Umeå, december

Vem är rädd för lyriken?

Så hur perifer är egentligen poesin? I SVT:s nya serie ”Helt lyriskt” där unga och äldre artister tonsätter varsin svensk dikt brer programledaren Fredrik Lindström på om vilken sensation det vore om Edith Södergran skulle bli en topplistehit. Överhuvudtaget presenteras kombinationen populärmusik och poesi som en helt ny och udda grej. 

Men att svensk lyrik poppas upp är ju knappast något exceptionellt, utan snarast något av en svensk paradgren. Den bellmanska och taubeska traditionen håller fortfarande takten. Tänk bara på hur Dan Andersson spelats in inte bara av Thorstein Bergman utan också av Sofia Karlsson, Hootenanny Singers och Staffan Hellstrand. Tidigare i år tokhyllades Anna Ihlis tolkningar av Erik Axel Karlfeldt. Och just Fröding räddade faktiskt en gång i tiden dansbandet Sven-Ingvars när de kring 1970 hade en karriärsvacka.

Jag tittade på SVT:s nya poesisatsning, här.

Ann

Skimrande skapelseberättelse

I nya diktsamlingen ”Den synliga världen” börjar Camilla Hammarström med att höja blicken mot himlen och betrakta ”det glindrande stjärnvalvet”. Så självsäkert otidsenlig kan väl endast en samtidspoet som vågat sig på att nyöversätta Rilkes ”Duinoelegier” tillåta sig att vara. 

Själv kan jag inte låta bli att blicka nedåt. Boken är så vackert formgiven att jag hela tiden vill fingra på det grå linneomslaget med dess svarta silhuett av ett ormbunksblad, den uråldriga växt som under hundra miljoner år hade det gröna herraväldet över planeten. Det är perspektiv av den storleksordningen hon låter skymta i boken, och ja, större ändå.

Här skriver jag om "Den synliga världen".

Ann

Ensamhet i juletid

Förlaget kallar berättelsen ”en modern julsaga”, vilket jag först tycker låter oroväckande. Två udda människor möts och frusna känslor tinas upp, alltmedan en stjärna faller och juleljusen tänds på tv – kan det bli annat än olidligt tårdrypande? Jo, det kan det, men det krävs en skicklig författare för att den här sortens hjärtskärande historia inte ska slå över i sötsliskig sentimentalitet. En sådan författare är Maria Hamberg.

 Här skriver jag om Hambergs "Allt under himmelens fäste".

Ann

Lyriskt kosmos

”Jordkropp” är en stark debut, där doften av myllan hänger tung och hoppet är skört som det nyutsprungna skottets genomskinliga blad. Med känsla för allt det knotiga, snärjiga, tjälfrusna skildrar Bolmsjö en läkningsprocess lika svår som det kärva odlingsarbetet.

Det här måste vara en av de mest originella poesidebuter jag läst de senaste åren. Originellt är förstås inte alltid lika med bra, men ”Noll plus noll” övertygar på mer än ett plan. Lika självklart som tidsresenären rör sig mellan dimensionerna växlar författaren mellan ett elegiskt existentiellt tonläge, svindlande metafysiska perspektiv och en naturvetenskaplig jargong med lätt komisk klang. Här öppnar sig ett lyriskt kosmos där drömsk sorg samsas med torr humor och yviga bilder balanseras av stramare partier med fin känsla för rytm.

Jag har läst två rätt så olika skånska lyrikdebutanter. Här skriver jag om Clara Bolmsjös "Jordkropp". Och här om Teodor Werelius science fiction-poesi.

Ann

En skenande planet och andra katastrofer

På gammal nordsamiska betyder ”ædnan” landet, jorden, marken, och det samiska ödet är också oupplösligt förbundet med exploateringen av denna mark. I ”Ædnan” har vattenkraften tystat älvens sång och klimatförändringens tövintrar får renarna att svälta. På så vis ansluter sig eposet till det gröna stråk som lyser starkt när jag botaniserar bland årets böcker, inte minst i poesin. /…/

Varför världen står i brand är en fråga som ställs också i årets romaner, även om prosan allra helst tycks färdas till framtiden för att elda på samtidsångesten. Dystopin har gjort en iögonfallande återkomst de senaste åren och allt fler författare tycks anse att det krävs ren science fiction för att förstå sig på vår tid.

Här försöker jag hitta den gröna, eller svarta, tråden i litteraturåret 2018.

Ann

Nobelkvinnorna

"Det brukar titt som tätt muttras om författarna som inte fick Nobelpriset. Den där speciella hederslistan av manliga genier som Strindberg, Tolstoj, Proust, Joyce, Borges och gänget. Särskilt i början av nittonhundratalet var Svenska Akademien helt enkelt inget vidare på att pricka in den framtida litteraturkanon. Men det borde förstås finnas en motsvarande lista på kvinnliga författare som skandalöst nog inte Nobelpriskrönts. Och med tanke på att enbart fjorton kvinnor genom åren tilldelats litteraturvärldens finaste utmärkelse kan den listan göras lång: Else Lasker-Schüler, Anna Achmatova, Virginia Woolf, Karen Blixen, Djuna Barnes, Simone de Beauvoir, Marguerite Duras, Carson Mc Cullers, Inger Christensen, för att nämna några. Hur står sig då de kvinnliga författare som verkligen fått priset om man har den här spöklistan av tänkbara pristagare i huvudet?"

Jag har läst - inte alla, men en del av - de fjorton kvinnliga nobelpristagarna som nu ges ut i en förlagsöverskridande pocketserie. Här söker jag efter gemensamma drag. 

Ann

Med mesta möjliga uppmärksamhet

En vit stege till ett azurblått vatten och en spikrak horisont. Omslagsbilden till Eva Ribichs nya diktsamling ”Om ingenting annat innan” är lika renskalad som hennes poesi. Och ja, att kliva ner i denna sparsmakade dikt kan kännas som att doppa sig i ett kallt, klart hav med fri sikt åt alla väderstreck. Men det är lätt att också bara glida förbi när det tycks finnas så lite att fästa blicken på. Nya boken, Ribichs sjunde diktsamling, tar sin början i en strandscen: ”Jag möter / hunden igen // han kommer / emot mig / i sanden”. Så alldagligt att det nästan bara är de extrema radbrytningarna som skvallrar om att det är poesi.

Här recenserar jag Ribichs nya bok.

Ann

Käre Werner!

Hos Werner Aspenström är alla medvarelser och han samspråkar med djuren som likar. Det må vara sniglar, gråsparvar eller förstås katten, som väl ändå var det djur som stod honom närmast. Kanske är det detta jämlikhetsförhållande som gör att det också för en mänsklig läsare känns så lätt att hamna i ögonhöjd med poeten och etablera ett personligt förhållande: du och jag, Werner.

Werner Aspenström fyller hundra år, och jag firar med essäsamlingen Annorlunda hos ekorrarna. Här finns min text.

Ann

En fotburen road story

Också norska författaren Merethe Lindströms nya roman ”Nord” är en fotburen road story. Vi befinner oss i slutskedet av ett krig som kan vara andra världskriget, men det postapokalyptiska landskap som målas upp är nästan helt befriat från tidsmarkörer. Så mycket av det yttre har skalats bort att berättelsen nästan skulle kunna utspela sig när som helst, ja, den väcker snarast associationer till den förödda framtiden i Cormac McCarthys ”Vägen”. Här finns endast några få detaljer som möjligen, möjligen inte, placerar historien i tiden: marscher, lägervakter, siffror som tatuerats in i huden. 

Här recenserar jag "Nord".

Ann

Snabbkurs i Sveriges samiska historia

Mårten Mårtenssons ackja.

En liten, liten träsläde, bara stor nog för att en dockas bagage ska få plats. Omsorgsfullt gjord med snörremmar instuckna i kanterna. Det är Mårten Mårtenssons ackja, en leksak som Kulturen köpte in 1889, troligen när familjen passerade Skåne på väg till Frankrike.

Han finns själv på bild, i stor päls och självsäker hållning. På väg ut i världen tillsammans med hustru och två barn ska han snart få ta del av modernitetens Europa. På nästa foto syns han tillsammans med en grupp andra samer i traditionella dräkter. De befinner sig på världsutställningen i Paris, som exotiska utställningsföremål.

En krönika utifrån Kulturens utställning Fokus Sápmi, här.

Ann

Tid för Verner Boström

”Jag tror att ingen före mig har tvingats fördjupa sig i sin konst som jag gör.” Så säger Klingsor i Torgny Lindgrens roman med samma namn, stillebenmålaren som om och om igen avbildar samma motiv utan att någonsin utvecklas som konstnär. 

Om Verner Boström (1896-1982) från Lappträsk inte bevisligen varit en verklig person, skulle man lätt ha kunnat tro att han var hämtad ur en roman, varför inte av Torgny Lindgren.

Jag skriver om Verner Boströms samlade dikter, här.

Ann

Romarrikets mentalitetscoach

Dubbelbyst av Seneca och Sokrates, Antikensammlung, Berlin.

Står man framför en marmorbyst av den romerska filosofen Seneca kan det tänkas att man ser skenheligheten snarare än visdomen personifierad. ”Fattigdomen går med lätt packning och är fri från bekymmer”. Lätt att säga för den som själv är snuskigt rik och transporteras omkring i bärstol mellan sina vidsträckta ägor. ”Den smutsigaste död är att föredra framför det prydligaste slaveri”. En snygg republikansk slogan – men hur kan man då leva som kejsar Neros minister?

Läs här min text om Senecas "Breven till Lucilius".

Johan 

Musan som sa upp sig

Pablo Picasso och Lee Miller under befrielsen av Paris, 1944.Bild: The Lee Miller Archives

Lee Miller visste vad det innebar att reduceras till ett objekt för åtrå. Länge var hon känd framförallt som Man Rays musa. Den svala blonda skönheten som i varje kroppsdel utstrålade isande perfektion – och i stort sett varenda en av dessa förevigades i beskurna närbilder av den besatte Man Ray: hennes öga (placerat på en tickande metronom), hals, stjärt, bröst och inte minst läpparna, som han målade om och om igen. Ett brutalt svar på denna dyrkan av det yttre gav hon i två foton av amputerade bröst, vars blodiga innanmäte placerats på ett dukat matbord. De sexuella attributen husmoderligt serverade på ett fat. Varsågod!

Jag har sett Lee Millers surrealistiska fotografi på Dunkers, här finns min recension.

Ann

Det förtorkade paradiset

”Måste vi bort, / ner till en okänd, mörk och dyster värld?” Så klagar John Miltons Eva bittert när hon körs ut ur lustgården efter att ha tuggat i sig det förbjudna äpplet. Men att paradiset gått förlorat har inte hindrat mänskligheten att fortsätta gapa efter mycket.

I Hanna Hallgrens nya diktsamling är paradiset fortfarande ett slags paradis, men ett förtorkat sådant. Rent visuellt är det lätt att föreställa sig detta efter en sommar med vissna fält och förkrympta skördar. Men Hallgren är inte en poet som vanligtvis tar sin utgångspunkt i så konkreta företeelser.

Jag recenserar Hanna Hallgrens "Ett paradis, fastän förtorkat", här.

Ann

Mörkare nyodlingar

”Jag skriver för att få veta sådant / jag inte redan vet”, slår Fredrik Nyberg fast redan i första sviten i sin nya diktsamling ”Offerzonerna”. Här försvinner diktjaget ner i källaren med skräp i famnen, gräver upp en rostig spik såväl som ”rim och rosor”. På så sätt skriver han fram dikten som en plats för återvinning och fynd, men också som en mörk underjord för sådant man helst vill förtränga. Han pekar ut slukhålen, de som lika gärna kan finnas i det inre, och låter känslan av oro minera diktsamlingen. En oro som i hög grad hänger samman med klimatet, brinnande skogar och tätnande rök.

Här finns min recension av Offerzonerna.

Ann 

Poesins glänsande silkestrådar

Om en kvinnlig författare för säg hundra år sedan hade döpt sin debutbok till ”Broderier” hade det varit en markering av hennes blygsamhet. Idag vittnar det snarare om kaxighet och medvetenhet om den hantverkstradition som uppvärderats ordentligt på senare tid. 

I Burcu Sahins debutdiktsamling binder brodyrtrådar och garnnystan samman generationerna och händernas minne är något som går i arv. Stygn läggs intill stygn, ord intill ord. Sömnad och språk flätas ihop till en gles men likväl kraftfull diktväv, som varierar motiven både nyansrikt och imponerande konsekvent.

Jag recenserar Burcu Sahins debut, här.

Ann

Glittrande poetisk skattkista

Med början på en botten som både är en undervattenstillvaro bland koralldjur och havstulpaner och ett psykiskt tillstånd, en ”igloodepression”, utspelar sig dikten i ett gränsland mellan myt och verklighet, mellan fest och kris. I porlande bildkaskader rekonstrueras Ambivalencias forna liv ur minnesförlustens skärvor: ”Veckor som gnistrar,/ blodapelsinjuice i venerna. En liten/ vintergata. Jag är en strimma häger.”

Här finns min recension av Lina Hagelbäcks diktsamling "Ambivalencia".

Ann

Såriga själar emellan

”Kan uppkomsten av en så säregen personlighet som August Strindbergs förklaras?” Det undrar Martin Lamm inledningsvis i sin stora Strindbergbiografi från 1940-42, och egentligen är det väl en fråga som varje levnadstecknare måste ställa sig. Hur förklarar man ett liv? Martin Lamm tog sig an sin stora uppgift genom att låta dikt och privatliv spegla varandra på ett sätt som knappast skulle få godkänt idag, när förmågan att skilja på person och verk tillhör den litteraturvetenskapliga grundkursen. Inte desto mindre lade han med sina biografiskt inkännande läsningar grunden för all vidare Strindbergforskning och inspirerade även uppsättningar av pjäserna.

Här hittar man min recension av Kjell Espmarks bok "Martin Lamms ögonblick".

Ann

Går det att rädda kritiken?

Yrken kommer och går. Vem saknar lykttändarna, växeltelefonisterna, kittelflickarna eller sumprunkarna? Sörjer någon att munskänker och skarprättare numera har det tufft på arbetsmarknaden? Det är lätt att tro att även kritikerna tillhör en yrkeskategori som inom en inte så avlägsen framtid kommer att förpassas till historien. Sedan millennieskiftet har kritikens död utropats gång på gång. Var det inte bloggarna som skulle stå för nådastöten så var det skribenternas egofixering eller läsarnas förlorade koncentrationsförmåga. Ryktet om kritikens snara frånfälle är förstås överdrivet, men att hälsan inte är på topp kan man väl i alla fall skriva under på. Sneglar vi mot våra skandinaviska grannar verkar situationen vara precis så alarmerande som olyckskorparna varnat för. När Information i höstas räknade antalet recensioner i de största danska dagstidningarna visade resultatet att mer än en tredjedel hade försvunnit på tio år. I Norge är siffrorna ännu dystrare. Här har mer än hälften av recensionerna skurits bort, enligt tidningen Klassekampens statistik.

Tidigare i sommar skrev jag en essä om kritikens framtid, den hittar man här. 

Ann

Att älska de främmande orden

Poeten Eva Runefelt sa en gång att hon har Gunnar Ekelöf i sitt medicinskåp. Jag tänker på det när jag lägger mig i soffan med den åttahundrafemtiosidiga utgåvan av Ekelöfs ”Samlade dikter” mitt under en ovanligt segdragen sommarförkylning. Kan poesin lindra min svidande hals, svalka mitt bultande huvud? Så klart inte. Och, samtidigt ändå – visst! Det känns som om dikterna sveper som en isande mentoltablett genom kroppen.

Jag skriver om den nya Ekelöfutgåvan, här.

Ann

Juninatten finns, juninatten finns

Jag funderar över hur det kan vara att möta texten för första gången – kanske finns ingen diktsamling jag läst så många gånger som ”Alfabet”. Men snart har jag sugits in i uppläsningen och hör orden som på nytt, låter dikten skölja över mig som dyningar.

aldrig var jordklotets rundning så ljuvlig / aldrig de zinkvita nätterna så vita

Inger Christensen låter världen och språket expandera i svindlande skönhet och skräckinjagande skörhet. Man behöver inte lägga vikt vid att det är fråga om en systemdikt, som förutom den alfabetiska kronologin utgår från Fibonaccis talföljd, men man kan känna hur dikten förgrenas och utvidgas och öppnar sig mot oändligheten.

Jag skriver om en iscensatt läsning av Alfabet på Hipp, här.

Ann

Horace Engdahl och Svenska Akademiens kris

– Det är ett äventyr som börjar faktiskt. Riktigt vad det innebär kan jag bara ana, sa Horace Engdahl när han som nyinvald ledamot intervjuades i Aktuellt 1997.

Frågan om att träda in i Akademien beskrev han själv som en total överraskning. Men i kulturvärlden var valet tvärtom väntat, ja, framstod som närmast oundvikligt.

Tillsammans med min kollega Filip Yifter-Svensson tecknar jag här ett porträtt av Horace Engdahl, ledamoten som många anser har Svenska Akademiens öde i sina händer.

Ann 

Den mardrömslika barnflickan

Att ”Vaggvisa” blivit en internationell succé och översatts till ett fyrtiotal språk kan bero på att den kittlar delvis samma nerver som hollywoodthrillern ”Handen som gungar vaggan”. Den galna kvinnan som nästlar sig in i familjen för att parasitlikt ta över den. Det största hotet i en harmlöst vardaglig förpackning. Visst har Louise också drag av gränslös kaninkokerska. Här placeras ett rensat kycklingskrov i kylskåpet, som ett makabert varsel. Eller bara en påminnelse om hur det är att vara fattig och inte tanklöst kunna slänga ätbara rester.

 Jag skriver om Leila Slimanis roman "Vaggvisa", här.

Ann

I Kerstin Ekmans hage

I Kerstin Ekmans nya bok ”Gubbas hage” begråts åtskilliga fallna växter, inte bara storgranen som grannen gjorde till skotergarage eller vildapeln som krossades av en maskin när vägkanten röjdes. Ekman bryr sig också om tibastbusken som körts ner av traktorn och den förgiftade ängsviolen mellan hjulspåren på skogsbilvägen. Ja, till och med den förvuxna gräsmattans tusenskönor och brunört ömmar hon för, när hon ser hur de skövlas av villaägarens motorgräsklippare.

Kerstin Ekman är en värnare av det vilda, en artrikedomens försvarare, en botanisk mångfaldsupporter. Medan hon tycks ha tagit definitivt avsked från skönlitteraturen med den magnifika satiren ”Grand final i skojarbranschen” 2011 fortsätter hon den gröna civilisationskritik i essäform som inleddes 2007 med ”Herrarna i skogen”. Trots allt var det inte för inte hon övertog Harry Martinsons stol i Svenska Akademien.

 Jag recenserar Kerstin Ekmans "Gubbas hage", här.

Ann 

Språket spänner sitt segel

Går det att skriva en helt vanlig recension av Katarina Frostensons nya bok? Att tänka bort skandaler, anklagelser, bråk och eventuella brott, ja, hela den sargade Svenska Akademien och hennes roll däri? Å ena sidan: litteratur existerar aldrig i ett vakuum, det är svårt att inte låta blicken färgas av det man vet, eller tror sig veta, om författaren. Å andra sidan: dikten skapar sin egen verklighet, kan inte stå till svars för sin skapare utan måste få lov att läsas i sin egen rätt.

Min recension av Katarina Frostenson finns här. 

Ann

Världen av i förrgår

Porträtt av Erasmus av Rotterdam. Hans Holbein d.y. (1523)

Medan åskmolnen skockades över 30-talets Europa satt Stefan Zweig och skrev en bok om Erasmus av Rotterdam. En flykt in i historiens dammiga gemak när samtiden framstod som outhärdlig? Nej, raka motsatsen: Zweig riktar den antikvariska spegeln mot sin egen tid och ser mönster gå igen, misstag upprepas – ja, presenterar 1500-talsversionen av den eviga historien om hur idealen trasas sönder av fanatism och maktpolitik.

Här finns min krönika om Erasmus och "Om viljans frihet".

Johan 

Världen sedd från bahytten

Går vi till den privata Jane Austen är modeintresset långtifrån något som prackats på henne i efterhand. Ja, Austens brev är en lång kavalkad av jaktrockar, bahytter, sammetsslängkappor, silverband och volanger. Där finns knappt ett brev utan ett djupt engagemang i klänningsbestyr, tyginköp och hur den senaste hättan tar sig ut. Inför systern Cassandra, som är adressat till merparten av breven, kan hon sucka: ”jag är så led vid & blygs över halva mitt förråd av kläder, att jag nästan rodnar vid blotta åsynen av den garderob i vilken de hänger. Men min grova prickiga klänning ska inte få vanhedra mig länge till, den skall mycket snart göras om till underkjol.”

Jag skriver om Jane Austen, populärkulturell kult, elaka brev och känslan för vackra klänningar, här.

Ann

Poesins vattendelare

Den som ger sig in i Katarina Frostensons poesi för att söka nycklar till hennes person går lätt vilse i en flimrande ordskog av symboler, fragment, ekon och myter, där betydelserna hela tiden förskjuts. Här skymtar en hind mellan stammarna, en förvandlad jungfru i hjortskepnad på flykt från jägarens pil. En kvinnokropp, utkastad i leran. En man som ömsom bär pilbåge, ömsom slaktarmask, en svikare, en lögnare, en varglikt leende mördare. Men rollerna kan växla, offer bli förföljare, utsatthet vändas i triumf, bödeln visa sig vara en befriare.
Den våldtagna Philomela får visserligen sin tunga utskuren men hon lyckas återge sin berättelse i en väv, som blir en bild för själva poesin. Jägaren Aktaion som råkar se jungfrugudinnan Artemis bada naken döms att själv bli ett jagat villebråd.

Vad säger Katarina Frostensons poesi? I stormen kring Svenska Akademien vänder jag här blicken mot dikten.

Ann

Så löser man kriser

Philomela är i grekisk mytologi kungadottern vars tunga skars av för att hon inte skulle kunna vittna om den våldtäkt hon utsatts för. I en av Katarina Frostensons mer kända dikter från 1994 ger hon den förstummade kvinnan röst:

även om tungan slitits ur sin vävnad

var rösten kvar därinuti

hur får huvudet ro

För en vecka sedan, när tre ledamöter hoppade av, frågade jag mig här hur få de Aderton egentligen kunde bli. Sedan de decimerats till elva kommenterade jag den katastrofala krishanteringen här.

Ann

Skoningslöst om systrar

”Finna sig” följde en kvinna genom olika roller i livet, som mamma, hustru, älskarinna och vårdare, och satte ljuset på hur hon låstes fast av både andras föreställningar om den perfekta kvinnan och egna krav. I nya romanen handlar det istället om två systrar och deras skavande relation till varandra. Det är en berättelse med lösare konturer och mjukare kanter, men fortfarande med den psykologiskt genomborrande blicken påkopplad.

Jag recenserar Agnes Lidbecks "Förlåten", här.

Ann 

Myten om påskharen

Att påskharen skulle vara ett gammalt mytologiskt väsen är ingenting annat än – en myt. Eller fejk news, som vi säger idag. Det antas annars ofta att påskharen hör till den forntida föreställningsvärlden, och till och med Nationalencyklopedins ordbok har vidarefört uppgiften att haren spelat en viktig roll i gammalnordiskt påskfirande. I själva verket skuttade han in till oss från Tyskland ungefär samtidigt som det blev populärt att skicka påskkort runt sekelskiftet.

Här skriver jag lite om Bengt af Klintbergs nya bok om folktro och vandringssägner.

Ann

Æntligen!

Tvångsförflyttningarnas såriga historia är utgångspunkten för Linnea Axelssons nya bok ”Ædnan”, ett verk som inte liknar någonting annat i svensk samtidslitteratur. Det är en familjekrönika, en politisk historia, en anklagelseakt – på vers, om än en fri sådan. Ett epos, helt enkelt, på inte mindre än 750 sidor.

Här finns min recension av Linnea Axelssons epos ”Ædnan”.

Ann

Poesi på randen av patetiken

I ”Ex-kille” har dikterna kokats ner till sms-korta meningar, lakoniska en- eller tvåradingar som hamrar in tristessen i uppgivna versaler.

Det liknar en kondenserad brevroman, där det går att ana en före detta flickvän som ofrivillig adressat av de tillkämpat hurtiga försäkringarna med sina nonchalant falska klanger: ”JAG GILLAR MIN NYA EGENTID”, ”JAG VILL VARA FRI LITE LÄNGRE TILL”, ”FICK INGET GRATTIS-SMS MEN DET ÄR OKEJ”.

En liten recension av Leonard Franzens "Ex-kille", här.

Ann 

Ett skepp fullt med svagheter

I Andkjær Olsens åttonde diktsamling, den andra som översätts till svenska (den här gången med fast hand av Jonas Rasmussen), har hon stakat ut en bestämd riktning. ”Utgående farkost” lastar skeppet fullt med mänskliga svagheter och skjuter iväg som en självsäker kanonkula mot en rymd där ingen kan höra dig gnälla.

Det charmerande pladdret från de tidiga böckerna är långt borta. Här är det ord och inga visor, skarpa, obevekliga, iskalla ord. Poeten talar nu med en enda röst, en hätsk och offensiv stålklangstämma som skulle kunna härröra från nättrollens tangentbord eller fascistmarschernas plakat.

Jag recenserar Ursula Andkjær Olsens "Utgående farkost", här.

Ann

Metalitterär menuett på skaldekonstens grav

”Till dikten” kan läsas som en ganska sorglös sorgesång över den poesi som hankar sig fram på existensminimum medan publiken pysslar med andra oväsentligheter och muserna är upptagna med att uppdatera sociala medier. Eller, som det summeras i en barock dikttitel: ”Klage-Kling-Dicht öfwer POËSIEN / som i wårt Tidehwarf ändteligen aflidit”. Men är poesin död, så länge leve metapoesin som saltomortaliskt slår knut på sig själv och kurar in sig i ”utkanten / av det postmoderna tillståndet”.

Här recenserar jag Malte Perssons "Till dikten".

Ann

När Nobelpristagare underpresterar

I Sverige har omvandlingen av förlagsbranschen varit igång ett tag. Många av de aktörer vi fortfarande tänker på som småförlag har idag faktiskt större skönlitterär utgivning än flera av de traditionella större förlagen. Det finns flera exempel på ”smala” titlar som sålt överraskande bra på mindre förlag, kanske för att det är där engagemanget finns och möjligheten att nå just de rätta läsarna.

Om en syn där Nobelpristagare inte anses tillräckligt vinstbringande får lov att bestämma vad som publiceras tror jag att förlagen sågar av den gren de sitter på.

Lite om ljudböcker och konflikten på Bonniers, här.

Ann

Människors verk

Medan landet snöar inne läser jag en bok som ger prov på vad ordets makt kan innebära och hur skönlitteraturens inlevelse kan skaka om. Det är en bok borde kunna få det mest bottenfrusna hjärta att börja gråta.

Zofia Nałkowska var en av Polens mest kända författare när hon efter krigsslutet våren 1945 fick uppdraget att ingå i en kommission som skulle utreda nazisternas brott. Det innebar att hon blev ett av de första utomstående vittnena till koncentrationslägrens fasor. Rapporterna omvandlades till berättelser som 1947 publicerades i novellsamlingen ”Medaljonger”, som nu utkommit på svenska för första gången, i översättning av Emi-Simone Zawall (Faethon).

Här skriver jag om "Medaljonger", men också om Amos Oz "Hur man botar en fanatiker".

Ann 

Litteratur som inte bara tittar på

Litteratur som tar plats i samhällsdebatten är, inför det stundande valet och i en orolig värld, passande nog den starkaste röda tråden på årets upplaga av Littfest, numera landets största litteraturfestival. Det är en bokfest där biljetterna säljer slut innan programmet ens släppts, poesiuppläsningar kan bli fullsatta och publiken strömmar till ett samtal i största salen om urbanitetens tillstånd. Medan solen strålar på snöhögarna utanför domineras programmet av tunga frågor om vårt gemensamma ansvar och behovet av organisering, vare sig det handlar om att bekämpa rasism och förtryck eller om #metoo och patriarkatets sista strid.

Min rapport från årets Littfest hittar man här.

Ann

Poetisk avståndsmätning

Poeten vistas alltsomoftast i det där upplysta ögonblicket, i den försvinnande drömmens skira sken. Men de enstaka raderna fångar också flera andra grundläggande beståndsdelar i Erikssons dikter: de ständiga regnskurarna, de många urbana promenaderna, minnets strålglans. Inte minst återvänder han i ”Skalornas förråd” till barndomens upplevelser, strövar genom glömda rum, frammanar galonställ och grävskopor i sandlådan, parkeringshuset av plåt, fönsterrutans regndroppar sedda genom förstoringsglas.

Här finns min recension av Ulf Erikssons nya diktsamling.

Ann

Kungen av konspirationer på nytt spår

I andra delen byter berättelsen helt tempo och nu blir det åka av. Här slänger Lehane den psykologiska trovärdighetens barlast överbord och proppar sidorna fulla av blodtörstiga skurkar, svindlerier och pangpang. Trots att det är fråga om litteratur och inte film får man känslan att handlingen tagits över av uppumpade stuntmän.

Dennis Lehane hittar ett nytt sätt att dra läsaren vid näsan. Jag recenserar här.

Ann 

Dikt av kött och blod

”Måste skriva om lite allt möjligt/eller allt om det lilla”, intalar han sig och gör både och: noterar vardagen på den bohuslänska ön men blickar också ut över världen, håller de antika klassikerna i ena handen och sina kommunistiska husgudar i andra, samspråkar med historiens filosofer likaväl som med själsfränderna på parkbänken. Det är en poet som läst sin Gunnar Ekelöf, umgåtts med Göran Sonnevi och med beatpoesin i blodomloppet upphäver gränserna mellan högt och lågt.

Jag recenserar nyöversättningen av Pentti Saarikoskis Tiarnia, här.

Ann

Karin Boyes namnlösa under

Kanske är ”Kris” det litterära verk där vi tydligast möter den mångfacetterade Boye: den orädda debattören, formexperimenterande modernisten, nietzscheanska upprorsmakaren, engagerade socialisten, lesbiska pionjären. Men förstås också den sensibla poeten, som blåser lyriskt liv i varje mening.

Om den centrala troskonflikten känns rätt främmande för vår tid är romanen desto mer levande som skildring av en ung människas tvivel, självförakt och revoltvilja – och den omvälvande känslan av nyskapelsens under. Det är fråga om mer än en själslig kris: genom Malins inre konflikter speglas också ett samhälle på väg att omstöpas, där gamla värden bryts mot nya och den konventionella plikten utmanas av den individuella lusten.

Min essä om Karin Boyes roman "Kris" kan man läsa här. 

Ann

Sol, salt, slam och svårmod

Ett litet häfte kan också vara en stor debut. David Zimmermans diktsamling ”Mal” omfattar inte mer än 22 små sidor, men rymmer en uppsjö av täta stämningar och sinnesintryck. Jag sätter sprättkniven i den handbundna boken, andra titeln från Malmöförlaget Anti, och fram väller känslor och förnimmelser i ett lika drömskt som skarpt observerande bildspråk.

Här recenserar jag David Zimmermans debut "Mal".

Ann

Musikens glädje bortom förståndet

"Ingmar Bergman har sagt många minnesvärda saker om musik och en av de bästa formulerar Victor Sjöström i rollen som dirigent i filmen ”Till glädje”: ”En glädje som är så stor, så särskild, att den ligger bortom smärtan och den gränslösa förtvivlan. Ni förstår, det är en glädje bortom allt förstånd.”

Jag tror att bara musiken – och poesin – kan röra oss på det där sättet bortom förståndet. Ge känslan av något odefinierbart större."

En krönika om Bergmans film "Till glädje" finns här. 

Ann

Landet inombords

Elin Willows debutroman ”Inlandet” är som en iscensättning av hur det kan gå när en storstadsmänniska blir fast på en plats långt ifrån allt som händer. Ett slags kulturchock, skildrad med en mild melankoli och nästan provocerande lågmäldhet.

Här bryter huvudpersonen upp från Stockholm för att bosätta sig hos pojkvännen i en mindre ort någonstans i Norrbottens inland. Förhållandet är över innan flyttlasset hunnit fram, men hon blir kvar, får jobb i den lokala mataffären och har ingen aning om vad hon ska göra av sitt liv.

Jag recenserar Elin Willows roman här.

Ann 

Forntidens postmodernister?

Protagoras

"Alla sakers mått är människan" - en sliten fras från demokratins barndom, men vad betyder den egentligen? 

Läs här min krönika om sofisterna.

Johan

Värmande sånger från Tjuvasjien

Eva Lisina föddes 1939 i republiken Tjuvasjien i en by där nästan inga män skulle komma att återvända från kriget. Det är denna barndomsvärld hon ger liv åt i sina berättelser, där kvinnorna sliter på de magra åkrarna, där barn måste göra vuxnas arbete, där en pojke som inte är blek av svält är en främmande syn.

I ”Sånger från nedre Tjuvasjien” presenteras hennes författarskap för första gången i större format på svenska, i en brokig, eller om man så vill generös, volym.

Här skriver jag om den fina samlingen med Eva Lisinas texter.

Ann

Tyngdlöshetens löfte

Att finlandssvenska Moliis-Mellberg, bosatt i Malmö, var ett namn att lägga på minnet stod klart redan i den hyllade debuten med den likaledes kortfattade titeln ”A”. Också där dök hon ned i det blå i ett porträtt av oceanografen Cousteau som drömde om att andas med gälar. Det mytiska anslaget, det nedkokade berättandet, viljan att överskrida den mänskliga kroppens gränser och bli ett med elementen återkommer i ”7”.

Jag recenserar Moliis-Mellbergs diktsamling 7, här.

Ann