretslopp och pulserar av de existentiella spörsmålen. Här är helt rensat från illusioner och allt som doftar idyll.
Sjögren är visserligen en kärvt klarsynt iakttagare, men framförallt är han en frågare, som rör sig vid gränserna för det ofattbara och osägbara, det som är ”utanför frågandets krets.”
Med ett språk renskrapat intill skelettet, prosaiskt kargt men omvärvt av en mystisk skälvning, låter Sjögren sina dikter laddas till brädden av det outsägliga, det som endast natten kan mäta. Stränga och inte sällan bibliskt klingande är orden som huggna i sten; samtidigt självklara och mångbottnade har de en svävande lyftning som får huden att knottra sig.

Och så här skriver Erik Bergqvist i en fin essä i Kritiker (nr 2, 06):

Den skärskådning av fallandet och grymheten som är hjärtat i Sjögrens poetik härbärgerar ett ljus som när det sipprar fram ibland tycks förbrylla också den som skriver. Det gråas blindhet är i dikterna somliga dagar blid och generös; det drama med dödlig utgång som i olika skalor och hastigheter observeras, och som kan kallas årstider eller naturen eller vad som helst, överrumplar ständigt människan med motrörelser - av vilken orsak kan vi, behöver vi inte veta. Men det måste också fogas till det sedda. Inte vika med blicken.

Och så en dikt förstås:

Jag säger inte att livet är gott
hellre ville jag säga att det är ont
men jag säger inte det heller.

Jag önskar mig bara tre verktyg:
vinkelhaken, saxen, knivbladet

så att jag kan mäta upp och skära till
det som går att mäta
och det som går att skära till.

Det andra får natten mäta
och de varelser som kommer fram
den tiden på dygnet

Ur "Sent, tidigt"

Ann

I drakens skugga

Muren. I tjugoåtta år omslöt den Västberlin i ett kylslaget och klaustrofobiskt famntag som med taggtråd, trampminor och kulsvärmar från kalasjnikovs hermetiskt utestängde öst från omvärlden. Dess betydelse som ångestskapande metafor och dödsbringande realitet undersöker Peter Handberg i "Släpp ingen levande förbi".
Boken kommer lägligt till tjugoårsjubileet av murens fall, men någon pliktskyldigt återberättad murkrönika är det alls inte fråga om. För Handberg är muren en del av den egna historien, och de berättelser han förmedlar rör lika mycket vid hans egen livsnerv som vid murflyktingarnas och gränsvakternas öden. Så blandar han privat och offentligt i en mångskiftande och stilistiskt finessrik prosatext som skulle kunna kallas för en reseskildring från Kalla krigets ishjärta – en trakt som Handberg tidigare beträtt i sina böcker om Baltikum: "Undergångens skuggor" och "Kärleksgraven".
Hallberg vrider ett skrovligt murstycke i handen, ”ett avhugget fjäll av den jättelika drakkroppen”, och bilder tar form. En strålkastarupplyst halvvärld av spärrzoner, cementsuggor, vakttorn och automatiska skyttemaskiner suggereras fram. I åttiotalets Berlin lever författaren studentliv, ett tag vid det mentala sammanbrottets rand, länge indragen i ett upprivande ménage à troi, ständigt i skuggan av muren.
Bokens svartaste tråd gäller förstås murens omedelbara offer, de ”gränskränkare” som med sina flyktförsök utmanade ”den antifascistiska skyddsvallen” och fick betala priset för det. Här ges en provkarta på flyktmetoder – med luftballong, lastbil, gummimadrass – såväl som på sätt att dö, eller rättare sagt mördas i realsocialismens namn. Slutresultatet var nämligen i regel att den jagade på ett eller annat sätt förgicks. Och att bödeln fick förtjänstmedalj.
I Släpp ingen levande förbi lever de döda upp igen en stund, som skuggor, med sina drömmar och villfarelser intakta. Lyssnar vi kanske de talar till oss om gränsens – alla gränsers – potentiella dödlighet, och inte enbart om ett mörkt historiskt skede som avslutats, uppstyckats och bit för bit sålts som souvenirer.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Despotins ishjärta

"The Snow Maiden" , Mikhail Aleksandrovich Vrubel

En kylslagen debut, Christian Peters "Isleken", recenserar jag här.

Ann

Spara & Slösa i den globala kapitalismen

Lyckoslantens gamla moralismer har med tiden vänts upp och ner. "Slösa är i dag en ansvarsmedveten konsument i den globala kapitalismen medan Spara sätter käppar i hjulet för tillväxtmaskineriet. Hur denna utveckling hänger ihop med finanskrisen utreder ekonomijournalisten Knut Kainz Rognerud i 'Det stora bankrånet'. I fokus står berättelsen om hur Swedbank vann hela världen – eller i alla fall halva Baltikum – men samtidigt förlorade sin sparbankssjäl". Läs resten av min recension här.

Johan

Kejsarens nya gester

På Malmö konsthall visas utställningen "Little Theatre of Gestures", ett samarbete med Kunstmuseum Basel. Utställningen, av framför allt samtida videokonst och installationer, vill "samla konstnärliga infallsvinklar för en gemensam lek med mindre och större handlingar". Närmare bestämt ska det, tror jag mig förstå av den förklarande textskylten, handla om våra iscensättningar av våra liv mot bakgrund av de sociala mediernas "nya verktyg för (re)presentation av den egna personen".

Kejsarens nya gester är tomma, tänker jag ofrivilligt när jag strosar genom de fyllda utställningsytorna, och värjer mig mot den tanken, inte av någon överdriven pietet för samtidens sanktionerade salongskonst utan för att jag inte vill förväxla mig själv med verklighetens folk, det vill säga bli en munsnörpande statist i konstens iscensättning av sig själv som rebellisk, bli till småborgerlig kanonmat i dess (re)presentation av sig själv som utmanande, en roll som den idag varken kan leva upp till eller, tycks det, leva utan.

Faktum är ju att samtidskonsten per definition inte kan vara oppositionell, tänker jag mellan två videoinstallationer framför vilka den rationelle besökaren i genomsnitt stannar till i tre sekunder, eftersom modernismens upproriska ifrågasättande av konstbegreppet, som postmodernismen villigt anammat, lett till en situation där kriteriet på att något är konst är att det ställs ut på ett konstmuseum, det vill säga är sanktionerat av konstetablissemanget.

Hur var utställningen? Jodå. Jag har deltagit i en gemensam lek med större och mindre handlingar. En gest med axlarna höjda och armarna utsträckta, handflatorna uppåt. Det var väl inget vidare, men en del var lite småkul.

Johan

Om ni undrar var jag är...

Inte Öresundståget: Edvard Hopper, "Compartment C, Car 293"

Om ni undrar var jag är, sitter jag möjligtvis i en tågkupé någonstans mellan Helsingborg och Malmö medan mörkret faller allt djupare över åkrarna. Troligen läser jag en bok, kanske Wislawa Szymborskas senaste diktsamling "Här".

Livet på jorden betalar du inte dyrt.
För drömmar, till exempel, inte ett vitten.
För illusioner först när de är förlorade.
För innehav av kropp, endast med kroppen.

Och som om det inte var nog
snurrar du utan biljett på planetkarusellen
och tjuvåker ut i galaxernas snöyra
genom tider så hissnande
att inget här på jorden ens hinner darra till.

Översättning Anders Bodegård

Ann

Adieu alcogel!

Vaccination anno 1796

Att vaccinera sig eller inte - det är frågan. Hysterin är på väg tillbaka, efter att svininfluensan ett tag höll på att förvandlats till ett (grymt) skämt - nu börjar det bli allvar, en kapplöpning mellan smittan och löpande band-sprutorna. Löpsedlarna vet att piska upp panik - både för influensan och för vaccinet, som dessutom har tagit slut.
Själv är jag redan vaccinerad, frisk och trygg. Att vaccinera sig kändes en smula högtidligt, lite som att rösta. Först en funktionär som tittar på ens papper, sedan en kö till ett av de många båsen, fördragna med vita draperier. Fast där bakom väntar ingen röstlåda, utan ens medborgerliga plikt i form av en stor spruta. En viss science fiction-känsla…
När armen väl slutat värka några dagar senare känns det fantastisk bra att vara vaccinerad. Ingen orsak att vara orolig, jag blir inte sjuk, åh, jag slipper snörvel och feberfrossa, om det nu inte skulle bli värre än så. Jag kan gå förbi löpsedlarna utan minsta ryckning i nerverna, jag kan högaktningsfullt strunta i att dränka händerna i sprit. Ja, jag känner mig snudd på odödlig.
Fast vad sjutton nyser jag för? När hela landet rustar för epidemi kan man väl inte gå och dra på sig en vanlig jäkla förkylning?

Ann

Det är det hela

Pieter Bruegel den äldre, Babels torn, 1563

Medan vattnet strömmar från högre punkter och ner
Medan vattnet pressas uppåt i husens rör
Medan snön smälter på bergssidorna
Medan isen fryses in i boxar
Medan solen brinner
Medan husens rum tempereras
Medan fåglarna sjunger
Medan tidningarna ges ut

Medan bergen långsamt eroderar
Medan byggnader platser dekoreras
Medan träden grönskar
Medan kvinnorna föder
Medan blommorna vissnar
Medan gravarna stängs
Medan regnet faller
Medan pulsen slår

Efter 40 år har Inger Christensens "Det" översatts till svenska. Jag skriver om boken här.

Ann

Uppsamlat smått

”Jag reser ett monument till främlingskapet”

Eftersom jag ägnade torsdagskvällen åt att resa med tidsmaskin till 90-talet missade jag slovenska poeten Lucija Stupica på Stanza, tillsammans med bland andra Pia Tafdrup och Aris Fioretos. Ett urval dikter, ”När avtrycken vaknar”, kom nyligen på svenska, här kan man läsa om boken.

Vilken är den sista roman du kan tänka dig i serieform? Ok, "Finnegan's wake" ligger väl rätt högt på listan. Men alldeles självklart är det ju ändå inte att omarbeta "På spaning efter den tid som flytt" till tecknade rutor. Här skrev jag lite om Proust som seriealbum.

Hur låter det när Ernest Hemingway intervjuas av en svensk journalist och läser svaren innantill? Vad tycker Jack Kerouac om begreppet beat? När var Henry Miller som lyckligast? En salig blandning av mer eller mindre litterära ljudklipp ur historien ryms på Bakhålls cd "Litterära ljud", som man kan läsa kort om här.

Ann