Nyåret in i landet kör

Nyåret in i landet kör.
Klang av bjällror det kring sig strör.
Med vackraste före går färden brått
i snövitt, solgult och himmelsblått.

I luft som är tunn och skarp och ljus
går farten som yraste förvårssus,
fast slädtäcket gnistrar av snökristall
och skuggningsfållen är stålblått kall.

Ty varmt i frosten är solens sken
och himlens blånad är djup och len.
Med krök som är tvär och med bukt som är svår
utföre bär det mot vår, - mot vår!

Ola Hansson

Vägkantens oordning

Heldén är en stämningsskapare, på sätt och vis en romantiker, även om han sätter ordet ”magi” inom citationstecken och dras till världar som graffitins nedklottrade bangårdar och rymdskeppens svarta rymder – i våras kom den produktive poeten ut med diktsamlingen ”Science Fiction”. I ”Entropi” är det ett urbant ruinlandskap han skisserar i de ljusskiftande fragmentariska raderna: krasande gips, trasigt glas, parasitväxter, övergiven asfaltsyta, nedsläckt elljusspår, spöklik tystnad.

Här finns hela min recension av Johannes Heldéns nya diktbok Entropi.

Ann

Pessimistisk nyårsprognos

Samhällsförändring har alltid varit vänsterns politiska drivkraft, dess raison d´être. Så vad betyder det när det idag inte längre är samhället utan det egna partiet, den egna politiken, som ska förändras? Att det inte längre är viljan som ska böja verkligheten utan verkligheten, med dess ekonomiska och sociala krafter, som ska böja viljan. Så omfamnar vänstern, eller det som var vänstern, det globala kapitalets kardinaldygd: flexibiliteten, anpassligheten. Sedan behöver vänstern inte längre förlora val för att förlora kampen om hur samhället ska förändras. 

Johan   

Att se fram emot

Dagen innan julafton fick jag ett paket med jobb som mer kändes som en julklapp: två av nästa års nya böcker. Båda romanerna skildrar verkliga öden runt sekelskiftet 1500-1600. Jenny Diskis "Till den skrivande kvinnans försvar" berättar om en självlärd fransk litteratör, Marie de Gournay, Montaignes andliga adoptivdotter, som med en sällsam envishet kämpar för att erövra en plats bland tidens intellektuella. Sjóns "Skymningsinferno" handlar om en självlärd isländsk vetenskapsman, Jon Gudmundsson, som driver ut onda andar och döms för trollkonst och kätteri.

Eftersom jag ännu inte slagit upp vårens bokkatalog har jag ingen aning om vilka fler titlar man kan se fram emot. Men av den här duon att döma verkar det som om en del distraktioner från biografiskrivandet väntar...

Ann

Kommande böcker...

Jag gissar att det här betyder att jag inte kommer undan. Att det bara är att bita ihop, få ändan ur vagnen, lägga på ett kol, ge sig ut på den hala isen och sätta igång att skriva. Ja, eller att fortsätta - jag har varit ryckvis produktiv i höst, kan man väl säga. Någon gång nästa år är det tänkt att mitt bidrag till den nystartade serien Litterära profiler ska publiceras.

Första boken är ute nu, handlar om Virginia Woolf och är skriven av Björn Kohlström, mer känd som Bernur. En vacker bok, inte sant?!


Ann

Efter julstöket

Julhälsning

Julstämning

Europas omodernaste diktator

Jag läser Pjotr Filippovitj Jakubovitjs "I de utstöttas värld", en tegelsten som i enlighet med gravitationslagen hamnat underst i årets bokhög, och kommer på sidan 662 till följande stycke:

Och för varje dag som gick fortskred förfallet i fängelset. Uppsyningsmännen såg genom fingrarna med kortspelet, som nu pågick i alla vrår, och man satte inte ens ut vakter. Den rödnäste ekonomiföreståndaren genomförde i köket en veritabel revolution och förklarade att nu var det tillåtet med personlig förbättring av maten, och att tobak, te och socker kunde köpas hos honom i de kvantiteter som önskades. Triumferande och skinande som en sol öppnade 'den läspande jäveln' i köket ett stånd. Den gemensamma maten förvandlades mycket snart till slask, som ingen ville ta i sin mun; de sjuka började bokstavligen svälta, då de varken fick bröd eller mjölk. Därför försvann snart den allmänna feststämningen, och många som förstått att de bytt bort sig började högt uttrycka sig väl om den gamla 'regimen' och beklaga Den sexögdes snara försvinnande.

En satirisk allegori över Rysslands förvandling från sovjetiskt mönsterfängelse till rövarkapitalistiskt näste med sjunkande medellivslängd och en svårt auktoritetstörstande befolkning? Nej, en halvdokumentär skildring av livet i en tsarrysk straffarbetsinrättning, skriven på 1890-talet. Den sexögde är den skräckinjagande och allseende  fängelseföreståndaren, som till slut tvingas bort av guvernören. Att han återvänt till sin post åtskilliga gånger sedan dess, också idag, vet alla som ser på tevenyheterna. Europas sista diktator kallar optimisterna Lukasjenko. Europas omodernaste diktator är kanske en bättre benämning. Och på Stalins grav vid Kremlmuren lägger de gammaltroende fyratusen nejlikor på deras hjältes 131-årsdag...

Johan

Klagans vidsträckta landskap

Men vidare måste den döde, och den äldre Klagan

för honom under tystnad ner i dalens klyfta,

där den skimrar i månskenet:

glädjens källa. I vördnad

benämner hon den, säger: - Hos mänskorna 

är den en bärande ström. - 

Stående vid bergets fot.

Och där omfamnar hon honom, gråtande. 

Ensam går han dit bort, in bland ursorgens berg.

Och inte ens hans steg ekar ur det klanglösa ödet.  

Här skriver jag om Camilla Hammarströms nyöversättning av Rainer Maria Rilkes Duinoelegier.

Ann

Jullycka x 3 (2)

Det är inte alltid jubelklockor och himmelska skrattsalvor som gör en euforisk. Lika väl kan det vara en sannfärdig och stilsäker skildring av alltings fundamentala jävlighet.
Som när den amerikanske novellisten Wells Tower i Härjat och bränt (Brombergs) beskriver förloraren som mödosamt börjar om. Symboliken är vacker då huvudpersonen håvar upp skimrande fiskar ur havet och placerar dem i en vattentank. Tills en vacker dag en giftig sjögurka slinker ner i akvariet…
Eller när alternativcountrysångerskan Mary Gauthier på The Foundling (Proper Records) med kärv poesi lamenterar sin uppväxt som hittebarn i Louisiana: övergiven, avskuren, ”tattooed by fate”.
Med sådana kriterier är Karl Ove Knausgårds roman Min kamp (Norstedts) svårslagen som årets glädjekick. Ett par hundra sidor om hur författaren som tonåring släpar en kasse öl till en fullkomligt misslyckad nyårsfest. Sedan den episka skildringen av husstädningen efter den alkoholiserade faderns död. I Knausgårds händer är det sådant stoff som stor litteratur vävs av.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Jullycka x 3 (1)

Julklappstipsandet är i full gång på tidningarna. Här är tips från dagens NT att lysa upp julen med:

Få förmår skildra olyckan på ett så lyckliggörande språk som Janet Frame. I den efterlämnade romanen ”Mot ännu en sommar” (Bonniers) handlar det om social fobi och den avgrundsdjupa klyftan mellan yttervärld och själslig verklighet. Med en underbar lyskraft i orden skildrar författaren behovet av ett skyddat inre rum där fantasin får lov att sträcka ut sina vingar.

Ren poetisk alkemi glimrar i den spanska poeten Clara Janés diktsamling Skogens hemligheter (ellerströms). Det är fråga om en månbelyst melodisk och ljuvt visionär dikt om ett sökande som äger rum såväl i det inre som i en natur fylld av tecken, där källorna sorlar av hemligheter och fallande stjärnor visar vägen.

Mer språkmagi bjuder Shakespeare på. Man kan förstås fråga sig om vi verkligen behöver ännu en tolkning av hans redan så genomtröskade sonetter. Ja visst gör vi det! Särskilt när den kommer i en så vacker förpackning, med så generösa kommentarer och så engagerande läsanvisningar som Eva Ströms fina översättning (Lind & Co). 154 sonetter att fortfarande efter fyra sekel förundras över.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann

Dagens snörapport

Jag får nog ta och leta upp sparken istället...

Ann

En strimma ljus

Men

        vänd blad, gå vidare.

Just före morgonväkten

kommer den kalla brisen,

risslar rönnen torrt och olycksbådande.

Slit dig loss, stig ut.

Förtrollningen är bruten.

Det mörka huset skall mista sitt rov.

Strömbrytaren du sökte är borta

men dagsljuset nära.

Stort över alla tak,

liksom en andhämtning

har det uppstått ur natten,

ur nöd, av förnedring.

Slå upp det dävna verandafönstret.

Orörd, öppen vik

där dimman viker undan.

Och lungan lätt av morgonluft.

Ur Nya sidor och dagsljus

I stort sett varje diktsamling av Ragnar Thoursie var en comeback. I den andra, “Nya sidor och dagsljus” från 1952, skildrar han en “Försenad isbrytare på väg genom vårsundet”. Den stampar vid skäret, skruvar sig och hostar, skälver och stönar: “Rör sig på egen hand mödosamt genom sin genombrottssörja.” Det är Thoursies dikt, på väg till läsaren. Vid det laget hade han redan hunnit lämna poesin bakom sig och satsa på en tryggare bana i statens tjänst, fastna i tabellverket som han formulerade det i sin byråkratiska biografi “Elefantsjukan”. Börjat få legenden spunnen omkring sig: folkhemmets Rimbaud.

Så skriver jag om Ragnar Thoursie i nya numret av Lyrikvännen (nr 6). Tidskriften kan nog snart beställas här.

Dagens dikt


En stund av eftertanke
formar sig till dikt.

Sådant är vårt liv:
en dikt - när vi väl tänker efter. 

Vi kom från intet,
går till intet. 

Däremellan är vårt liv,
en strimma ljus, en dikt.

ur Sånger från äldreomsorgen

Ann

Mer rimfrost

Ann

Stjärnfallsregn

Rimfrost och stjärnfallsregn. Det är så kallt att det känns som om mascaran fryser till kristaller på ögonfransarna. Träden är vita, himlen svart. Jag ser tre meteoriter blixtra till. Medan mina fingrar förvandlas till istappar faller Geminiderna.

Ann

Rimfrost

Gustaf Fjaestad, Rimfrost och stjärnor

Luciakväll i Umeå.

Ann 

"let’s not be emotional"

På titeln låter det som om det var fråga om den mest hårdhudade språkmaterialism. Det är det inte. Snarare än ordmaterial handlar det om livets råmaterial, de små vardagliga byggstenar av känslor och intryck, relationer och sårigheter som präglar vår tillvaro. I själva verket är ”Material” en finstämd och melankolisk berättelse som geografiskt rör sig mellan Sverige och Ryssland och tidsmässigt spänner över nästan hela förra decenniet, som låter samtidens politiska händelser bilda en oroligt flimrande bakgrund och poetens egen ryska släkthistoria vara en skälvande nerv.

Här recenserar jag sentomsider Marie Silkebergs Material.

Ann

Dubbelexponering av maktens förtryckande mekanismer

Att se på medan kungligheter äter.  I den absoluta monarkins era var det en stor ära. En märklig historiens ironi att seden återuppstått i teveåldern...

Litteratur som motstånd mot makten, varje makt. Den inställningen, en gång formulerad av Mario Vargas Llosa, kändes avlägsen i hans statsmannalika festtal till nobelföreläsning, en högstämd anrättning där vackra formuleringar om skönlitteraturens betydelse varvades  med beredskap i kampen mot terrorismen och nålstick mot den latinamerikanska vänstern. Harold Pinter, jag saknar dig. Sartre, kom tillbaks.

I Vargas Llosas roman "Det gröna huset", skriven innan marxisten blivit nyliberal, är maktkritiken desto skarpare. Min recension är hämtad från dagens Norrköpings Tidningar. 

Nunneklostret i den frodiga djungeln. Bordellen vid den sterila öknens rand. Mellan motpolerna genereras spänningsfältet i Mario Vargas Llosas roman "Det gröna huset".

Upplagt, således, för en djupdykning i ett svårartat hora-madonna-komplex? Nej, snarare då för en dubbelexponering av maktens förtryckande mekanismer. Båda miljöerna utgör sannskyldiga kvinnofällor, men fungerar samtidigt som tillflyktsorter i en skoningslös, våldsbemängd värld.

Romanen, skriven på det språkexperimenterande sextiotalet, långt innan Vargas Llosa blev litterär grandseigneur, är lika tät och snårig som den peruanska regnskogen. Tidshopp och perspektivbyten äger ständigt rum, ibland i en och samma mening. En leprasjuk gummiplundrare fraktas på en flodpråm till en spetälskekoloni. En straffexpedition mot en indianstam spårar ur. En man återvänder från fängelset och hittar sin kvinna på stadens horhus.

När man väl vant blicken vid djungelns ”buktiga vägg av vegetation” framträder en intrikat berättelseväv, i vilken profithungerns exploatering av indianerna och machokulturens kvinnoutnyttjande sammanförs. Levande porträtt bestås såväl offer som förövare, vilka varken skön- eller svartmålas. Till syvende och sist framstår machomännen som de ömkligaste figurerna. Att den hårdaste av dem drabbas av impotens får tillskrivas den poetiska rättvisan.

Några problem med viriliteten lider romanen själv alls inte av. Här har vi en högpotent modernistisk prosa: spänstig, smidig, vital. Vargas Llosa använder den till att berätta en vindlande historia, vars mörka teman fint balanseras av en tro på den fattiga vardagsmänniskans förmåga till humanitet och försoning.

Johan

Om SJ vill...

...korsar jag imorgon vårt kylslagna land - fast jag har redan fått boka om ett inställt tåg och avstyrt en ersättningsbussresa.
Nu återstår bara att se över packningen en sista gång.

Ann

Lekens allvar

Pieter Bruegel den äldre, Barnens lekar

Infantil är ett de hårdaste och mest avfärdande omdömen vi kan komma med. Synonymer saknas förstås inte: barnslig, omogen, grön, naiv, outvecklad, pueril, primitiv, pjollrig. Våra skymford tycks skvallra om en kultur där barnet inte står särskilt högt i kurs.

Att bli vuxen är att lämna barnet bakom sig, att tränga bort den vi en gång var. Det är en ”civilisationsprocess i miniatyr” som i själva verket innebär att vi förblir omogna, hävdar Helena Granström i Det barnsliga manifestet. Medan vi räknar vuxenpoäng förnekar vi vårt beroende av omgivningen, tappar lusten att utforska världen, förfrämligas inför den egna kroppen, skolas in i en rytm som inte är vår egen.

Resten av texten om "Det barnsliga manifestet" kan man läsa här.

Ann

Jag! Jag! Jag!

Claus Beck-Nielsen x 2

Narcissus lutad över källan, förhäxad av sin egen spegelbild. Blås bort det antika dammet och det är bilden av vår tids människa som speglas i vattnet. Eller på dataskärmen, teven, reklamaffischen som tapetserar hela stan. Ja, i kameran som riggats upp i gränden för att vi aldrig mer ska behöva uppleva det obevakade ögonblicket. Alla vill bli sedda, alla vill ha allas blickar riktade på sig, alla ser som en konsekvens bara sig själva.

Läs resten av min trendspaning i Kristianstadsbladet här. 

Johan

Prototypen för framtidens politiker

En manschauvinistisk trixare misstänkt för maffiakontakter. I Sverige skulle modellen knappast vara gångbar på den politiska marknaden. Hur kommer det sig att den går hem på andra sidan Alperna? Italienkorrespondenten Kristina Kappelin försöker besvara frågan i "Berlusconi – italienaren".

Hennes svar är lika motsägelsefullt som verkligheten. Å ena sidan framställs Berlusconi som den typiske italienaren, därav titeln, och hans land som en eftersläntrare i det globala racet. Misstro mot samhället har gjort italienarna till cyniker som inte väntar sig något annat än att en politiker ska sko sig själv. En reaktionär kyrka och förlegade könsroller utgör ytterligare hämskor på utvecklingen.

”Italien kan inte fortsätta flanera när resten av världen går med raska steg”, skriver Kappelin med lika delar frustration och utvecklingsoptimism. Fast vart går resten av världen? Kanske mot den auktoritära form av kapitalism och massmediala populism vars själva sinnebild är Silvio Berlusconi. Här har vi den andra sidan av saken. Mediedomptören Berlusconi är en politiker som till fullo förstår att utnyttja den moderna världens möjligheter.

Kappelins bok fungerar som en hygglig introduktion till sitt ämne. Hon beskriver ledarens rättstvister, intressekonflikter, maktmanipulationer, diplomatiska grodor, kvinno- eller snarare flickaffärer. Hans megalomana gester framträder i all deras uppblåsta ömklighet utan att det hårda ansiktet bakom clownmasken sticks undan.

Alldeles oavsett hur Berlusconis politiska framtid ser ut kommer han som fenomen att vara aktuell länge än. Ja, även om originalet snart är redo för skroten kan den plastikopererade mediemogulen utan ideologisk kompass mycket väl utgöra prototypen för framtidens politiker.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
 
Johan

Vad ska man ta sig till med allt det här vita?

Det är ju så jädrans kallt om tassarna.

Flyg ut, du min ballad

I veckan gick jag in i ett antikvariat, ett riktigt antikvariat där luntor är travade på varandra och doften av gamla böcker hänger tung - det var rätt länge sedan sist, även om jag drunknar i räkningar från virtuella bokhandlare. Jag kom naturligtvis ut med en bok, köpt av helt ytliga skäl. En notis i DN berättade häromdagen om hur viktigt omslaget är för försäljningen - därför har den anglosaxiska bokbranschen börjat trycka vissa storsäljare i upplagor med flera olika omslag; tilltalas köparen inte av det ena kanske han gillar det andra. Ibland kan ju en boks utseende faktiskt vara oemotståndligt - men det är kanske inte så ofta fallet just med  massupplagorna. Nå, Oscar Levertins Legender och visor i en andraupplaga från 1903 gick bara inte att motstå i sin ljuva slitna jugendförpackning. Det är en bok jag skulle haft framme på mitt coffeetable, ifall jag druckit kaffe och haft ett särskilt bord för ändamålet.

Bergsskymning

Nu falla aftonskuggor djupa

på alpens hvita kam,

och eterns ljusa himmelskupa

blir mörk och allvarsam.

Re'n solen mist sitt middagsglitter

af öfvermod och hopp

och som ett isadt löje sitter

bland snön på fjällets topp.

Mot svala aftonriken leder

nu vägen långsamt ner,

och ensamhetens tomrum breder

sig kring mig mer och mer.

Och stämmor tystna, handslag brista

för hvarje stund som far.

Snart den kamrat, som blir min sista,

står vid mitt örngåttsvar.

Nu falla aftonskuggor djupa,

och tungt på bergen stå,

och eterns ljusa himmelskupa

blir mörk och dunkelblå.

Det sista fjäll, som ännu glimmar,

förbleknar inom kort.

Det stundar långa, skumma timmar

af kraft, som rinner bort.

Ann

En vecka i november eller Vad som hände med våra gamla fönster

Det utvalda folket dekonstruerat

Rembrandt van Rijn: Abraham och Isak

Ett land. Två folk. Så brukar Palestinakonflikten beskrivas i ett nötskal. En lättläst vägkarta för evigt krig. Men tänk om det inte är så entydigt. Tänk om folken är nationalistiska konstruktioner som döljer en komplex, ja paradoxal, historisk verklighet.

I "Skapandet av det judiska folket" gör Shlomo Sand, historieprofessor i Tel Aviv, ett kontroversiellt försök att dekonstruera Israels grundläggande ursprungsmyt, den om det utvalda folket som gavs ett land, fördrevs och återvände efter tvåtusen år i exil. Enligt Sand är inte bara Bibelns berättelser om patriarkerna, uttåget ur Egypten och Davids mäktiga kungadöme rena fantasierna, också fördrivningen ur det heliga landet, diasporans upprinnelse, är en fiktion.

Någon massförvisning ägde i själva verket aldrig rum efter raserandet av templet, vare sig i romersk eller i arabisk regi. De flesta judar stannade kvar i sitt plågade hemland och lät sig med tiden döpas och sedan omvändas till islam. Dagens palestinier härstammar till viss del från dem, medan majoriteten av dagens judar kan leda sitt ursprung tillbaka till olika folkslag - khazarer, berber, jemeniter - som under historiens lopp konverterat till judendomen.

Så kastas identiteterna om, och plötsligt är det Davids ättlingar som slungar sten i Hebron och Gaza. Kan det ligga något i det? Ja, Sand sammanför sina fakta, som inte är nya, till en balanserad teori värd att tas på allvar. Hans inträngande beskrivning av hur det enhetliga judiska folket fabriceras av historiker i dialektiken mellan sionism och antisemitism borde läsas av alla med intresse för hur nationella myter skapas och bevaras.

Så vad är Sand ute efter, förutom sanningen? Att beröva judarna, inklusive författaren själv, stoltheten över sin historia? Snarare då att sticka hål på den chauvinism som hindrar Israel från att bli en sann demokrati. Att rita om vägkartan för att ge freden en chans.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Knausgård om Knausgård

Knausgård om Knausgård på Malmö stadsbibliotek:

”Man kan inte skriva tretusen sidor om sig själv och framstå som en hygglig kille.”

”Det gäller att släppa självkontrollen för att det ska hända något med texten.”

”Mitt estetiska ideal är den organiska formen. Något som växer och blir till som ett träd.”

”Att skriva är som att läsa. Det handlar om att försvinna in i ett annat rum.”

”Min kamp skrevs i opposition till den stora litteraturen. Det handlar om den lilla litteraturen. Mitt storverk har jag ännu inte skrivit.”

Johan

Dö i vithet och rikedom

Lucien Levy-Dhurmer, Rafale du vent

Sjuka höst 

Sjuka förtrollande höst
När orkanen andas på rosorna ska du dö
När dina trädgårdar
Täckts av snö

Stackars höst
Dö i vithet och rikedom
På snö och mogen frukt
I himlens djup
Glider sparvhökar fram
Över småväxta vattennymfer
Deras hår är grönt
Och aldrig har de älskat

Fjärran i skogens bryn
Brölar hjortar högt i skyn

Jag älskar dig höst
   dina viskande röster
Frukter som faller
   med rödfrusna kinder
Träden som sakta
   snyftar i vinden
Deras tårar är löv
   som faller om hösten
        Löven brinner
        Ett tåg
        Försvinner
        Livet
        Rinner
        Bort 

Guillaume Apollinaire

Lucien Levy-Dhurmer, Rafale du vent

I sagans maskineri

Det spökar på Kungliga Teaterslottet. Döda diktare vankar genom korridorerna. Skuggorna av svunna tiders stjärnor kivas, vänslas och repeterar sina roller. En maskinist projicerar filmer på väggen. Bland viskningarna och ropen, larmandet och sig-till-görandet, försjunker två som ännu är i livet, mister Test och herr Josephson, i en dialog om livets stora frågor.

Ulf Peter Hallbergs och Erland Josephsons gemensamma projekt "Livets mening och andra bekymmer" kallar sig med en självironisk blinkning för konstroman, men är väl snarare en intervjubok förklädd till existentiellt drömspel.

Assisterad av sin vän, som ibland rent handgripligt får stötta honom, träder den parkinsonsjuke skådespelarveteranen suveränt in i och ut ur sina roller. Han berättar Bergmanhistorier, minns den krävande Tarkovskij, erinrar sig kufiska släktingar, samtalar med vålnader ur det förflutna, framkallar bilder från barndom och beredskapsår, reflekterar över verklighetsvägran, Becketts nolläge och kreativitetens villkor.

Samtidigt bryter sig en kulturfientlig folkmobb, påhejad av kulturministern, in i Teaterslottet för att i ett övertydligt nivelliseringsnit förvandla palatset till kasino. Ja, i det här drömspelet är det synd om konstnärerna snarare än om människorna. Fast starkare än bitterheten över samtiden är kärleken till teatern, denna ”lekplats och tillflyktsort”, detta ”sagans maskineri”, som lyser starkt genom hela texten.

Så mycket klokare på livets mening blir man väl inte av Hallbergs och Josephsons bok, men man får en del inblickar i skådespelaryrkets premisser. Och kommer, bortom alla pretentiösa piruetter, en av våra största aktörer lite närmre in på livet.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan



Den nye Dylan

Den nye Dylan? Tjugo år gammal är det förstås just vad singer-songwriterunderbarnet Dylan LeBlanc är. Fast mer än om sin namne påminner han om en grön Townes van Zandt, eller en Neil Young som ännu inte är torr bakom polisongerna. Influenser han inte gör något för att dölja. Faktum är att unge Dylan till och med lagt sig till med van Zandts vana att dra en dålig vits mellan de sorgsna sångerna. På debutalbumet "Paupers Field" övertygar LeBlanc stort. På KB:s scen i lördags, solo med gitarren och med den ljusa rösten i fokus, gör han bra mycket mer än så. Ja, jag har sett altcountryns framtid. Den heter Dylan LeBlanc.

Johan

Konsten att lapa vatten

Att katter gör saker och ting med finess vet varje kattägare. Att de dessutom gör dem med vetenskaplig precision, det fick vi lära oss häromveckan i en undersökning av våra husdjurs dryckesvanor. Hundar använder sin tunga som en slev, det vill säga sörplar och slafsar och skvätter. Katter däremot doppar endast tungspetsen fyra millimeter utan att bryta ytspänningen. Vattnet fäster på tungan och följer med upp utan att stänka, vilket upprepas fyra gånger i sekunden och ger 0,1 millimeter vätska per dopp. En dryckeskonst som lämnar morrhåren torra.

Sedan dricker också katter, som synes ovan, likt alla civiliserade varelser helst ur vattenglas.

Om de inte, som framgår nedan, har en hel sjö att tillgå förstås.

Ann

Familjehemligheter

Konsten att berätta är också konsten att låta bli att berätta. Att hålla läsaren på halster genom att bara droppvis låta informationen sippra fram. Förmågan att suga på karamellen behärskar Selma Mahlknecht suveränt, trots att Ingen fara är hennes första roman. I korta stycken där perspektivet växlar mellan huvudpersonerna fogas pusselbit till pusselbit och frustrerande långsamt blottas historien bakom historien.

Mahlknecht är en uppmärksammad ung författare från Sydtyrolen − att vi alls får möjlighet att läsa henne på svenska beror på det relativt nystartade förlaget Thorén och Lindskog, som gör en betydelsefull insats för att den försummade tyska litteraturen ska få en plats i våra bokhyllor.

Den mersmaksväckande debuten handlar om två systrar, Bess och Sandy, med ett sårigt förhållande till varandra och till mormodern som de vuxit upp hos. Bess skriver brev efter brev som hon aldrig skickar, Sandy vill bli författare men lider av dåligt självförtroende och försöker ta sitt liv. Nyckeln till deras problem finns i det förflutna, men kanske är det bäst att alls inte rota i familjehemligheterna.

Med kriminalromanens känsla för överraskningar och släktkrönikans intresse för infekterade relationer i generation efter generation nystar Mahlknecht elegant upp ett tilltrasslat nystan av trauman. Till sist avslöjar nog författaren ändå lite för mycket för min smak, men hela vägen dit håller hon mig klistrad vid sin sparsmakade berättelse.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar. Översättning Jörn Lindskog)

Ann

Den marknadsanpassade politiken

Politiken en arena för ideologisk strid om hur samhället långsiktigt ska gestaltas. Nederlaget en anledning till att samla trupperna och vässa vapnen inför nästa strid. Glöm det. Idag är politiken som allt annat en marknad. Demokratin bara ännu ett uttryck för den heliga fria konkurrensen. Partierna marknadsaktörer som med reklamkampanjer säljer åsiktspaket. Har en aktör på marknaden inte en säljande vara måste han illa snabbt byta ut den. Lämpligen mot en lätt modifierad kopia av konkurrentens mer vinnande koncept. Marknadsanpassning, inte bara av politikens innehåll utan också av dess form. Det kallas att modernisera. Så försvinner den frie medborgaren ut ur synfältet. Kunden, som aldrig har fel, träder i hans ställe. Tills varorna blir så till förväxling lika att valfriheten framstår som en illusion.  

Johan

Metafiktioner och maskspel

Litterära maskspel. Fiktioner inom fiktioner. En författare som genom ett slumpartat möte hamnar i en thrillerartad situation som får tillvaron att gunga. Paul Auster, så som vi lärde känna honom i New York-trilogin, känns till stora delar igen också i nya romanen "Osynlig".

Året är 1967. Vietnamkriget och sexrevolutionen rasar för fullt. Adam Walker är en poesiskrivande litteraturstudent med framtiden för sig. Bara han lyckas undkomma den hotande inkallelseordern. Så träffar han på en fest den mefistofeliske statsvetarprofessorn Rudolf Born, en realpolitisk cyniker med ett förflutet i Frankrikes smutsiga kolonialkrig, och sugs in i dennes trollkrets.

Ett olycksdigert triangeldrama utvecklas mellan Adam, Born och professorns undflyende älskarinna Margot. En annan mörk triangel bildas av Adam, hans vackra syster Gwyn, som han inleder ett incestuöst förhållande med, och deras drunknade lillebror Andy, som de sörjer tillsammans. En kväll blottar Born det nakna våld som gömmer sig under hans kultiverade yta och Adam tvingas konfronteras med frågan vem han själv är.

"Osynlig" håller läsaren i sitt grepp från första meningen. Samtidigt är det en roman där berättandet snarare än berättelsen är huvudsaken. I dess metafiktion mottar författaren James Freeman efter närmare fyrtio års tystnad ett bokmanus från sin gamle studiekamrat Adam Walker. Tre kapitel som i första, andra respektive tredje person berättar vad som egentligen hände det livsavgörande året 1967. Freeman bearbetar texten, byter namn och detaljer och gör egna utforskningar för att komplettera bilden.

Resultatet är en lika medryckande som sofistikerad roman om dikt och verklighet, makt och idealism, uppriktighet och dubbelspel. Förtätningen och briljansen i New York-trilogin lyckas Auster inte matcha den här gången heller. Men vem gör å andra sidan det?

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
 
Johan

Med hälsningar din vän Ola Hansson

"Jag har äntligen kommit över en dublett, som jag tycker rätt mycket om. Den ligger på Repslagaregatan strax invid Kungsparken, i en tyst och stilla gata."

Med anledning av att Ola Hansson i veckan, närmare bestämt den 12 november, fyllde 150 år - ett utdrag ur ett brev till Oscar Levertin:

Malmö d. 30 dec. 1886

Repslagaregatan 7

Käre vän!

När var det egentligen som du senast fick brev från mig? Jag har själv alls ingen aning därom. Jag kan emellertid försäkra dig, att du alls icke är den ende, som förvånat sig över att icke höra av mig. Jag har under detta år försummat all korrespondens, på ett par undantag när.

Jag vistas fortfarande i den skånska huvudstaden, såsom du finner. Strängt taget, har jag numera alls ingenting här att göra och skulle intet ha emot att byta om lokal. Men nånstans skall man vara, och när allt kommer om allt, är alla platser ungefär lika bra. Kanske jag stannar kvar här, kanske jag reser på landet till en eller annan undandgömd vrå för att försöka återgå till naturen. Jag vet ännu icke.

Jag har inte gjort ett dyft under det gångna året. D.v.s. jag har inte skrivit nånting, som är vårt att tala om; däremot tror jag att jag samlat åtskilligt smått och gott och magasinerat ämnen och kanske också vuxit till mig en smula under detta lata år, varunder jag låtit dagarne gå och komma bäst de gittat. Jag har flanerat, det är det hela. Men jag tror icke det är så förskräckligt dumt att så där flanera en liten stund av livet; herregud, varför skall man alltid jäkta och knoga. Man kan gärna ge sig god tid, och ta för sig av det lilla man får.

(Ur "Man skriver om himmelriket när man har helvetet inom sig", Bakhåll)

Konst, kaos, liv, dikt

Taket öppnar sig mot himlen genom en målad rundel där knubbiga puttis i kraftig förkortning klamrar sig fast. Längs väggarnas fresker paraderar furstefamiljen Gonzaga bland vänner och hundar, livfullt porträtterade. Illusion och realism blandas på ett banbrytande sätt i det kvadratiska rum som på sin tid kallades världens vackraste och tog konstnären Andrea Mantegna nästan ett decennium att färdigställa.

I Inger Christensens roman Det målade rummet står Mantegnas Camera picta i centrum för en gåtfullt filosofisk berättelse om förhållandet mellan konst och kaos, ideal och verklighet, liv och död. Med utgivningen av den danska författarens tredje roman fortsätter Modernista sin Christensen-satsning som ifjol, inte en dag för tidigt, inleddes med storverket Det. Med tanke på att det handlar om en av de främsta nordiska författarna har tidigare pinsamt få titlar funnits tillgängliga på svenska.

Renässanskonstnärens smak för perspektivförskjutningar och lek med fiktionen avspeglas i Christensens roman, där vi från tre olika håll närmar oss historien om det målade rummet och människorna på dess väggar. Den första delen består av en dagbok förd av skrivaren Marsilio Andreasi, konstnärens rival och vän. I mittenpartiet berättar en kvinna om Mantuabornas öden i utsirad legendform. Sista avsnittet är författat av målarens tioårige son Bernardino, som har fått den anakronistiska uppgiften att skriva om sitt sommarlov men istället beger sig på en sagolik resa in i faderns konstverk.

Det målade rummet är en fängslande labyrintisk berättelse om den mänskliga tillvarons bristfällighet i logikens och matematikens ljus, om de drömmar om livet och skönheten som uppenbaras i konsten. Det är en roman som gömmer på sina hemligheter och kräver, liksom Mantegnas fresker, en andra och kanske tredje blick för att de betydelsedigra detaljerna ska träda fram.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar. Översättning Marie Silkeberg, förlag Modernista)

Ann

Barndomens sista varv

Våra skuggor kastar sig nerför backarna
men kommer aldrig få se solen,
det är våra kroppar som skymmer.
Du får stå under mitt paraply,
vi kan pejla tusen andra regn att falla härunder,
vi kan falla för evigt under mitt paraply.
Efter regnet kommer andra väder,
efter världens sista väder kommer vi sova så tungt
att vi sjunker genom åkrarna och råoljan,
och vi vaknar inte ens när klockradion spelar vår låt.
Vi kommer missa allting,
men det är fortfarande vår låt.

Här skriver jag om Viktor Johanssons nya diktbok Game Over.

Ann

Och nu blir det lite reklam

Jag fick ett trevligt mail från Karin Ström - författare och förläggare på det nystartade förlaget Aglaktuq, vars två första utgåvor jag skrev om här - som berättar om de Litterära salonger förlaget anordnar med musik och högläsning. Just nu på Skåneturné.

Så den som är sugen på ett evenemang och befinner sig i Skånetrakten kan bege sig till:
10 november: Malmö, Makeriet, 19.00
11 november: Kristianstad, Konserthuset Lilla Salen, 19.30
12 november: Helsingborg, Madame Moustasch, 19.00
13 november: Hässleholm, Markan, 19.00

Och medan jag är i tipsfarten - ingen som har vägarna förbi Malmö missar väl Stanza på torsdag med Johannes Anyuru, Nina Wähä och turkiska Asli Erdogan.

Ann

When I Paint My Masterpiece

Vi åker till Köpenhamn för att se Dylan. På Statens Museum for Kunst. Fyrtio akrylmålningar inspirerade av besök i Brasilien. Husgytter i Rios favelor. Fattiga lantarbetare. Ett mangoträsk. Strippor på en grotesk sideshow. En ihjälskjuten man på gatan. Några glättiga vykort är det alls inte fråga om. Rockpoeten som blev memoarförfattare, som blev radiopratare, som blev keyboardspelare i stället för gitarrist på sin mer eller mindre ständigt pågående evighetsturné, tar också sitt nya konstnärskall på allvar. Naivism möter popkonst möter expressionism möter Cèzanne och Matisse. En del är riktigt dåligt. En del är riktigt bra. För Dylanfanet av oss är det ett kittlande möte med ännu en ny fjäder i mästarens brokiga hatt.

Johan

Demonernas diktarinna



Lilith, John Collier



Jag är Lilit, den inre månen
Irrandet är min kompass och exilen min hemvist
Ingen budbärare bultar på min port
Inget hus leder till mitt fönster
Som ingenting annat är än en hägring

Här skriver jag om Joumana Haddads diktsamling Lilits återkomst.

Ann

Cheaters, liars, outlaws and fallen angels

Ett hittebarn lämnat på trappan till ett barnhem i New Orleans. En tonårsflicka som en söndag stjäl sin adoptivmammas bil och rymmer hemifrån till en halvvärld av barflugor och poeter, transvestiter i limousiner och nunnor i blåjeans. En artonårsdag bakom galler. Mary Gauthiers biografi fyller med råge countrygenrens krav på autenticitet och mytologi, misär och rebelliskhet. Lägg därtill att hon är countryns idag vassaste låtskrivare och förvånas över att lilla Palladium i Malmö inte är utsålt. Vi som hittat dit får en kväll av gammalt och nytt, akustisk gitarr och rå fiol, dyrköpta berättelser om livet och så den där distinkta rösten som inte gör någonting för att göra sig till.

Johan

Dikter från nervfabriken

När jag rörde vid dig
smulades du sönder

till en hög kalla,
mjuka bin. Det

fanns ett hål i taket.
Det fanns inget tak.

Jag såg något som ilade
mellan två stjärnor.

Det fanns inga stjärnor.
Plötsligt såg jag ditt ansikte

projicerat på baksidan av
min hand, men när jag

lyfte den fladdrade
ljuset iväg & jag satt kvar

i mörkret med min hand,
min egen hand, tryckt

mot läpparna.

Ur Christian Hawkeys "Avhandling om ytornas elastiska hud", från "Medborgare i", översatt av Kristian Carlsson. Min recension av boken finns här.

Ann

Skakande gåtor

Under ett tal till sin döde fars minne börjar Siri Hustvedt plötsligt att skaka. Från halsen och nedåt darrar och rycker kroppen av krampartade konvulsioner. Men rösten är fortsatt lugn och hon håller sitt tal till slutet.

Är det neurologen eller psykologen hon bör uppsöka för att komma till rätta med skälvningarna? Författarens jakt efter svaret på skakningarnas hemlighet har resulterat i boken Den skakande kvinnan eller En historia om mina nerver, en blandning mellan självbiografi, sjukdomsrapport, idéhistorisk essä och filosofisk undersökning.

Med eleganta kliv strövar Hustvedt över de vida forskningsfälten, hoppar från den ena teoretiska tuvan till den andra, går igenom tidigare sjukdomsutbrott, funderar kring Freud förstås, plöjer fallstudier, drar litterära paralleller. Läsningen kräver ett visst överseende med en vetenskaplig terminologi full av konversionssyndrom, dissociativa fenomen och sensomotoriska processer, men står man ut med sådant väntar en spännande färd genom nervernas snåriga landskap. Från skildringar av åkommor som epilepsi och migrän via hysterins historia och en snabbkurs i neurobiologi leder Hustvedts undersökning av självet fram till de evigt komplexa frågeställningarna om kropp och själ.

Kanske har Hustvedts psykoanalytiska djupdykningar varit olyckliga för det skönlitterära författarskapet − att döma av senaste romanen ”Sorgesång” − men jag följer fascinerad hennes vetgiriga expedition i spörsmålen om patologi och personlighet.

Frågorna radar upp sig. Vad händer när vi läser? Varför är vi religiösa? Hur minns vi, hur glömmer vi? Och inte minst, vad är jaget? Den skakande kvinnan handlar i grunden om det mysterium som är människan, den gåta som var och en av oss, vårt medvetande och vårt omedvetna, utgör.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar. Den skakande kvinnan är översatt av Ulla Roseen och ges ut på Norstedts)

Ann

Fotnot till Science fiction i sepia

Några personer har undrat hur man får tag i Lotta Lotass Sparta. Ja, söker man på de vanliga bokbutikerna på nätet får man till svar "Ingen sökträff". Men här kan man göra ett försök att få tag i ett av de 300 numrerade exen. Och här kan man klicka sig runt på Lotass med fleras olika projekt.

 

Ann

Science fiction i sepia

Edgar Degas, Studie till Jeunes Spartiates faisant de l'exercise, 1860

Murar rasade och väggar föll - jag stod.
Marken revs upp i täta, hårda jordregn - jag stod.
Himlen slets i strimlor av eldsfammors vassa spetsar - jag stod.
Föll först efter det att världen brunnit.

Den du ser är återstoden.
Den du ser är kvarlevan, reliken.
Den du ser är den som lämnats, jordbunden och tung, att återfinnas först då marken bryter sig på nytt.

Ur Lotta Lotass nya bok Sparta. Min recension finns här.

Ann

Stendhals syndrom i skogen

Kan man drabbas av Stendhals syndrom - yrsel och hallucinationer på grund av för hög dos skönhetsupplevelser, företrädesvis drabbande turister i Florens - i höstlandskap? Eller heter det något annat då, typ Keats-komplexet? Skogstokig är inte riktigt samma sak, tror jag...

Ann

Du sköna nya förlorade värld

Mänskliga kloner som föds upp till organdonatorer. Ämnet leder tanken till dödsfabriker i en apokalyptisk science fiction-miljö. I Kazuo Ishiguros roman "Never Let Me Go" (2005) sker hanteringen i stället på en klassisk engelsk internatskola under det åttiotal när man fortfarande lyssnade till musik på kassettband. Du sköna nya förlorade värld, typ. Förankringen i en nostalgisk dåtid gör romanen så mycket obehagligare. Likaså är dess stillsamma elegiska ton mer skrämmande än några tänkbara skräckeffekter. Sällan har jag läst en starkare skildring av maktens förmåga att få sin ordning att framstå som ett naturligt sakernas tillstånd. Eller av den humanistiska kulturens impotens i skuggan av en kapabel teknologi.

Johan

Främmande mina ord

Speglarna är...
dödens egg
om en av dem krossas
mjukt likt en kniv
eller blank
som molnens genomskinliga vatten
bladet för ett mystiskt självmord...
eller mordets kniv, ett plötsligt hugg i offrets hals

Ur Speglarna av Ghayath Almadhoun (Översättning Ibrahim Abdulmalik)

Min recension av Almadhouns diktsamling Asylansökan hittar man här.

Ann

Skymningsmusik

Det är inte i första hand Chopin stämningarna i Kazuo Ishiguros Nocturner leder tankarna till. Visst rymmer novellerna stråk av melankoli och bitterljuv nostalgi, men där den romantiska kvällskvistmusiken präglas av skör sorgsenhet kännetecknas Ishiguros berättelser snarare av vardaglig tragikomik, stundtals av rent farsartad absurdism.

Här finns en recension av Nocturner.

Och så några av Whistlers nocturner:

Nocturne: Blue and Gold, St Marks, Venice

Nocturne: Grey and Gold

Nocturne: Blue and Silver

Ann

Oktoberklar

Höstens nattvind
sorgset susar,
tungt och dovt
i skogen far,
under en himmel,
vid och stjärnig,
senhöstkall och
oktoberklar.

Ola Hansson, ur Notturno