Väntrummets vakuum

Den italienska författaren Valeria Parrellas roman Väntrum utspelar sig bland kuvöserna på en neonatalavdelning. Här kan Maria inte göra annat än att vänta i ovisshet tillsammans med de andra mödrarna som bara har hoppet att klamra sig fast vid. Det är en situation hon saknar verktyg för att hantera och det hjälper inte det minsta att hon har ett huvud ”väl tränat på böcker”.

Tillvaron krymper till en sluten bubbla av tunnelbaneresor fram och tillbaka till sjukhuset, stulna rökpauser på toaletten, desinfektionens ritualer, monitorns tickande siffror och diagram. I intensivvårdens vakuum tycks hennes identitet glida ifrån henne.

Min recension av Väntrum finns här.

Ann

Umeälven, mars

Ann

Norrlandsvår

Norrländsk solstol

Ann

Skimrande fantasi och prosaisk verklighet

I sina noveller har hon gång på gång visat att hon är en undertonernas mästare, med en suverän förmåga att blotta sprickorna i idyllen och ladda vardagliga situationer med spänning, humor och sorg - ofta allt på en och samma gång. Med precis tonträff fångar hon bristande kommunikation och krampaktiga stämningar, och behöver knappt någon yttre dramatik alls för att skapa klaustrofobiska relationsdramer och låta oss glänta ner i existensens avgrunder. Allt det här har Davidsson nu flyttat över till det längre formatet.

Om Cecilia Davidssons roman "Det man har och det man drömmer om" kan man läsa mer här.

Ann

Den sociala demokraten

Ett parti i kris går till kongress. Det vet alla. Men socialdemokraternas kris har djupare rötter än Göran Perssons valförlust, djupare än Mona Sahlins partiledardebacle. Den går tillbaka till 80-talet, när marknadstänkandet blev det nya svarta, också i det röda partiet.

Då var det länge sedan man talade om det klasslösa samhället, men så länge klassklyftorna i samhället de facto minskade behöll partiet sin rörelsekraft. Sedan kom marknadsavregleringarna, privatiseringarna, EU-anpassningarna. Följden blev att efterkrigstidens jämna utveckling mot ökad jämlikhet fick ett abrupt slut. Var och en började se om sitt privata hus. Och socialdemokratins momentum bröts.

När Håkan Juholt i sitt kongresstal ställer medborgarnyttan framför marknadstänkandet innebär det ett vägval. Ja, han talar om att partiet ”är för marknadsekonomi, men emot kapitalism med förräntningen av kapital som överordnad norm”. Och definierar kapitalism just som ett ”maktsystem med förräntningen av kapital som överordnad norm”. Alltså är socialdemokratin emot kapitalism. Vad det nu kan innebära.

För Palme var en socialdemokrat självklart en demokratisk socialist. För Juholt består partiet av ”sociala demokrater”. Jo, ordet socialist tar han i sin mun: indirekt, och på engelska, genom att citera en omslagsrubrik på Newsweek, som i samband med finanskrisen utropade: ”We are all socialists”.

Avsikten med den retoriska balansgången? Rimligtvis att det ska vara slut på marknadsavregleringar och privatiseringar. Att som Palme markera att ideologierna, som på nytt dödförklarats, likväl lever. Att vi ska slippa se Nya Socialdemokratiska Företagarpartiet ta upp kampen med Nya Moderata Arbetarpartiet om att vara Sveriges modernaste borgerliga parti. Det räcker bra så länge.

Johan

Ord på plats

En författare möter man oftast bäst i läsfåtöljen. Lösgjord från sitt sammanhang kommer författarrösten, som kan vara tvåtusen år gammal eller tillhöra dagens debutant, till en utan störande moment. Bara alfabetets bokstäver, sammansatta till ord och meningar som efter förmåga själva får skapa sin atmosfär. Så vad ska man med författaruppläsningar till, annat än att få en fåfäng nyfikenhet på personen bakom orden stillad? Så kan jag tänka ibland. Men lika sant är att det knappast finns något bättre sätt att bedöma en skönlitterär texts hållbarhet än att höra den uttalas högt. När Mirja Unge läser sin novell ”Brorsan är mätt” på Stanza i Malmö faller varje ord på sin plats. Hon efterträds på scenen av Magnus Dahlström – en unik tilldragelse, enligt arrangören – och jag är glad att jag den här gången inte stannade i läsfåtöljen.    

Johan

Slaget om Libyen

Jag ser Pontecorvos ”Slaget om Alger” på video medan franska stridsplan attackerar mål i Libyen. En liten påminnelse, trots alla olikheter, om vad som hände förra gången väst spände stormaktsmusklerna i Nordafrika. Vad gör den filmen så stark? Att den utan att förenkla konflikten så konsekvent, ja skoningslöst, intar offrets perspektiv, oavsett om offret är mannen som förråder de sina efter att ha brutits ner med tortyr, alkoholisten som attackeras av de rättfärdiga barnen, fransyskan som sprängs i luften på hotellbaren.

På tevenyheterna inbjuds vi till att dela ett annat perspektiv: den överlägsne generalens perspektiv, perspektivet hos politikern som talar i namn av världssamfundet, och det gör mig skeptisk. Stormaktspolitik styrs av intressen, inte av rättvisa. Men någon gång kan det ju hända att intresset sammanfaller med rätten. Låt oss hoppas att det här är ett sådant fall. Fast att tro att vi står inför en ny världsordning där moralen styr politiken – det ska jag göra först när FN inför sanktioner mot Bahrain, invaderar Saudiarabien och beordrar USA att stänga Guantánamobasen.

Johan

Mosaik av skärvor från ett krossat liv

Somliga författare är anspråkslösa skrivarslavar, böjda över pappret i självförglömmande nit. Andra står mitt i händelsernas ström, och låter litteraturen spegla det egna livet. De senare framstår som lika hopplösa ämnen för skönlitterär gestaltning som de förra.

Ja, hur skriver man en roman om en författare som ägnade all sin ansenliga kreativa energi åt att bearbeta självbiografiskt stoff? Den frågan har Per Planhammar haft anledning att brottas med under arbetet med "Efter honom syndafloden – en roman om Jack Kerouac".

Läs resten av min recension här.

Johan

Med ryggen mot klassikerna

Jag kommer till Umeå och snubblar över en litteraturfestival. Vladimir Sorokin står det på programmet. Jag blinkar till och läser igen. Jo, Vladimir Sorokin. Fritt inträde.

– Roligt för dig, muttrar Kulturreservatets Sorokin-fan nerifrån Skåne.

Själv går jag till biblioteket, grabbar tag i första bästa Sorokin-översättning och börjar bilda mig.

Rysslands störste författare just nu, presenteras han som, den svartklädde mannen med stålgrått böljande hår. Och den mest provokative, kunde man tillägga. För romanen Blått fett, som skildrar en framtid där Dostojevskij, Tolstoj och andra författare klonas för att producera ett särskilt värdefullt fett, drogs han inför domstol. Situationen i Ryssland vill han helst inte tala om, då skulle man vara tvungen att hålla på ett dygn minst.

Han verkar trivas i Umeå, i alla fall med de två meter höga snödrivorna. Snö och is spelar ofta en viktig roll i hans böcker. Under det år då han bott i Berlin har han känt sig deprimerad på grund av bristen på snö. I Ryssland mår han bäst vintertid, sommaren tillbringar han hellre utomlands.

– Snön täcker vår jord och döljer samtidigt skammen.

I Ryssland upprördes många av hans vanvördiga sätt att förhålla sig till den ryska litteraturkanon i Blått fett. Men i hans egna ögon kan inte dagens författare förhålla sig till klassikerna som till museiföremål, då klarar man inte av att skapa på egen hand. Själv har han sitt skrivbord stående framför en bokhylla full av de klassiska ryska ”långskäggiga” författarna.

– Med ryggen lutar jag mig mot klassikerna.

När det är dags för publiken att ställa frågor, ställer han istället själv en fråga till publiken. Vilka samtida ryska författare känner vi till? Vi kommer inte riktigt upp i en handfull. Samtalsledaren frågar om han inte håller med om att den ryska litteraturen just nu är väldigt dynamisk.

– Bra författare är det alltid ont om.

 

Ann

Terapi mot rymdens tomhet

Den sista text som Jack Kerouac skrev, ”Efter mig syndafloden”, den publicerades i The Los Angeles Times veckan efter hans död 1969, är en våldsam slagserie i alla riktningar, ett bittert och yvigt utfall mot såväl ”det amerikanska samhällets slätkammade fronttrupper” för vilka varje handskakning, leende och smattrande applåd är ”rena hyckleriet, ett begär och en lystnad med politiska förtecken” som mot de ”fnittrande plakatbärande arslena” i hippierörelsen med deras förakt för ”det skrivna ordets linjära förnuftighet”.

I Per Planhammars roman ”Efter honom syndafallet” utgör Kerouacs anmärkningsvärda artikel, översatt i sin helhet, själva slutackordet, som bara det gör boken värd att läsa. När allt kokas ner till sin grund är tillvaron, enligt den döende Kerouac, inte mer än en ”livslång kamp för att undvika katastrofer. Som den idiotiska vuxenvärlden och läromästare kallar för kreativ[...] Politik, hasardspel, hårt arbete, drickande, patriotism, protester, toalettbesök, allt är terapeutiska metoder för att undvika den svarta tomma rymden. För att få dig att glömma att den alls finns, eller att du själv finns”.

Johan

Trasighetens lyskraft

Ola Nilsson har en alldeles särskild känsla för solkiga och sjaviga miljöer, för hopplöshetens leda och desperationens explosiva aggressivitet. Som den svarta underströmmen i hans berättelse strilar alkoholen, som ska lindra smärtan men lika gärna kan antända våldet. Det är inte lyckan som är drickandets mål, utan ett tillstånd av intighet där alla bekymmer domnar bort.

Här skriver jag om andra delen i Ola Nilssons trilogi, Änglarna.

Ann

En katt tassar in i ens hjärta

Min följeslagare sedan sjutton år finns inte mer. En katt tassar in i ens hjärta och makar sig plats, lämnar ett hålrum när den är borta. Vigdis har funnits vid min sida i hela mitt vuxna liv. Gång på gång har jag övergett henne, varje gång jag återvänt har hon lugnt tittat på mig med sina stora runda ögon och utan förebråelser krupit ihop intill mig.
Världen må brinna, skakas om och bestrålas, ingenting lindrar smärtan när en fyrfota vän tassar iväg för gott.

Ann

I familjealbumens fördolda

Dagens Lund dubbel­exponerat med gårdagens. Gamla fotografier och brev som spinner igång en berättelse med avstamp åtskilliga decennier tillbaka i tiden. Det stegvisa blottläggandet av en familjehistoria, härbärgerande hemligheter och smärtpunkter som berör kvinnor i flera generationer.

Så skulle en sammanfattning av Sigrid Combüchens Augustpris-vinnande ”Spill” ha kunnat se ut, men här handlar det istället om Hanna Nordenhöks första roman efter två diktsamlingar, ”Promenaderna i Dalby Hage”.

Idag är jag gäst i Sydsvenskan. Här finns min recension av Hanna Nordenhöks roman.
Ann

Gråbrun väta

En regnstormig och gråblåsig dag i Den sorte diamant, som gjord för att drömma sig bort till en läsesalong i Berlin:

I Centralhotellets läsesalong. På de breda hörnsofforna, i de låga, djupa sammetsemmorna och gungstolarne njuta herrarne sin siesta - benen långt framsträckta på golfvet, de enorma tidningarne på sina polerade stänger utbredda som fanor framför sig, genomögna de långsamt och intresselöst "Times" fintryckta spalter eller fördjupa sig i de pikanta historietterna i "Gil Blas".

Cigarrettröken försvinner långsamt i ljusblå ringlar uppemot det mörka taket, under det den genomtränger luften i det stora rummet med en lätt, knapt märkbar parfym. Utifrån matsalen och från de långa, övferbygda verandorna ljuder dämpadt sorl af prat och skratt, skrammel af tallrikar och silfver. Af och till bakom de tunga, mörkblå portiererna skymtar man en kypare, som på ett eget stillsamt och diskret sätt, snabt glider förbi öfver det glatta parkettgolfvet.

Derute regnar det. Ett trist, grått regn, som stilla och regelbundet smattrar mot vinterträdgårdens glastak och småningom breder ett lager af smutsig, gråbrun väta öfver Friedrichstrasses ljusa asfaltsgolf.

Den unga damen trycker sig med en lindrig rysning djupare in i sin låga, stoppade gungstol och gungar långsamt fram och tillbaka. Hon bläddrar tanklöst och frånvarande i den illustrerade tidskriften på sitt knä - böjer hufvudet starkt tillbaka öfver stolens ryggstöd och tittar rakt upp på jättekronan i taket, under det hon biter sig i läppen och småler för sig sjelf.

Ur Ensam av Stella Kleve.

Ann

Fotsulans möte med marken

Några veckor senare
gick jag ut på kiselstensbottnen i havet
och kände en underbar rysning
när jag tog mina första simtag
och ensam begav mig ut
mot horisontlinjens skarpa blå.
"Jag kan simma!" ville jag ropa
överväldigad som ett barn.
Som om något annat hade varit att vänta!
Jag hade verkligen återfått
den enkla tilltron till simtaget
hos en som inte kan bottna.
Som fisken omslöts jag
av min tillvaros djup.

Ur Inget andetag är det andra likt av Jesper Svenbro.
(Till min förfäran så har en oputsad version av min recension publicerats i HD, så här följer texten i sin korrekturlästa helhet)

Ingenting mindre än livets mirakel är ämnet för Jesper Svenbros poesi, gärna med ett utropstecken efter. Titeln på hans nya diktsamling, Inget andetag är det andra likt, rymmer en insikt som kan låta banal, tills man börjar tänka på vad det verkligen innebär. Andningen och anden har långtifrån bara ordstammen gemensam när perspektivet är den tillfrisknades och dikterna bär vittnesbörd från en som stått vid dödens rand.

Varje steg är ett underverk, slår poeten fast och hänvisar till Matteus, sjätte kapitlet: ”Du var lam, och nu kan du gå!” För den som allvarligt sjuk rest sig ur sjuksängen är det ord som speglar en reell erfarenhet, men det häpnadsväckande är också en livskänsla som Svenbro odlat genom hela sitt författarskap.

Med tiden har Svenbros känsla för tillvarons förunderlighet fått en alltmer religiös prägel. Hans förra diktsamling ”Vingårdsmannen” tog avstamp i det apokryfiska Thomasevangeliet och var närmast en teologisk essä i lyrisk skepnad, där himmelska uppenbarelser och litterära spetsfundigheter samsades. ”Inget andetag är det andra likt” är en ren lovsång till den gud som gett honom livets gåva och talets förmåga åter. I dikten ”Genrebyte” kommenterar han att den nya boken håller på att utvecklas till en bönbok istället för en diktsamling. Då får det bli så, säger han till sig själv: ”Allt står på huvudet!/Jag trodde på poesin som jag nu tror på bönen.”

Diktsamlingen inleds med tio dikter ”från botandets frist” som skildrar hur diktaren drabbas av en stroke. En händelse som naturligtvis vänder upp och ned på tillvaron och sätter livet på sin spets. Men poeten Svenbro förblir ändå poeten Svenbro in i medvetslöshetens drömartade dis, där han ser framför sig hur han skriver ut den grekiska versionen av Fader vår på sin dator, med alla accenter utsatta. Grekiskans spiritus-tecken, ”andningens konsonant”, tolkar han som ett tillfälle för den Helige Ande att ”ge liv åt en bokstavsföljd”.

Också i sin kristna tappning präglas Svenbros poesi av en sofistikerad legering av pedantiska ordklyverier och helig häpnad, torr intellektuell analys och barnslig iver. Utläggningar om grekisk grammatik, Zenons paradoxer och humorn i Nya testamentet bildar en boksynt ram kring de vardagsmirakulösa upplevelserna av fotsulans möte med marken, de första simtagen i havet och regnbågens skimrande färger. Det är alltid en hisnande färd att följa Svenbros poetiska tankekedjor, där tillagningen av en bœuf bourgignon kan bli ett ”civilisationshistoriskt äventyr”.

För en skeptiker skulle diktsamlingens lovprisande av Guds ära vara svåruthärdlig läsning, om det inte förenats med poetens kritiska resonemang, ständiga munhuggande med sig själv och öppna diskussion om vad dikten är och bör vara. ”Jag har inte längre någon användning för min sarkasm”, deklarerar han i en dikt för att i en senare konstatera att sarkasmerna håller på att smyga sig tillbaka. ”Hur länga ska jag älta berättelsen om min räddning?” frågar han sig och försöker ta sig ut ur ”självömkans metafor”.

Nog kan de lärda exposéerna bli torra i överkant, men det är lika lätt att imponeras av Svenbros poetiska finesser som att smittas av hans oförställda förundran.

 
Ann

Vi måste än längre ner

Katt
hur krymper inte kvällen
hur stiger inte vår rädsla
inför det som förgör oss
och det
varmed vi förgör varandra.

Du gör dina ögon
till svarta knivar mot solen.

Klo
Gap
Kön

Vi måste ner i grunden
där endast detta gäller.

Vi måste än längre ner
där detta inte gäller.

Lennart Sjögren, ur sviten Den romerska katten, i Deras ögon (1994)

Det finns en stark rörelse nedåt i Lennart Sjögrens poesi. En dragning till existensens undre regioner, ett sug mot det okända, en färd med destination bråddjupet.

Hellre än en nedstigning ska man nog kalla det ett nedsjunkande. För det underjordiska hos Sjögren är snarast det undervattniska: vägen nedåt bär genom vatten, genom hav, ned till ”den nedre botten” och än längre, till ”det som är djupare”. Det är undergångens väg, men också en underlig längtans. Hos Sjögren finns inget fågel, fisk eller mittemellan. Också fåglarna färdas gärna ned mot fiskarnas värld.

Att bege sig neråt, det handlar om att försöka finna den kunskap som finns på djupet, svaret på det som är ”utanför frågandets krets”.

 
I årsboken Coniunctio 2011 som har temat Nedstigning skriver jag om Lennart Sjögrens poesi. Här kan man läsa mer om Coniunctio.

Ann

Det finns många sätt att bedöma böcker...

...efter bekvämlighet är inte det sämsta.

(Isis rekommenderar varmt Roy Jacobsens Underbarn.)

Svunnen framtid

Utan titel, papper skuret som pianotangenter; fotogram; 1920-tal

Bilder av det moderna. Nästa sekelgamla. På Malmö Konsthalls lilla men fina László Moholy-Nagyutställning betraktar jag dem. Collagen och fotogramen från en teknikutopisk dåtid. De geometriska figurerna för en svunnen framtid.   

Abzug, 1922; provtryck 1; linoleusnitt

På tevemonitorer visas Bauhauspionjärens kortfilmer. Fattigt folk i Berlin och Neapel. Droskor och tiggare. Zigenare som tjänstvilligt dansar och slåss inför filmkameran. En brokig värld, skildrad med sympati, på väg att dunsta bort. Försvinna in i framtidens geometriska figurer.

Johan

"ett av de där greppen som låser sig om ens hjärta"

Nordisk prosa lider inte direkt brist på uppväxtskildringar med 60-tals-rekvisita. Tv-apparatens intåg i hemmet, Gagarins rymdfärd, småpojkar som spanar på solbadande damer, Vilda västern-serier, det socialdemokratiska omkvädet "vi fick det bättre". Allt sådant känns minst sagt välbekant. Men det spelar ingen som helst roll, för den här gången är det Roy Jacobsen som grävt i barndomsförrådet.

Läs om Roy Jacobsens underbara roman här.
Ann

Förkroppsligad ideologi

Bänkarna i Citytunneln lutar. Så mycket att man får ta spjärn med fötterna för att sitta kvar. Ett exempel på att snygg form ibland får gå före funktion? Inte alls. Det handlar om en ideologi som förkroppsligats i Malmös underjord. Avsikten är att uteliggarna inte ska kunna ligga. Bieffekten är att handikappade, barn och gamla har svårt att sitta. Det senare har lett till protester, och nu byggs bänkarna om. Sedan får man hitta andra sätt att mota bort slöddret från det offentliga rummet i ett Sverige där alla partier utom ett är så rörande överens om sin humanistiska värdegrund.

Johan

Lingebrandt läser

Det är väl ingen överraskning direkt, men nu är det i alla fall officiellt genom Lyrikvännens nya vinjett. I varje nummer skriver jag om en nyutkommen diktsamling, i årets första handlar det om Pamela Jaskoviaks  "Regnet och gräset":

Vem grät sin första gråt
i lövskugga
av sirapsträd

vem sover sönderkysst
som båtkropp
övertäckt

vem kommer uppför trappan
förbi sig gråten

För vem flämtar båtarna
vems sommar rinner
som sand mellan broarna
åter i hamn
ombord
på moderskeppet

Och man ska absolut inte missa det fina temablocket om Marina Tsvetajeva. Här kan man läsa en presentation av numret och här beställer man Lyrikvännen om man vill.

Ann

Underjorden i förstoringslupp

På något sätt måste jag lära känna innevånarna
som arbetar här nere i nedbrytningen.
Utan dessa varelser har vi ingenting att äta
och det är till dem vi överlåter våra kroppar.

Att se sig omkring är inget svar
och hela tiden uppstår
nya ritningar av verkligheten.
Det finns en medgörlighet
i det som omvandlas
och äts genom varat.

Ur Sören Bondesons diktcykel En m3 jord. Här skriver jag om boken.

Ann

Islöv

Sektens starka lockelse

Den krutdurk av tro, kärlek och kåthet som skapade Knutby upphör inte att kittla vårt sinne för smaskiga tragedier. Samma gruppsykologi fast i en vardagligare och mindre blodig version skildrar Elisabeth Hjorth i Hängivelsen, en berättelse om förförelse i en sluten värld av utvalda.

Här recenserar jag Elisabeth Hjorths första roman.

Ann