Farväl 2016!

Giovanni Bellini, Detalj från San Giobbes altarstycke, 1480

Kulturreservatet hälsar ett gott nytt 2017!

Postsanningar, filterbubblor och andra nyord

Upp flyga orden, tanken stilla står, heter det i ”Hamlet”. Detta Shakespeare-år, när vi firat att författaren varit död i fyra sekel samtidigt som hans pjäser tycks bli alltmer samtida, har det funnits anledning att fundera över vad våra ord egentligen betyder. Det är till stor del om språket kampen står när samhället ändrar riktning, och plötsligt har gamla välbekanta ord börjat flaxa hit och dit. Vad menar vi till exempel numera när vi pratar om godhet? Eller oro?

Vart samhället är på väg speglas förstås också i alla nyord. För några veckor sedan utsåg Oxford Dictionaries "post-truth" till årets engelska ord och satte därmed ljuset på hur fakta klivit av den politiska scenen och lämnat fritt spelrum åt känslorna.

Här skriver jag om Språkrådets nyordslista 2016. Och här om ett av de utvalda nya uttrycken, förstärkt verklighet. Nyordet läslov kan man läsa om här. Här skriver jag om fomo.

Ann

God Jul!

Deer taking shelter in winter, Gustave Courbet, 1866

Tillbaka till medeltiden

När historien upprepar sig blir, med Karl Marx berömda formulering, tragedin till fars. Kanske ska man därför inte tappa hakan om moderniseringsprocessen genom en ironisk twist för oss tillbaka till medeltiden. Är det så vi ska förstå den absurda nya värld vi tycks ha hamnat i? Den italienske juridikprofessorn Ugo Matteis essä ”Gemensam nytta” (Balders förlag) får mig att börja fundera i sådana banor.

Läs här min krönika om Ugo Matteis essä.

Johan

Hvad dansk kultur egentlig er

Gerda Wegener, Hjärter dam, 1928

Att frisinne ändå är något specifikt danskt är nu fastslaget i dansk kanon. Det tycks inte finnas någon hejd på hur många kanonvarianter som ryms inom Danmarks gränser. 2006 fick Danmark sin litteraturkanon, vilken följdes av en kulturkanon, historiekanon, demokratikanon och naturkanon. Den här gången har danskarna på den avgående kulturministern Bertel Haarders (venstre) initiativ röstat fram en topp tio över danska värden. På ren, kanonbeskyddad danska lyder de tio budorden i den nya Danmarkskanon: den kristne kulturarv, det danske sprog, velfærdssamfundet, frihed, tillid, lighed for loven, kønsligestilling, foreningsliv og frivillighed, frisind, hygge. Vem kan väl tvivla på att Danmark är världens lyckligaste land efter den listan?

Jag ser Gerda Wegener på Arken och funderar över den nya Danmarkskanon med värderingar, här.

Ann

Gråt och gråväder - litteraturens 2016

Vad har 2016 tillfört litteraturen? Lättare är att se vad som tagits ifrån oss. Detta år när så många kulturpersonligheter tystnat för gott har lien svept fram också över det litterära fältet och ryckt bort författare efter författare.

Vi har förlorat Bodil Malmsten, Lars Gustafsson, Göran Palm, Karin Johannisson, Jacques Werup, Lars Huldén, Imre Kertesz, Umberto Eco, Jenny Diski, Harper Lee, Dario Fo, Peter Esterhazy, Michel Tournier, Yves Bonnefoy, Leonard Cohen, Jan Sonnergaard. Hur ska tomrummet kunna fyllas?

Augustprisvinnaren Lina Wolff får ursäkta, det är ändå en annan av de nominerade boktitlarna som sammanfattar det hela bäst: Andrzej Tichýs ”Eländet”. I en av årets på samma gång mest ursinniga och sofistikerat komponerade romaner speglas en hård och iskall samtid där bostadsområden kallas för mänskliga soptippar och de individer som inte i tid räddar sig över till rätt sida av den avgrundsdjupa klassklyftan är dömda till undergång. ”Framtiden är redan här, den är bara ojämnt fördelad”, heter det i romanen.

Död, dystopier och Dylan när jag sammanfattar litteraturåret här.

Ann

Alla vi mindre märkvärdiga

Här lär vi känna just de människor som till stor del lämnades utanför när moderniseringsvågen drog fram: ”Alla vi mindre märkvärdiga.” Poeten, bosatt i Luleå, skildrar personer som han känt mer eller mindre väl, de flesta av dem nu döda, i avsikt att ge dem liv ännu en stund. Här är Agda, hon som aldrig hittade någon på lördagsdansen och fick stanna kvar. Här är Joel som söp bort gården och Märta som sitter ensam vid missionshusets orgel. Här är pojken som är ”klart begåvad, / kommer att fly från landsbygden.”

Jag recenserar Sven Nybergs diktsamling Porträtt, här.

Ann

Ur kurs i kosmos eviga natt

Som ett futuristiskt Titanic stävar Aniara bort från vår strålförgiftade planet mot främmande galaxer, och flyktingarna gör allt för att glömma både vad de har bakom och framför sig. Mänsklighetens grymhet står inte rymdens efter, inpräntar Martinson i sina 103 sånger och summerar budskapet i en central passage: ”Det finnes skydd mot nästan allt som är / mot eld och skador genom storm och köld / ja, räkna upp vad slag som tänkas kan / Men det finnes inget skydd mot människan”.

Det är rader som kastar ett rungande eko in i vår tid. Inte minst när en klimatförnekare intar Vita huset och hotar riva upp Parisavtal, pumpa upp olja och bryta kol så nationen glöder. Så skruvas temperaturen på vår klimatångest upp ytterligare några grader. Är det till Mars vi ska sätta vårt hopp när den nyvalde presidenten säger sig vilja satsa mer på rymdforskning?

Jag skriver om Aniara som fyller 60 år i år, här.

Ann

Ett poetiskt krasssssch!

Den georgiske dadaisten Zurab Rtveliashvili är ingenting för den som vill ha sin poesi finstämd och lågmäld. Volymen är uppskruvad i den lilla brandfärgade boken ”150.000 megahertz” och dikterna ”yyyyyylar” och ”stööönarrr” och slår ner med ett ”krasssssch!”.

150 000 megahertz sägs vara frekvensen för en stjärnas födelse och poesins eld, och poeten gör vad han kan för att sätta ljudvågorna i rörelse. I en inledande programförklaring höjer han rösten för en dikt som byggs på bullrande barrikader av ”gatans hastigt skyfflade kullersten”.

Här finns en liten recension av 150.000 megahertz.

Ann

Att stå till tjänst

Grantanumret kretsar kring begreppet service, ett lysande val av tema, på samma gång ytterst tänjbart och i stånd att säga så mycket om vår tid. Här ryms såväl Susanna Alakoskis fina utblick från sjukvårdsupplysningens callcenter och brittiska Joanna Walshs framställning av en hotellrecensents vardag som franske Mathias Énards porträtt av en papperslös immigrant som arbetar svart på en begravningsbyrå med att ta hand om drunknade flyktingar.

Här skriver jag om senaste numret om Granta.

Ann

Glad advent!

Snöflingor i keramik av Angelika Bergman

Det är ju julsalong – klart att det behövs ett snöfall i den skånska vintergrönskan.

Jag har gått på ett par julutställningar i nordvästra Skåne, här.

Ann

Dikter med stora ögon

Ana Brnardics diktsamling ”Fåglarnas tillblivelse” tar sin början på en flygplats, i känslan av att betraktas som en främling. Men lika mycket är omgivningen främmande för henne, och det är utifrån uppfattningen av världen som något sällsamt och besynnerligt som hennes dikter ser sig omkring med stora ögon.
Ja, poeten tycks ha kvar barnets blick när hon betraktar ett USA där skyskrapor växer ur rotknölar, gamlingarna har frisyrer av spunnet socker och kaffemuggarna är lika stora som de jättelika träden. Bildspråket är vilt och lekfullt, som om Brnardic plockar sina liknelser ur en låda med bortglömda leksaker. Men i botten finns ett allvar: i blickfånget står en samtid där vi räddhågset spanar efter terrorister och ensamheten breder ut sig.

Här recenserar jag "Fåglarnas tillblivelse".

Ann 

Det tunga arvet

En svart tråd av nazism och fascism nystas upp när Caterina Pascual Söderbaum i romanen ”Den skeva platsen” tar sig an den egna familjehistorien. I hur hög grad är vi ansvariga för vårt arv och vad gör vi med detta ansvar? Hur ska vi handskas med skuldbördan? Sådana frågor pulserar genom romanen, som tar den personliga smärtpunkten som avstamp för en färd genom Europas mörka nittonhundratal. Det är ett försök att förstå hur all ondska gjordes möjlig, hur människor kunde leva med vad som skedde omkring dem, ja, hur de själva kunde vara delaktiga i det mordiska maskineriet.

Här skriver jag om "Den skeva platsen".

Ann

Dikter för kalla tassar

Den som lyfter på ett blad kan upptäcka en hel värld. En varelse gungar på ett strå, en annan slumrar i grönsakslandets skugga. Dikterna i Lena Sjöbergs bilderbok ”Under ett rabarberblad” (Rabén & Sjögren) zoomar in det myllrande liv som möter oss i trädgårdsrabatten eller skogssnåret, men också på soptippen och i höghuset. Det är ”verser för människor och djur” som omsluter allt som har tassar, vingar eller antenner med kärleksfulla rim.

Här en kort text om "Under ett rabarberblad".

Ann

Höst i svartvitt

Rakt ner i djupet

Robinsons berättelse om två föräldralösa systrars uppväxt är lika outgrundlig och mörkt sugande som sjön vid den nordliga lilla staden Fingerbone och prosan doftar dyigt vatten och frosthöljt gräs. Vilken inledning på ett författarskap! I ett slag gjorde romanen från 1980 Robinson till en betydande amerikansk författare. Både The Guardian och Times Magazine har haft med den på listor över de hundra bästa engelskspråkiga romanerna. Tala om andraboksångest – det skulle också dröja ett kvarts sekel innan hennes nästa roman, ”Gilead”, gavs ut.

Här skriver jag om Robinsons första roman, "Två par systrar".

Ann

Au revoir, Leonard Cohen

Vi kan inte klaga på hans sätt att ta farväl. ”I’m traveling light / It's au revoir” förklarar Leonard Cohen för oss med dovare röst än någonsin på mäktiga nya skivan ”You want it darker”, som blev det värdigaste slut som går att föreställa sig för en sångpoet som så länge varit vår vägvisare i mörkret. Men så var han också en man som kunde det där med eleganta avsked. ”Hey, that’s no way to say goodbye”, uppmanar han ömt på debutalbumet från 1967.

Så blev det dags att ta avsked också av Leonard Cohen. Här skriver jag om min långvarige följeslagare i mörkret.

Ann

Låt oss förlåta varandras dumheter

Tolerans tillhör de omistliga dragen i västerlandets självbild, och starkast lyser den när den kontrasteras mot österländsk fanatism. Står Gud inte längre på vår sida i civilisationernas kamp så gör i alla fall förnuftet det, och det kan vara lockande att föreställa sig att humanistiska värden som öppenhet och fördragsamhet alltid ingått i vårt kulturella bagage. Att så inte är fallet behöver man bara skrapa lite på ytan av västerländsk förträfflighet för att inse.

Här kommer sent omsider en länk till min text om Voltaire och toleransen.

Johan

Att älska det mänskligt bristfälliga

Det är en strålande oktobertorsdag. De solbelysta träden speglar sig i Rönneå och några gula lönnlöv singlar ner, eviga symboler för uppbrott och avsked.

Den här hösten är skilsmässor den stora kulturella snackisen. Kan det bero på att den generation som föll för den nyborgerliga vågen och trädde ringar på fingret nu sitter och blänger på varandra hos familjeterapeuten? Eller bara på att vi alla, lyckliga som olyckliga, kittlas av att blicka ner i relationsavgrunden och känna igen oss själva, eller annars tänka att det faktiskt kunde ha varit sju resor värre?

Jag skriver om Linn Ullmanns nya bok och en uppsättning av Scener ur ett äktenskap i Ängelholm, här.

Ann

När Sverige byggdes med blod

Hon är drottningen som älskade för mycket. Han är rikskanslern som inte lät sig bevekas av känslomässigt tjafs. Det är sådana som han som skrivit historien och i den har Maria Eleonora fått rollen som den jobbiga hysterikan, den fåfänga slöserskan, den överspända gråterskan vars kvinnliga nycker hotar hela nationens säkerhet. Axel Oxenstierna avfärdade henne som ”svag av naturen, mäkta given affekterna” och såg till att porta henne från allt regerande.
När Ulrika Kärnborgs roman ”Saturnus tecken” presenteras som en ”romanfantasi om Axel Oxenstierna” är det som att han vunnit maktkampen med drottningen också i baksidestexten – i själva verket är det i lika hög grad hennes roman.

Här recenserar jag Saturnus tecken.

Ann

Genregränser på glid

Är det här hösten då alla våra genreförväntningar ska ställas på huvudet? Då ingenting får vara på sin rätta plats? Vi har clowner som smyger i buskarna, en sångare som litterär Nobelpristagare och dagboksanteckningar i den skönlitterära Augustprisklassen.
Snart två veckor efter Dylanchocken verkar det inte finnas någon ände på behovet av terapeutiskt litteraturprat. Alla har en åsikt om rätt eller fel låt vann, och sällan har jag diskuterat så mycket med så många om vad litteratur egentligen är för något.

Jag kommenterar nomineringarna till årets Augustpris, här.

Ann

Ovågade trängs orden

Ändå är det inte i första hand konkursens Kaunisvaara hon skriver fram i sin diktsamling utan barndomens, en plats silad genom minnen där naturen har huvudrollen. Lika ordkarga som stämningsrika följer de sparsmakade dikterna årstidernas gång, registrerar uppmärksamt ljusets skiftningar, frammanar sensommarnätter, myrängar, kramsnö, surblöta lovikkavantar och sotig mandelpotatis.
Bilderna lyser med en kärnfull glans som vittnar om att poeten burit på orden länge, men knappast avslöjar att hon är en 75-årig debutant.

En verkligt fin debut, diktsamlingen Kaunisvaara av Majvor Mäki Sjöberg. Jag recenserar här.

Ann

När vintern kommer

"Is" skrevs under Kalla kriget, så det är lätt att uppfatta den som en snudd på övertydlig allegori över en samtid där makthavarna satt och fingrade på kärnvapenknappen. Skildringen av hur militarismen tar över världen och människan förintar sig själv lämnar heller ingen tvekan om att berättelsen bär på ett moraliskt budskap. Men med sin hallucinatoriska, mardrömslikt repetitiva struktur låter romanen sig inte låsas fast i några enkla tolkningar. Likt en skimrande iskristall tycks den kunna spegla vad man än vill läsa in i den.

Här skriver jag om Anna Kavans gåtfulla och vackra roman Is från 1967.

Ann

Oktober

It Ain´t Me, Babe

”No, no, no, it ain´t me babe,
It ain´t me you´re lookin´ for, babe.”

Om det omkvädet låter sig läsas som poesi vet jag inte, men det sammanfattar rätt så bra Bob Dylans inställning. Låten om att inte motsvara en tjejs förväntningar växer till ett non-konformistiskt credo som ljudit genom hela karriären.
När den unge folksångaren utsågs till sin generations politiska samvete vände han ryggen åt proteströrelsen, kopplade el till gitarren och omskapade sig till surrealistisk rockpoet.
När hippierörelsen stod i zenit klippte blomsterbarnens idol håret och gav ut en akustisk platta om synd och förtappelse, fylld av gammaltestamentliga anspelningar.
När punken kom övergav Dylan gitarrslamret och satte ihop ett kompband med blås och kör som gjorde slicka versioner av klassikerna. (Liveplattan som följde råkade bli den näst första Dylanplatta jag köpte, och länge tog jag för givet att ”Knockin´ On Heavens Door” gick i reggaetakt.)

Listan på mot-strömmen-handlingar kan göras lika lång som de senaste decenniernas turnéschema. Att en sådan man inte är helt bekväm med att omfamnas av kulturetablissemanget kan man utgå från. Lyckligtvis också att han nog kan tåla en hel del buanden från folk som vet bäst.
Men är Dylan värd guldstjärnan som akademin klistrat in i hans skrivhäfte? Tja, sätter man ribban extremt högt och säger att en nobelpristagare måste ha ändrat litteraturens utseende i grunden och ha chans att fortfarande kännas aktuell om hundra år är han en av få pristagare som håller måttet.
Det sägs att Svenska Akademien med sitt val utvidgat litteraturbegreppet. Det är inte sant, också bortsett från att Orfeus sjöng till lyra så att självaste dödsgudens hjärta veknade. Dylan är ingen readymade som förvandlas till konst genom att sättas på piedestal. Det är Dylan själv som utvidgat litteraturbegreppet genom att korsa modernistisk poesi med deltablues och folkballader. För det prisas han välförtjänt. Om han sen är med på tåget är en annan sak.

”I´m not the one you want, babe,
I will only let you down.”

Johan

Bob Dylan - ett skämt eller?

”Was that some kind of joke?” undrar Bob Dylan i ”Desolation row”, en fråga som nu ekar över kulturvärlden. Men det var det förstås inte, och vill man syna den konstnärliga kvaliteten i sömmarna och se om Dylan håller i finlitterär frack är just den låten, förlåt dikten, från 1965 års ”Highway 61 revisited” inte något dumt exempel.
I denna surrealistiska urladdning framträder poeten som en modernistisk bard som spottar ur sig bilder i en hallucinatorisk jambisk vers, vittnande om suverän formmässig kontroll.

Läst som dikt, vilken litterär kvalitet håller Bob Dylans verk? Jag ombads närläsa en text av nobelpristagaren och valde Desolation Row. Det här kom jag fram till.

Ann

Kvinnor bortom tid och rum

Odalisk.

Maria Björklunds kvinnoporträtt åkallar det förflutna i dräkter och symbolik och de suddiga dragen ger stundtals intrycket av bleknande fresker. Samtidigt rymmer de en kärna av tidlöshet. Något dunkelt och undflyende.
De förbehållslöst vackra målningarna med sitt finstämda valörspel verkar som gjorda för Tomarps Kungsgårds historiska salar. Ja, man får lust att damma av ett bortglömt gammalt begrepp som det sköna. Kan det till och med bli för vackert? Kanske är här någon rosa blomma för mycket. Men nej, Björklunds måleri är inte insmickrande och det tror jag har att göra med ansiktsuttrycken, de tömda blickarna. På samma gång oberörda och uppfordrande, frånvänt drömska och vaket frågande lämnar de alltid en gåta kvar.

Här skriver jag om Maria Björklunds måleri som ställs ut på Tomarps Kungsgård.

Ann

En mörk framtid i spänningskostym

I vår mörka och skruvade samtid verkar det finnas ett oändligt behov av litterära dystopier. Som för att säga: se vart vi är på väg! Eller möjligtvis: jo, det kan faktiskt bli betydligt värre. Tittar man bara på debuter har det kommit minst tre dystopiska sådana tidigare i år: David Norlins ”Dagar utan ljus, nätter utan mörker”, Camilla Stens ”En annan gryning” och Hanna Rickstens ”Apollyon”. Här hukar det framtida Sverige i atomhotets skugga, klassificerar medborgare efter ras eller har tagits över av kristna fanatiker.
Även Åsa Avdic klär sin debutroman ”Isola” i dystopisk kostym. Här befinner vi oss i protektoratet Sverige 2037.

Här recenserar jag Avdics romandebut Isola.

Ann 

En vals på randen till avgrunden

Wien 1936 är redan en förlorad värld, men de lyckligt lottade dansar obekymrat vidare på randen till avgrunden. En av dessa är Leonidas, en gång en fattig lärare utan framtidsutsikter. Ett självmord visade sig bli hans vinstlott i livet – en Wagnerdyrkande studiekamrat skjuter sig i huvudet och lämnar efter sig en frack. I det ärvda plagget går Leonidas på bal och blir med sitt stiliga yttre och sin valstalang genast en omsusad kavaljer. När en stormrik arvtagerska förälskar sig i honom får han möjlighet att klättra högre än han någonsin kunnat drömma om.
Franz Werfel, som var österrikisk jude, hörde till de författare vars böcker brändes på nazisternas bokbål, och kortromanen "En kvinnas blekblå handskrift" kom till under de mest dramatiska av tider. 

Här recenserar jag Werfels roman från 1940. 

Ann

En lyrisk väckarklocka

”Antropocen” är den omdiskuterade benämningen på den nuvarande geologiska epoken, den där människan är den främsta faktorn som påverkar livet på planeten, och också titel på Jonas Grens tredje diktsamling. Undertiteln är av det anspråksfulla slaget: ”Dikt för en ny epok”. Men så lyder ju budskapet också att hela existensen står på spel och att vi har oss själva att skylla. Den som inte hade klimatångest innan får känna smaken av en ”undergångsfixerad räkfrossa”.

Här recenserar jag Jonas Grens nya diktsamling.

Ann 

"Det är ju ingen lek att växa upp"

Låt oss börja med orden. Hur farliga de kan vara. I Linda Boström Knausgårds nya roman ”Välkommen till Amerika” har elvaåriga Ellen slutat prata. Hon bad till Gud att hennes pappa skulle dö och bönen hörsammades: ”En sådan makt hade alltså mitt tal”, tänker hon. Hennes tystnad är en vägran, ett sätt att kontrollera något som inte låter sig kontrolleras, förklarar Linda Boström Knausgård:
– Hon vill inte släppa ifrån sig orden, för man avslöjar otroligt mycket med sitt tal. Och hon vill inte ge ifrån sig någonting. Hon tror verkligen på ordens makt, hon upplever att det är hon som har dödat sin far. Jag tror att den här flickan, också när hon lyssnar till när andra talar, upplever att de inte vet hur mycket de säger om sig själva. De vet inte vad de ger ifrån sig, de tänker inte på det. Men hon tänker på det, hela tiden.

Jag samtalar med Linda Boström Knausgård om hennes nya roman, Välkommen till Amerika, här.

Ann

Skymningens och skuggornas poet

Sommaren håller på att blomma över, nu börjar vissnandet, ruttnandet, möglandet. Nog låter det som en bra tid att läsa Baudelaire? Dekadensens diktare, han som besjöng stinkande kadaver, föraktade det naturliga och sökte sig till den svarta och nakna tomheten, är förstås ingenting för de soligaste dagarna – själv tycktes han föredra alla säsonger mer än sommaren: ”Sena höstar, vintrar, vårar dränkta i lera, / sövande årstider, ni som min själ håller av / för att ni sveper i slöjor och vet balsamera / hjärta och hjärna djupt i er grav!”

Här skriver jag om Compagons "En sommar med Baudelaire".

Ann

Varje människa rymmer sin historia

Linn Ullmann är dotter till två föräldrar som båda ”gjort en poäng av att förvandla sitt liv till historier som de sedan berättar med en besjälad förmåga att inte bry sig det minsta om vad som är sant och vad som inte är det” – så formulerar hon det i sin nya roman ”De oroliga” som kommer på svenska senare i höst.
När Ullmann på torsdagseftermiddagen inviger den sjunde upplagan av Louisiana Literature berättar hon om hur hon försökt göra historien om sin barndom så sann som möjligt, samtidigt som skrivandet per automatik förvandlar verkligheten till fiktion. Kanske är det till och med så att ju mer man diktar upp, desto sannare blir det?

Jag rapporterar från Louisiana Literature, här.

Ann

Mörk poesi från en likgiltig samtid

Sammanfatta Andrzej Tichýs litteratur i ett ord? Elände ligger nog ganska bra till. Redan i debuten ”Sex liter luft” lät författaren mänskligheten gå upp i rök medan en pojke ensam drev omkring i sitt övergivna höghusområde. De efterföljande romanerna har proppats med minst hundra år av kriser och katastrofer och fyllts till brädden med grymheter, orättvisor och lidande. I ”Fält” utgjorde psykosen svaret på världens jävligheter; förra romanen ”Kairos” inleddes med visioner av begravningståg som vandrade över en bränd jord. När det gäller svärta kan få samtida svenska författare konkurrera.

Här recenserar jag Andzrej Tichýs nya roman.

Ann

Identitet på kredit

"Lindgrens groteska berättelse från 1800-talets Västerbotten visar vad makt över människor möjliggör och kan ses som en parabel över kapitalismen. Hos Widerberg pyr den sociala indignationen under vinterfrusna bilder och kameran dröjer länge vid de nötta och svartnade slantar som ligger uppradade på bordet i stugans enda rum: penningarna som ska freda kvinnokroppen. Men det är handlarens skuldbok som regerar."

Jag skriver om "Ormens väg på hälleberget" och skuldsamhället, här.

Ann

Smyga fram längs med stavelserna

”Man kan ta med allt. Men det måste finnas ett skäl”, heter det i Helle Helles roman ”Detta borde skrivas i presens”. Och följdriktigt kan minsta preposition eller val av tempusform ha betydelse.Hur är det att översätta en text som är så uppmärksam på vartenda småord?– Det är där man måste vara väldigt noga. Man måste liksom smyga fram längs med stavelserna för att verkligen få fokus på samma saker och samma ton. Ofta skildrar hon väldigt osäkra människor, och på samma sätt som när man har med sådana att göra i verkligheten måste man vara sensibel för de signaler de sänder ut.

Jag möter Ninni Holmqvist för ett samtal om översättning och den danska författaren Helle Helle, här.

Ann

"Varför ska vi inte få leva som vi vill?”

Lika länge som Sverige varit kristet har det gjorts försök att omvända samerna – de första missionärerna verkade redan i mitten på 1000-talet. Men det var först på 1600-talet, då den mer hårdföra kolonisationen av norra Sverige rullade igång, som en organiserad förgörelse av de traditionella sedvänjorna sattes i verket. När kronan ryckte fram för att lägga vantarna på mark, skatter och naturresurser blev det kyrkans uppgift att kuva den samiska befolkningen till lydiga kristna undersåtar. Enskilda präster gjorde det till sitt livskall att utrota all slags ”grufwelig weetskiepelse och afgudadyrckan”. 

Här skriver jag om Svenska kyrkans vitbok: "De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna". 

Ann

Samtal om träd

Gerhard Nordström, "Spegling".

Det är en överväldigande grönska som slår emot en. Träd så lummiga att det inte går att se var det ena börjar och det andra slutar. Grenar som speglar sig i stilla vatten. Övervuxna dammar. En blommande äng i ett skimrande varmt kvällsljus. Solnedgångsstrålar som knappt tränger genom det täta lövverket.Naturen triumferar i Gerhard Nordströms målningar, som i sommar kan ses på Höganäs konsthall. 17 verk där landskapets skönhet är bländande men inte bara består av idyll: också det vissna, murkna och förfallande, rotvältorna, slyn, höstens blottade råa jord, omfattar den 90-årige konstnären med samma måleriska ömhet.

Här skriver jag om Gerhard Nordströms grönska, träd och näktergalar och debatten om konstens nytta.

Ann